dagens upptäckt!

Jag upprepar: internet är fantastiskt. Internet har gett oss Bamsekaraoke!

***

Och på tal om internet, igår kom vi (jag) upp med nästan komplett storyline för en ny tv-serie, lite så där socialrealistisk, som handlar om Bosse, 52, och Ann-Britt, 47, som gör sina egna sexfilmer och lägger upp på nätet, samt om deras inåtvända och grubblande nördson Gustav, 13, (varvid N. protesterar att en trettonåring inte KAN heta Gustav! - Non, pourquoi pas?), som Ann-Britt har tillsammans med sin bittre och alkoholiserade f.d. make Leif-Erik (ålder okänd, förtidspensionär). Leif-Erik var Ann-Britts ungdomskärlek som hon lämnade när Bosse svepte in i bilden med sin examen i elteknik och sin fasta anställning på Eriks El. Sedan dess har det bara gått utför med Leif-Erik som nu ruvar på sin gruvliga hämnd (han har hittat en av filmerna och tampas nu med det moraliska dilemmat om han borde avslöja detta för sonen eller inte). Detta är för övrigt Ann-Britts stora skräck, men hon tröstar sig med att Gustav är ett mycket välartat barn som mest sitter på sitt rum och spelar dataspel och Bosse har hursomhelst försäkrat henne om hur det inte är någon fara. Bosse i sin tur slits mellan sin dragning till fame and fortune och sina plikter gentemot sin arbetsgivare, så han pixelerar mödosamt bort El-Eriks logga från sin montörsuniform för att undgå upptäckt. Eftersom Bosse är lite tekniskt lagd, tycker han själv, sitter han gärna och petar med introtexter och zoomningseffekter och sådant på kvällarna. Det följde nämligen ett så rackarns bra program med videokameran han köpte på (insert Sveriges motsvarighet till Hobby-Hall??). Han gillar när det är lite konstnärligt, etc, etc. Konceptet är naturligtvis inte helt färdigt ännu, det behövs lite fler bifigurer, t.ex. föreställer jag mig att Bosses chef Erik (El-Erik då, i motsats till Leif-Erik) kunde ha en lite större roll, något slags romantic interest och eller social kris för sonen Gustav kunde vara bra och eventuellt kunde Ann-Britt överväga en liten romans med det nyanställda vårdbiträdet på jobbet (som då gärna kunde vara en ung man av lämplig etnisk minoritet och väldigt söt, för det skulle Bosse kunna ha issues med). Som ni ser, det är UPPLAGT för drama och förvecklingar! Jag tror det skulle kunna bli en hit!

Någon tv-kanal som vill köpa detta upplägg av mig?

Och ja, jag läser för mycket kvällstidningar. Alldeles! Figuren Leif är dessutom modellerad på en förtjusande man i femtioårsåldern som på Tammerfors järnvägsstation kände sig manad att bläddra och slå i sin röda plastadressbok för att ringa upp sitt barn på mobilen för att med hög röst förklara om hur han spytt lite här och där och hur barnets mamma "aina on ollut niitä täyshuoria". Hurra för daddy, liksom.

***

Och just fick jag mig tillsänt en aftonbladetlänk till farbröder som poserar nakna på snöskotrar följt av meddelandet "På något sätt tror jag att Bosse har branchat ut!". Och det skulle man annars kunna tro, men Bosse och Ann-Britt bor i Härnösand. Faktiskt.

***

Och sen blev jag paranoid och blev tvungen att googla Bosse och Ann-Britt för att se att det inte verkar finnas några som kunde ta åt sig.

I'm only in it for the luktsudd!

