kalas! paket!

Vi är i full fart med att förbereda vårt första barnkalas. Och när jag känner hur prestationsångesten smyger sig på trots att barnet själv inte bryr sig och det bara är den närmaste släkten som är bjudna, hur ska det då bli sedan när dagiskompisar kommer och man ska konkurrera med alla möjliga riddar- och cirkuskalas? Huu. Nu blir det ett old school kalaskalas. Och min brainstorming hittills har lett mig fram till: fruktsallad. Kalaskalas med en stark prägel av sjuttiotal, med andra ord. Det blir nog årets tema. Kan det bli mycket festligare än konserverad ananas?

förvirrade tankar om föräldraskap och (o)mognad

Angående den här diskussionen hos esmes mamma:

Eftersom jag var med alla mått mätt "gammal" när jag blev mamma åt min ettåring, så har jag också fått min beskärda del av mer eller mindre uttalade antydningar om att "när (om) du blir förälder så kommer du att förstå", men liksom också esmes mamma så måste jag säga att de där stora insikterna till största delen har uteblivit. Jag är precis samma person och precis lika mycket mogen eller omogen som jag var innan lilla hon kom. Jag älskar henne massor och jag har ju tvingats bli "vuxnare" på ett rent administrativt/praktiskt plan: vi stiger upp kl. 7 oavsett om det är vardag eller helg, ser till att hon får mat och att vi är hemma efter kl. 20 på kvällarna när hon ska sova. Så livet är definitivt mer inrutat i och det är hon och hennes behov som sätter ramarna för vad vi kan göra. Sen ser jag nog antagligen betydligt mer sliten ut också, men mentalt? Nja, jag tror nog inte riktigt på den där teorin om att föräldraskap är det enda som får en att växa upp och mogna "riktigt på riktigt, så där så att det räknas även i andras ögon. Om man blir förälder som riktigt ung, dvs. i brytningstiden mellan ungdom och vuxen, tror jag absolut att det kan vara så, att man pushas att ta det där steget över till vuxenvärlden lite tidigare än man annars gjort och att kompisarna som blir kvar kan kännas som yngre och mer omogna, men efter tjugofem, trettio? Jag har aldrig riktigt förstått det där behovet av att lyfta fram föräldrarollen på det sättet.

Sedan tänker jag också mycket på fina, fina Annika, som drabbats av nåt så ofattbart skrämmande och hemskt och som ändå orkar både skriva och engagera sig i andra och jag hoppas så att hon blir frisk och i framtiden får möjligheten att vara någons mamma. Dels för att det är något som jag verkligen unnar alla som vill det och dels för att det känns som att just hon skulle vara så himla bra på det.

1 december

Long time no see (och är inte DET ett bisarrt uttryck om man tänker efter? Och så blir jag tvungen att googla angående dess ursprung, och så blev vi lite klokare igen en gång), men det jag egentligen tänkte berätta var att december innebär ny Doriskalender. Som Doris själv skulle säga: Klicka, klicka för allt i världen!

Passing the blame

Idag var det dags för åttamånaderskontroll, allt gick bra förutom att hon nu verkligen inte tänkte befatta sig med och pincettgreppa några småpärlor på nåt löjligt snöre, hon skulle stirra på tanter. Allvarligt och lite misstänksamt satt hon där och vägrade släppa vare sig läkare eller rådistant med blicken. Annars gick hon fogligt med på alla dumheter de ville hon skulle göra och lät sig mätas och klämmas på (och naken dessutom!? The indignity!) Och sen, kom den oundvikliga standardfrasen som upprepas varje gång vi är där: jaa..., hon tycks ta efter mamma när det gäller längden... Det är tydligen det vedertagna och artiga sättet att påpeka att hon är en seriöst kort brud. Och att det är mitt fel.

- Men, men, men (vill jag alltid påpeka), jag kanske ser kort ut NU, men jag var en lång och reslig baby! Faktiskt. När jag berättade om det här för Agnes mommo, så instämde hon med eftertryck : Nänä, det är nog inte ditt fel, du var ju jättelång som baby, det där är nog mosters fel. Hon först var en kort baby!

