ätstörning

Jag är som en uppdaterad version av män i morfarsgenerationen, med den skillnaden att när de levde på kaffe på bit och Boströms småbröd, så lever jag när jag är ensam hemma på kaffe i jättemugg och poptarts med marshmallowfyllning.

Jag skickar meddelanden till Köpenhamn om hur jag äter möglig bröd, äcklig mat och dessutom skurit mig i fingret. Bemöts med road misstro och "har vi inte köpt halva kylskåpet fullt med snäll mat åt dig?".

Men jag framhärdar i min roll som obstinat gamling vars fru har dött och som steg för steg alienerat alla i hemtjänsten: nej, nej, det finns inget sådant som snäll mat, allt är äckligt. Till och med sådan mat jag egentligen tycker om (citymarkets pastasallad, t.ex., smakar surt och konstigt och allt är saltgurka och pastan är inte kokt och min kotikeittiö "vegepizza" visar sig bestå av bacon och helt okryddad kyckling och jag är så säker på att den kommer att vara hemsk att jag inte orkar sätta på ugnen utan mikrar den och osten blir så där genomskinlig och tappar all styrsel och bara kletar sig fast på tallriken).

Min snälla mat sviker mig och brödet har vitt mögel som gömmer sig bland mjölet för att inte synas.

Plötsligt blir det väldigt tydligt varför jag var så smal när jag var singel, det berodde aldrig på att jag gick överallt och att jag som studerande inte hade några pengar till kulinariska utsvävningar, det beror på att all mat är så himla äcklig när man måste äta den ensam.