nära ögat (no pun intended, we hate those)

I flera veckor har alla HM-butiker i stan varit utan både svart och mörkbrun kajal. Jag trodde inte det var möjligt. Jag och småtjejerna har stått och bligat på de tomma facken alltmer ängsligt med våra sotade pandaögon och inte fattat någonting. Svart billighetskajal känns, precis som en annan av höstens modekemikalier handspriten, som något som svårligen kan ta slut i världen. Men nu har de tydligen lagt in ett extraskift på kajalfabriken och i fredags kom det en stor leverans till stadens HM:ar. Och idag, vid lunch, köpte jag den sista svarta pennan från butiken formerly known som "Riktiga HM".

Puh, liksom.

jag blir så beklämd av det här och tänker att jag har världens snällaste pappa som utan att sura eller statuera exempel när som helst skulle hämta mig och sis om vi var strandsatta någonstans mitt i natten. I synnerhet om vi bara var tjugo, men även nu.

småstaden trotsar

Ni vet hur det är att bo i en småstad eller på landet - hur man har svårt att komma ifrån känslan att det riktiga livet pågår nån helt annan stans? Allt som är roligt och coolt händer långt bort där man själv inte befinner sig och det tar en evighet för nya kulturella fenomen att nå ens avkrok i världen, oavsett om det rör sig om konserter, modefenomen eller Kusmi-te. Oftast har man förstås alldeles rätt och ens kulturliv är precis så torftigt och efterblivet som man anar.

Men alltid nu och då är man i själv verket lite före sin tid, utan att nödvändigtvis ens veta om det. Igår stod jag t.ex. i stadens största bokhandel och bläddrade i Audrey Niffeneggers nya, som utkommer nästa vecka. Och det är verkligen inte första gången som det är så: om det rör sig om någon verkligt hypead skiva eller bok så är det snarare regel än undantag att den finns på ditt lokala landsortsprisma en par, tre dagar före utsatt release-datum. Vi skakar (bara liite avundjukt) på huvudet åt storstadskidsen som köar i timtal (och verkar ha så roligt!) för att komma över något vi redan har i hyllorna och vi ser det som vår rättmätiga kompensation för att vi inte får möjligheten att se världsartister live förrän ca trettio år efter deras storhetstid.

the point of no return

Gaah, vad mycket folk det var överallt under gårdagens stora loppisrunda - det märks att sommarstugesäsongen börjar avta lite och att de vanliga butikerna inte får ha öppet längre (fast i går var det Åbodagen så kanske de/vissa hade öppet i alla fall?). Anyway. Söndagsstängt är ett otyg. I ren desperation över att bara sitta hemma blir man tvungen att tokshoppa på loppis istället.

N. påminner mig alltid då och då om hur jag var förr, alldeles i början min loppiskarriär - någon gång i samband med att UFF fick dåligt rykte och vi flyttade ihop två redan kompletta hem och plötsligt hade fler ljusstakar, soppskålar och glasunderlägg än någon människa klarar av att hantera. Hur triumferande glad jag var när jag proppade mina loppispengar i en liten burk och självsäkert proklamerade att jag skulle aldrig börja köpa på mig något mer skrot, nej, nej, jag ska bara sälja mina gamla avlagda grejer åt andra och själv vara karaktärsfast och smart. Haha. Sen gick det som det gick: sen dess har jag dragit hem hur mycket färgat glas som helst, vintagemjukisdjur jag tyckt synd om, udda prydnadsföremål, krimskrams i parti och minut. För nåt år sedan tog jag det första förrädiska steget och började snegla på möbler och om de möjligtvis skulle få plats i bilen eller inte. Oftast har de fått plats i bilen, det har ibland bara varit lite si och så med om de egentligen fått plats hemma. Och under hela den här slippery slope-utvecklingen så har jag rättfärdigat mig själv med att åtminstone köper jag inte kläder, för jag har alldeles fullt tillräckligt med kläder ändå utan att dra hem en massa konstig noppig lump som andra inte gillat, etc. etc. Så länge jag inte har köpt kläder har jag ändå på nåt sätt fått godkänt.

Men nu, igår, tappade jag fotfästet helt, och i enlighet med principen att om man ska frångå alla sina principer så bör man åtminstone göra det med besked, slog jag igår till på Manhattans i särklass dyraste lump, en grå sidenklänning från Designers remix.



