Simon och Thomas

Men liksom, mja, hur jag än vänder och vrider på det så gillade jag inte riktigt det nya Sveriges fulaste hus-konceptet och det gör mig lite ledsen, för jag tycker i vanliga fall att de är väldig roliga.

Men nu kändes allt bara fel: a) gårdagens hus var knappast på långt när fulast i Sverige, det var krimskrams-bohemiskt överbelamrat men sist och slutligen ganska trivsamt, b) det blev verkligen inte speciellt mycket bättre när det var fixat (säg hej till tapeternas motsvarighet till halmgrisen!), c) fina, snälla Dick var borta och d) med honom den varma, skämtsamma stämningen. Det var för mycket gliringar om alltings ghastliness och för mycket "guud, vad bra vi är", det var liksom det enda som hände, det var väldigt lite konkret byggande och inredande man såg, förutom lite tillspexat fumlande med "världens fulaste öppna spis" (but of course!), det hände liksom ingenting, programmet gick inte framåt utan upprepade sig bara. Allt var bara konstigt och på tok för utdraget med tanke på att ingen verkade göra nåt.

Och VEM behöver en vedkorg i "chesterfieldstil" som nån knåpat ihop av faner och skoputsningsfärg. Är det det som definierar god smak, liksom? Ghastly!, säger jag bara.

Sen kan man ju inte låta bli att undra vad som hände med parets böcker? Jag blir så trött på att inredare aldrig tillåter folk att ha böcker såvida de inte spraymålas vita eller får hål borrade i sig och träs upp artistiskt på en pinne. Varför är det aldrig okej med helt vanliga böcker, att läsa i?