Borstar bort sexhundra miljarder björkfrön från altanen och vardagsrumsgolvet och kläder och möbler och ögonvrån och tänker - min goda österbottniska uppfostran till trots* - att björken ändå är ett jäkla överskattat träd. Björk och rönn är mina least favourite lövträd, annars gillar jag typ alla. Ju mer exotiska/långsamväxande, desto bättre. Plus för träd med stora blad. Minus för helt useless träd som bara rasslar och skräpar. I Italien hade de någon slags träd vars stammar var alldeles kamouflagemönstrade och kändes ju lite tufft, sådär som om naturen i sin tur hade härmat människans tillämpning av naturen. Fast jag inser att de (träden) sannolikt sett ut så redan från början och att det inte var något fashion statement från deras sida. Jag hade gärna demonstrerat med bilder, men det känns för svårgooglat.

Har en dag full med pittoreska små oförklarliga incidenter som sen får sin förklaring innan jag ens hinner blogga om den: som hårvårdsprodukten som trillade över handfatskanten igår kväll och SEN BARA FÖRSVANN (Jo! Alldeles sant! För jag orkade inte plocka upp den just då utan lät den ligga och i morse när jag såg den ensamma korken och skulle plocka upp den så fanns den bara inte. Men sen återfanns den på tvättmaskinen, så tydligen har jag eller någon annan plockat ställt den där). Likaså har jag någon helt otippad lilablommande växt i min ena rabatt som jag inte förstått VAR den kommit ifrån, ända tills jag just kom ihåg att hällde jag inte ut en massa gamla utgångna fröpåsar precis just där? Ja, alltså, på det planet.

Funderar över att jag saknar hösten, inte som årstid i sig (för den lär väl fortsättningsvis dyka upp så småningom) men dess symbolvärde som back-to-school och nystart. Nu är det snarare så att 45 minuter tillbaka på jobbet och det känns som om man aldrig ens varit därifrån. Och samma gamla pennor och tjafs som förra året. Jag vill ha fina pennor i en ny fin penal (jaja, finlandism, I know) i ny skolväska och nya kompisar och ämnen och kurser och... allt som inte är samma människor och samma trötta skämt och gammalt gnäll i ny tappning och för då blir jag bara helt "Karl-Oskar, jag tyar inte längre" och vill åka vart som helst (men det gör jag inte för jag är feg och förståndig och har katt och radhuslån).

* gick en termin på dagis/barnträdgård i Nykaabi och de läste TOPELIUS högt för oss. T.o.m. kulturchockade sexårsjag anade det olämpliga i detta, men likväl.

tillägg till förra: POOLEN!

N. påpekar mycket riktigt att jag ju glömt poolen och det har jag ju. Eller inte glömt, men det var svårt att hitta bilder utan simdräktsmänniskor på (och eftersom jag gillar mina människor så vill jag inte att de ska bli arga på mig för att jag bikinibloggar dem utan lov). Men här kommer poolen:


and by night...

Italien del I - Casa Fiora

Här kommer nu sent omsider lite semesterbilder. 

Vårt hus låg högt uppe i bergen, även om man inte riktigt ser det på den här bilden. Men efter kilometervis av smalare och smalare väg med brantare och brantare kurvor och insugna andetag och "nu stiger jag faktiskt av och går" från baksätespassagerarna, så var vi äntligen framme, mer än två timmar för tidigt. Men alla var överens, nu parkerar vi bilen och så sitter vi här veckan ut - basta!


Huset såg ut så här från framsidan...


...och vyn sedd från altanen så här:


Utsikten från köksfönstret var väldigt toscansk, komplett med galler och allt.

Gissa om vi blev nöjda över att ha våra egna druvor (fast de var inte alls mogna, jag vet inte riktigt vad de smakade som, väldigt beskt och kompakt, sådär lite som krusbärskart?)

... och det fanns en massa ödlor överallt. Happiness! Jag gillar växelvarma djur så länge de är små och inte giftiga.

Djurlivet var på det hela taget rikt och varierat. Såhär ynklig ser fladdermusen ut efter att ofrivilligt ha badat i poolen hela natten (jag trodde det var en padda som satt och häckade i utsugsventilen och skulle fiska upp den med en håv, så gissa om jag skrek på ett väldigt tjejigt vis när "paddan" både flaxade och väste åt mig. My god.)  