Jag måste komma ihåg att påpeka det nästa gång vi är där.

det här är inte ett försök till omvändelse

En vän skrev om sin ambivalens inför moderskapet och jag började fundera. För jag var likadan och hade ganska samma invändningar då, förr nångång. Vad var det som fick mig att ändra mig? För det gjorde jag ju, bevisligen. Jag var nämligen heller aldrig någon som dök med huvudet före ner i alla vagnar och ooh:ade och om nån ville att jag skulle hålla deras baby så blev jag snarast rädd. Hundvalpar och kattungar var söta, babysar var mest konstiga och kladdiga. Möjligtvis kunde jag tänka mig en söt och trevlig treåring, men ett spädbarn? Njae. Noll babylängtan tills jag var långt över trettio. Eller ja, jag funderade väl över det och förstod på ett rent intellektuellt plan att någon biologisk klocka tickade, men jag kände aldrig något sug på det viset. Jag såg skrikiga och trotsiga och kladdiga ungar på stan och försökte föreställa mig att jag skulle få en sån överräckt att ta hand om och liksom ryggade tillbaka inför hela tanken: vad skulle jag göra med en sån, liksom? Inte nära min ryamatta, tack. Plus att jag var livrädd för hela processen kring att föda barn. Alltså verkligen skräckslagen.

För på nåt sätt såg jag bara de mest odrägliga barnen och försökte tänka in dem i min lägenhet och insåg liksom inte att det där mjukglasskladdet inte kommer ensamt utan att det är en hel liten person man får. En tidvis ganska kladdig person, men ändå. Och fast den har sin egen distinkta personlighet redan från början så är den också väldigt anpassningsbar och är gjord för smälta in i den familj den kommer till. Det är precis som när husdjurslösa personer inte fattar hur man kan ha katt för man blir ju så bunden och de klöser på möbler och tar fåglar och sprätter kattsand omkring sig och hårar ner. Det verkar ju inte heller rationellt och vettigt.

För mig tror jag sist och slutligen att det var något slags socialt "tryck" lika mycket som biologiskt som sist och slutligen fick mig att ändra mig. Vårt umgänge var väldigt länge helt förvånansvärt barnfritt (och är det i viss mån än idag), så barn var inget jag hamnade att ta ställning till så särskilt ofta, jämfört med om mina vänner alla ha fått barn vid 22. Men plötsligt startade nån slags liten babyboom, visserligen utspridd över flera år, men ändå. Och det verkade... roligt? Eller åtminstone som något jag inte ville gå igenom livet utan att testa. Jag kunde fortsättningsvis inte se mig som vare sig gravid eller med en baby, utan jag fokuserade fortsättningsvis mest på min potentiella treåring (simringar, pärlplattor, målarböcker!).

Nu är jag mest förvånad... över hur mycket jag verkligen tycker om att ha just en baby. Att hon är liten men så enormt kaxig och oförstörd. Hon tycker själv att hon är den sötaste och coolaste och spexigaste babyn i hela världen och det är så fantastiskt.

åhå

Kolla, kolla - jag har en blogg? Tyvärr har den (och dess ägare?) lite tappat sin riktning här i livet, men åtminstone håller jag på och uppdaterar länklistan. På sistone har det mer varit så att jag läst alla bloggar i världen utom just de jag länkar till, väldigt ostrukturerat och slafsigt. Och vissa i listan har jag skandalöst nog helt glömt bort, fast jag till och med vill läsa. Men sedan då - hur får jag den här såkallade ponnybloggen att bli nån slags mammablogg? För det verkar ju liksom inte bli någon ponny här, och vilda bebin är all around så hon är svår att hålla utanför. Jag känner mig ärligt talat inte tillräckligt smal & snygg & modemedveten för att ha en mammablogg. Det blir sunkmammabloggen liksom. Så sorgligt.

letters from agnes

I fortsatt väntan på inspiration pågår ett annat litet bloggexperiment här.

