I'm only in it for the luktsudd!

Borstar bort sexhundra miljarder björkfrön från altanen och vardagsrumsgolvet och kläder och möbler och ögonvrån och tänker - min goda österbottniska uppfostran till trots* - att björken ändå är ett jäkla överskattat träd. Björk och rönn är mina least favourite lövträd, annars gillar jag typ alla. Ju mer exotiska/långsamväxande, desto bättre. Plus för träd med stora blad. Minus för helt useless träd som bara rasslar och skräpar. I Italien hade de någon slags träd vars stammar var alldeles kamouflagemönstrade och kändes ju lite tufft, sådär som om naturen i sin tur hade härmat människans tillämpning av naturen. Fast jag inser att de (träden) sannolikt sett ut så redan från början och att det inte var något fashion statement från deras sida. Jag hade gärna demonstrerat med bilder, men det känns för svårgooglat.

Har en dag full med pittoreska små oförklarliga incidenter som sen får sin förklaring innan jag ens hinner blogga om den: som hårvårdsprodukten som trillade över handfatskanten igår kväll och SEN BARA FÖRSVANN (Jo! Alldeles sant! För jag orkade inte plocka upp den just då utan lät den ligga och i morse när jag såg den ensamma korken och skulle plocka upp den så fanns den bara inte. Men sen återfanns den på tvättmaskinen, så tydligen har jag eller någon annan plockat ställt den där). Likaså har jag någon helt otippad lilablommande växt i min ena rabatt som jag inte förstått VAR den kommit ifrån, ända tills jag just kom ihåg att hällde jag inte ut en massa gamla utgångna fröpåsar precis just där? Ja, alltså, på det planet.

Funderar över att jag saknar hösten, inte som årstid i sig (för den lär väl fortsättningsvis dyka upp så småningom) men dess symbolvärde som back-to-school och nystart. Nu är det snarare så att 45 minuter tillbaka på jobbet och det känns som om man aldrig ens varit därifrån. Och samma gamla pennor och tjafs som förra året. Jag vill ha fina pennor i en ny fin penal (jaja, finlandism, I know) i ny skolväska och nya kompisar och ämnen och kurser och... allt som inte är samma människor och samma trötta skämt och gammalt gnäll i ny tappning och för då blir jag bara helt "Karl-Oskar, jag tyar inte längre" och vill åka vart som helst (men det gör jag inte för jag är feg och förståndig och har katt och radhuslån).

* gick en termin på dagis/barnträdgård i Nykaabi och de läste TOPELIUS högt för oss. T.o.m. kulturchockade sexårsjag anade det olämpliga i detta, men likväl.