Här är "Resident Cat on the Premises". Eller den är egentligen en av tre (eller fyra?) mer eller mindre bofasta katter, men den var den vi såg först och den jag tog till mig mest. Alla kittiesarna var så himla hungriga att de kunde ha ätit hur mycket som helst.


Här är den redan på väg bort men ångrar sig sedan...

Mad Cat Lady in training (försöker dessutom vara "italiensk", hence the dress)

Benvenuti à Casa di Mamma!

Här gillar vi att grilla! (men det var i själva verket sällan det gick så här lugnt och städat till... )


Systern släntrar lite coolt bland odlingarna, ever on the lookout for the picturesque.

... som detta då, t.ex.

Här ser systern lite ut att ha tagit anställning i linneförrådet, men det är bara som det ser ut.

(fortsättning följer...)

Bilderna är antingen mina eller N:s, dåliga bilder är sannolikt mina.

kaffe

Jag undrar hur stor del av allt det kaffe som bryggs i världen som verkligen dricks upp i motsats till alla de skvättar som bara står och kallnar bortglömda.

Här hos mig: 15-35% beroende på dagsform och distraktionsgrad.

tillfälligt tonårsskap

...i nygammalt tonårsrum.



Längst till vänster (vänster?, höger?, vänster?) ser man en skymt av loppissjalen (det fransiga). Men nu är jag hemma igen och det innebär bl.a. att man måste fixa sin egen lunch för det är ingen som bjuder ut hembageriets grisar och Lakkastrutar.

före och efter

Årets stolta spenatskörd


illustrerar med framgång uttrycket "som en dränkt katt".

even better than that!

No rest for the wicked, nu har jag varit till Vasa på loppisrunda också. Österbottens samlade lump ligger i hallen och sällan har jag så saknat min kamera!

Dagens skörd:

1 st gulgrönt vintage "stoppatäcke" med rosmönster i två olika nyanser av brunt. Så fint! ("Ni är från vettet", var faderns enda kommentar)
1 st 1970-tals kuddfordral sydd i blommigt gardinstyg i gult-brunt-orange, det är nästan helt färdigt bara innerkudde och dragkedja fattas (jag har full förståelse, det är elände att sy i dragkedjor)
Diverse kvalitetslitteratur: Vi sex på Scotland Yard (i pop-serien, fransk remake på femböckerna, gratis ur fyndlåda), Fotbollsmysteriet (Tvillingdeckarna! Hubert!) och Tre doppar blod ("en högdramatisk kriminalroman av sällsynt spännande kaliber" som inkluderar såväl det märkvärdigaste fall av försvinnande som fantastiskt vackra trillingar och ond bråd död)
1 st virkad mossgrön ullsjal, helt ny
1 st kakfat i sannolikt hälsovådligt metalliknande material, med handtag och utstansat fjärilsmönster, samt
1 st väckarklocka med RYMDMOTIV(!), sekundvisaren är någon slags tresvansad komet, tror jag, but it's all in the best possible taste, I assure you.

Jag är helt osannolikt nöjd.

N. kommenterar via sms:

Påminner mig om en sketchserie i the Fast Show där gubben skickas till mataffären för att kompletteringshandla tre saker för en fest och kommer hem med 'even better than that'; de mest *bisarra saker*. Det där är precis vad han skulle kunna ha uppgraderat till.

Däremellan simmar jag och tittar på I vår herres hage och film med Cary Grant. Jag kommer att få stora problem med att acklimatisera mig tillbaka till 2000-talet när det blir till höst.

vive l'industralisme!