Nu har jag investerat i nåt slags speciellt fancy tvättmedel som ska funka på siden och hoppas verkligen, verkligen att den överlever!

patetisk

Efter fyra misslyckade försök med snabbmat/halvfabrikat under två dagar, överväger jag nu den fundamentalt motsatta linjen med riktig, lagad mat imorgon. Då är det liksom också mer okej om det misslyckas. Dock har jag inte tänkt gå så långt som att följa N:s råd om att "börja med att koka din egen buljong av ett helt grishuvud"...

Och om allt misslyckas har jag garderat mig med att investera i ett säkert kort: en förpackning cream crackers, världens mest oorganiska föda.

okej, tänkte köra med sån där läsaromröstning

För två år sen köpte jag en ljusslinga på Granit som jag aldrig ens tagit ur paketet, för när jag kom hem insåg jag att jag inte hade varken city-patio eller tusen och en natt-trädgård och följaktligen ingenstans att hänga upp den. Nu har jag snott den runt rören i hallen för en industrial chic-effekt à la manhattanloft (stuckaturprojektet stötte på oväntade problem, nämligen). Så -under förutsättning att elförsörjningen kan tryggas på något annat sätt än att dra en skarvsladd från gästrummet - vad tror ni? För eller emot?

Dörrlist tillkommer och hela dörren ska målas i någon annan nyans är sjukhusgråvitt.

Kalles avlägsna kusin slår till igen

Alltså jag har försökt undvika att blogga om Hollywoodfruarna och jag-äter-brosk-för-hajar-består- av-brosk-och-dom-får-aldrig cancer- och ”vill mannen ha en avsugning på morgonen så får man ställa upp”-Anna Anka, men hon ger sig inte*. Och man tänker att det är en rätt krävande och jobbig gubbe hon har för fast han är 70, och de dagliga avsugningarna till trots, så kan han inte åka nånstans själv utan hon MÅSTE åka med överallt dit han ska, för annars kommer han att vara otrogen och lämna henne. När hon sen rafsat ihop sina femton Louis Vuitton-väskor för en övernattning plus barnflickor och ungar och snällt följer med för att visas upp så har de ändå skilda sovrum på hotellet och han vill inte ens umgås med henne utan hon sitter där alldeles ensam och knastrar i sig sitt room service-brosk. Och man tänker att hjälp, vad omodernt det verkar vara med livegenskap och kan lite ihoplånade diamanthalsband verkligen vara värt all the hassle?

Det andra man tänker är att skivbolagen är galna som klagar över den illegala nedladdningen. Det är inte rimligt nånstans att en farbror som haft EN hitlåt,och det på 1950-talet, fortsättningsvis svischar runt i privatjet och en hel stab med tjänstefolk. Det måste tyda på att någonting är seriöst snett.

* hon är alltså "den söta hundvalpen", får man anta.

ätstörning

Jag är som en uppdaterad version av män i morfarsgenerationen, med den skillnaden att när de levde på kaffe på bit och Boströms småbröd, så lever jag när jag är ensam hemma på kaffe i jättemugg och poptarts med marshmallowfyllning.

Jag skickar meddelanden till Köpenhamn om hur jag äter möglig bröd, äcklig mat och dessutom skurit mig i fingret. Bemöts med road misstro och "har vi inte köpt halva kylskåpet fullt med snäll mat åt dig?".

Men jag framhärdar i min roll som obstinat gamling vars fru har dött och som steg för steg alienerat alla i hemtjänsten: nej, nej, det finns inget sådant som snäll mat, allt är äckligt. Till och med sådan mat jag egentligen tycker om (citymarkets pastasallad, t.ex., smakar surt och konstigt och allt är saltgurka och pastan är inte kokt och min kotikeittiö "vegepizza" visar sig bestå av bacon och helt okryddad kyckling och jag är så säker på att den kommer att vara hemsk att jag inte orkar sätta på ugnen utan mikrar den och osten blir så där genomskinlig och tappar all styrsel och bara kletar sig fast på tallriken).

Min snälla mat sviker mig och brödet har vitt mögel som gömmer sig bland mjölet för att inte synas.