(Och lokalpatriotism i all ära, men ratata är en prövning, säger jag er...Huh.)

undecided

ibland blir jag så inspirerad av alla er andra som orkar blogga och fota och byta headers och templates och så tänker jag att jag borde vara likadan och eftersom jag dessutom fick en superfancy kamera i julklapp så borde jag också orka fota min brand new:a baby och mina frukostar (som intas på stående fot under tidig eftermiddag och verkligen inte ser mycket ut på världen) och annat sådant som bloggare plägar fota och bara blogga om nånting, vad som helst, men sen blir det ändå inte av. För att jag inte kan bestämma mig om jag ska flytta bloggen nånstans eller stänga ner den, köpa en strömsladd till datorn eller en ny dator och ja typ nånting alls. Helt fullständigt oförmögen att fatta några som helst beslut nu.

bakslag

Någon ynka dag efter min hemkomst från bb så jublade jag triumferande på facebook över att jag varit UTE PÅ STAN och i pre-preggokläder no less! Det jublades tillbaka och nån tyckte att jag sku skämmas lite över att redan då få på mig vanliga kläder. Sedan tyckte ödet att jag nog verkade lite överdrivet kaxig, så jag överansträngde mig och fick så ont att jag knappt ens kunde stå och än mindre röra mig mellan butikshyllor och nu flera veckor efter får jag fortfarande inte på mig några fler av mina kläder än precis den där ena, ynka kjolen (fast i övrigt mår jag bra igen).

Eftersom jag mest har häckat i soffan bland halvtomma tuttflaskor och drivor av hushållspapper så har det inte känts som något stort problem, men nu börjar det onekligen gå mig på nerverna. Jag kan ju inte ha bara ETT PLAGG* som jag kan bege mig ut bland folk i! Är det inte lite väl mycket Utvandrarna över det? Nå, vänta lite medans jag drar på mig stadskjolen så kan vi åka sen. Och nej, jag vägrar befatta mig med några graviditetsrelaterade plagg whatsoever. Och mjukisbyxor av alla de slag är också bara acceptabla på barnvagspromenader i skymning och snöstorm. Jag behöver nya kläder, som inte skulle vara preggokläder, men ändå lite förlåtande, som man säger på tantspråk. Kläder som inte ställer några överdrivna krav på en midja, men som man ändå ser förhållandevis stylish ut i. Jag vet inte var man köper sånt och särskilt inte mitt i eftersviterna av nyårsrean, men jag känner hur huvudvärken kryper sig på bara jag skriver det här...

- My dear sir, would you bring me another one of those drinks, please?

* Däremot har jag aldrig i mitt liv ägt så många par dyra och icke-noppiga strumpisar som nu. Varje gång jag kommer till stan och misslyckas med uppgiften att på under tio minuter (eller innan baby A. sätter igång med sin helt bedårande liggdans som betyder att snaaaart vaknar jag) köpa nåt nytt ute-bland-folk-plagg, så kompenserar jag med att åtminstone rafsa åt mig ett par strumpbyxor. Jag är övertygad om att det är något slags because I'm worth it-tänkande som slår lite snett där...

ineffektiv

Om livet med en tre-och-en-halvveckors har lärt mig något så är det att jag inte fattar hur bloggmorsorna funkar. De som verkar lyckas ha normala liv och gå på stan och bygga och inreda egnahemshus och svänga ihop middagar som de dessutom bjuder in gäster till och babyn är snäll och glad och hänger med lite där på sidan om. Jag är så djupt imponerad av sånt att jag inte vet vart jag ska ta vägen!

Här äter vi frukost i skift nån gång efter tolv fast vi varit uppe sen fem eller sju, blir stressade om vi har dejt med rådis före halv ett och känner oss verkligt lyckade om vi lyckas få middag på bordet före klockan nio på kvällen. Tiden däremellan gör två vuxna precis just ingenting förutom att servera mat åt baby, byta blöjor, tvätta och hänga upp babys ständiga tvättberg och försöka hålla baby tyst och glad och nöjd och gärna få henne att sova nån timme nattetid så att nån annan också får göra det. Åtminstone föreställer jag mig att grannarna skulle uppskatta att få lite lugn och ro.

Tv-soffan och dess näromgivning ser oftast ut som om kriget just tog en sväng förbi, jag har inte bäddat sängen på jag vet inte när och efter fem minuter på stan kallsvettas jag av stress över att baby a) ska börja panikskrika eller b) folk ska hosta på henne så hon blir jättesjuk.

Hur GÖR alla andra? Hur är era babysar så snälla och fogliga att de bara hänger med som nån liten käck accessoar?