Ni vet den där teorin om att man ska handla second hand för att minska sitt ecological footprint? Köp begagnat och spara på jordens resurser? Nåväl, igår var jag på Storloppis i Jakobstad och hemförde följande (tyvärr har jag glömt kamerasladden hemma, så i vanlig ordning blir det inga bilder):

1 st. tavla föreställandes en "Räffamilj", inklusive någon slags duvfa, som hänger slapp och livlös i moder Räfs käft
1 st. mörkt grön glasvas, kulformad nertill och vid och vågig upptill. Bra att ha utifall att någon önskar förära mig blommor
6 st. minismå teskedar att äta glass med (ety jag inte sedan tidigare äger några dylika, ehrrm)
1 st. konstigt formad stor sked, förslagsvis lämpad för att lägga upp ovan nämnda glass i portionsskålar
1 st. litet fat i okänt, metalliknande material med druvklasar i kanten, att ha ljus på, samt
1 st. litet rött porslinsfat, med motiv av engelskt industrilandskap i bakgrunden, fabriksarbetarflicka på trappan och någon slags finare dam som kör hästdroska i förgrunden (var det allmänt att damer av högre stånd framförde sina egna hästvagnar back in the days, eller är det rentav ett feministiskt föregångarprydnadsfat?), kommande användningsändamål: tills vidare okänt.

Utmärkta saker allihopa, men ersätter de någon form av annan shopping? Sådär som att "Hurra, nu slipper jag köpa en ny pryl som hyllar den industriella revolutionen"? Nja, tveksamt, väl.

N., senare, i telefonluren:
- Inte för att lägga någon form av laddning i den här frågan, men ska vi ha allt det här hemma, eller?

vemod och semesterabborre

Åh, jag är ännu lite exalterad över gårdagens abborre. Det var det godaste jag har ätit på mycket länge, med mos, pestoyoghurt med räkor och någon slags ugnsgrönsaker. Inklusive gurka! Jag har aldrig tidigare betraktat vanlig simpel gurka som en potentiell ugnsgrönsak. Men det gick bra, så där ser man.

I sju timmar harvade vi runt i allt mindre och allt avlägsnare sydösterbottniska byar och tittade på hus i olika stadier av förfall, där det kanske, sannolikt, någon gång bott någon släkting eller annan udda mostertant som annars haft någon tillräckligt exotisk vana för att leva kvar i det kollektiva minnet. La blommor på farfars och faster J:s gravar. Hörde historier om Vivan, hund åt min farmors far, som sprang bakom hästkärror och jagade och sorterade upp sorkar. Såg också svenska Österbottens största insjö (jag missförstod, och trodde det var Finlands största, ända tills syster fundersamt påpekade att var det ändå inte lite konstigt och vad har hänt med Päijänne och dom andra?). Vi åt glass från en kiosk där man borde ha beställt smakbit. Tänkte testa någon ny Tuplaglass, men den hade de tillfälligtvis förlagt så jag tog Caffe Latte-smak istället. Det var gott, men abborren slog allt.

back to the roots?

Igår roade vi oss med att köra hem till mina föräldrar på gps:en. Det blev the scenic route, kan man säga. "Men här kommer ju ett riktigt STORT samhälle!" utbrast N. när vi kurvade in genom byn Komossa. Antal invånare 140 pers, antal synliga hus cirka 7. Jag hoppas Komossaborna är stolta, för jag är säker på att det inte är varje dag som deras hemby beskrivs i just termerna "riktigt stort". När vi kom så långt som till Kimo var allt så pittoreskt att han var beredd att packa våra tillhörigheter och köpa hus på stubinen. Vi såg ett ledigt. Det var till salu. Jag visade var min kusin bor och min sambo fick något drömskt i blicken: "Tänk att bo så där! De har så nära till allt: skolan och ....".

Jag bara "Jaa?, nära till skolan... och till vaddå?". För skolhuset är visserligen deras närmaste granne men i övrigt ligger precis allt i världen minst sju kilometer eller längre bort.

Och nu sitter jag i mitt barndomskök och systern är fullt upptagen med att surfa efter begivenheter på sin nya telefon och Verner Rasmus porslinsmuseum ligger tydligen bara 22 km bort. Så att. Nära till allt.