Plötsligt blir det väldigt tydligt varför jag var så smal när jag var singel, det berodde aldrig på att jag gick överallt och att jag som studerande inte hade några pengar till kulinariska utsvävningar, det beror på att all mat är så himla äcklig när man måste äta den ensam.

Simon och Thomas

Men liksom, mja, hur jag än vänder och vrider på det så gillade jag inte riktigt det nya Sveriges fulaste hus-konceptet och det gör mig lite ledsen, för jag tycker i vanliga fall att de är väldig roliga.

Men nu kändes allt bara fel: a) gårdagens hus var knappast på långt när fulast i Sverige, det var krimskrams-bohemiskt överbelamrat men sist och slutligen ganska trivsamt, b) det blev verkligen inte speciellt mycket bättre när det var fixat (säg hej till tapeternas motsvarighet till halmgrisen!), c) fina, snälla Dick var borta och d) med honom den varma, skämtsamma stämningen. Det var för mycket gliringar om alltings ghastliness och för mycket "guud, vad bra vi är", det var liksom det enda som hände, det var väldigt lite konkret byggande och inredande man såg, förutom lite tillspexat fumlande med "världens fulaste öppna spis" (but of course!), det hände liksom ingenting, programmet gick inte framåt utan upprepade sig bara. Allt var bara konstigt och på tok för utdraget med tanke på att ingen verkade göra nåt.

Och VEM behöver en vedkorg i "chesterfieldstil" som nån knåpat ihop av faner och skoputsningsfärg. Är det det som definierar god smak, liksom? Ghastly!, säger jag bara.

Sen kan man ju inte låta bli att undra vad som hände med parets böcker? Jag blir så trött på att inredare aldrig tillåter folk att ha böcker såvida de inte spraymålas vita eller får hål borrade i sig och träs upp artistiskt på en pinne. Varför är det aldrig okej med helt vanliga böcker, att läsa i?

meddelande till mamma, åsa, och andra ev. intresserade

Ok, här är vårt nya tamburgolv, in all of its 2,5 m2 and glory. Som bäst skruvas skåpen fast. Sen fattas bara skåpdörrar (blir blanka och vita), färg på ytterdörren (ännu inte bestämd), lister, hyllor, klädstång, förvaringsboxar, lampa och, naturligtvis, stuckatur! Håller ni inte med om att detta är ett rum som bara skriker efter stuckatur? Och nån lampa. Samt någon slags kitschiga skåpknoppar som utmanar sambons sinne för estetik.

Blir det bra så, tror ni?

resumé & return of the fruktflicka

Rörd av när det börjar:s efterlysning gör jag en kort resumé över de senaste veckorna: jag har fått nytt, smashing hallgolv (ja mamma, det blir bild sen), lagt alla mina pengar på förvaaaring (och samtidigt tagit ännu ett steg in i vuxenvärlden: Jag har mina kläder bakom dörrar! Bara två år efter inflyttning! Wow!), jag har äpplen överallt och plommon lite var stans (läsare bosatta i Åboregionen ombedes höra av sig om ni vill ha lite frukt) och hela trappan full med skrot. Jag tittar på the wire, igen, och orkar inte ta itu mer röran som utgör mitt liv. Jag kokar bara äppelmos, det är den enda huslighet jag befattar mig med. Jag tjatar om en större bostad för min fruktförvaring. N. tycker jag påminner skrämmande mycket om hans mor. Jag har äppelmosbrännblåsor på fingrarna och N. tycker att jag ska stiga bort från spisen, nu genast, och att vi har all äppelmos vi någonsin behöver. Jag mumlar något osammanhängande och sneglar mot min fallfrukt. Jag har trätt in i totalt eftersaftningsmode (för de oinvigda kan jag ju meddela att "eftersaft" är en term för det allra sista ynkliga man får om man kokar t.ex. vinbärsskrottar en extra gång, efter att de redan är saftade en gång).

I kväll anländer min syster. Jag tänkte bädda ner henne tillsammans med 27 meter listverk, ganska många par skor, tre sovsäckar, en kylväska, tio hyllplan och en over-sized halmbock. Jag ser väldigt mycket fram emot att ha henne här, jag hoppas att vi ska kunna gå ut och äta eller nåt annat roligt och när hon far tillbaka så hoppas jag att hon tar väldigt mycket frukt med sig.