A garden, before someone peed on the parsley

Jag och min trädgård känner oss lite varma och sladdriga; så där som att det är för varmt för att vi riktigt ska komma till vår rätt men här kommer några bilder:

My pride and joy: björnbärsungarna! Jag kan inte vänta på att mina björnbär ska bli färdiga!

Klematisen på framsidan var tydligen vit. Ingen kunde vara mer förvånad än jag. Jag var säker på att den skulle vara blå. Eller möjligen röd. Men vit går också bra. Jag är inte svår av mig.

Köksträdgården - innan den blev skändad och vandaliserad. Och nej, den är inte stor, that's the beauty of it.

Och så Blümchen, den Fjärde (tror jag). Har blommat som en dåre hela vintern så tar det lite lugnt nu. Ingen vits att hålla på och konkurrera med alla andra.

Löjtnanten har varit vild hela halva försommaren men börjar nu vara nere på sina allra sista hjärtan...

Grytdjur är skygga.

♥ din närbutik

Jag tror aldrig att jag har hört svenska talas i vår lokala förortsbutik (förutom sådant som mitt eventuella sällskap kan tänkas ha sagt direkt riktat till mig).

Däremot hör man många andra språk som man inte förstår det minsta av. Det är mycket spännande. Igår när jag balanserades en flaska flytande vittvättmedel (p.g.a. ohejdat kaffegurgel, se nedan) var på väg ut, var det en kvinna som plötsligt hävde ur sig en lång och mycket arg harang på vad som kändes som max. 20 cm:s avstånd från mitt ena öra. Jag hajade till och tittade förvånat på henne för att utröna om jag virrat på och tänkt krocka med henne.

Men hon tittade förbi mig och när jag svängde på huvudet såg jag att det var hennes 12-13-årige son som fick sig en åthutning. Den tjurige tonårssonen satt nerhasad med armarna i kors över bröstet på stolen för iranska pappor. I min lokala förortsbutik finns en eller två stolar strategiskt placerade alldeles innanför dörren. Där brukar män härstammande från mellanöstern med barsk uppsyn sitta och vänta på att få eskortera sin kvinna hem efter matuppköpen. (Iranska/Kurdiska pappor don't do groceries, enligt min erfarenhet; de väntar - under tyst protest). Där satt killen, mamman och hennes kompis/syster och en skara mindre barn var på väg in i affären. Hon var arg och uppfordrande, han rörde sig inte ur fläcken.

- Vad tror du hon säger? Hon låter jättearg. "Kom nu j***la lata skitunge och hjälp mig att skuffa vagnen"?

- Nää. Jag tror mer på: "Kom med nu och välj ut vilken yoghurt du vill ha så att du int' sitter där i morgon sen och tjurar och int' ska ha nånting."

Vilket är ytterligare ett exempel på varför han skulle vara en så mycket bättre förälder än jag. Skulle jag ha en tjurig tonårsson skulle jag bara köpa FRUKTBOMB helahela tiden!

procrastination

Jag har nytt shampoo: Cutrin ginger& grapefruit nånting, ett lite "finare" frisörsshampoo från Wiklunds fyndlåda. Av flaskan av döma utlovades fluffigt och allmänt sommarfräscht hår. Problemet bara med alla citrusdoftande hår- och hudvårdsprodukter (något som jag i regel inser alldeles för sent) är de något olyckliga associationerna: som i det här fallet den gnagade känslan av att just ha gnuggat skalpen med Ajax. Fluffighetsgraden är tämligen konstant. Visst kan man säkert kalla det "volym", risigt är annars också en bra term. It's all semantics, liksom.

***

Kör alla vita kläder på constant repeat i tvättmaskinen, fast med olika tvättmedel och i olika temperaturer, eftersom vi uppenbarligen ägnade hela midsommarhelgen åt att spilla, dregla, hosta kaffe över oss själva. Det känns hemskt onödigt. Det ska vi sluta med.

***

Alltid när jag öppnar kylskåpsdörren blir jag lika perplex över att hitta ett 20-pack av vauhtihirmun jordgubbs-hallontrip. Trots att jag inte druckit trip på år och dag. Självsuggestion är such a powerful thing. Syster och jag diskuterade "aptripar" på facebook igår. Minns nån annan? Randiga tripliknande burkar med olika djur på: apa, elefant och kanske någon slags björn...? Burkarna var jättesnygga, man kunde klippa upp och skölja ur dem och använda dem till ingenting. Vi älskade aptrip i en sommar eller två, men de försvann nog från marknaden ganska snabbt. Blev tvungen att slå upp "hirmu" och det betyder "monster, vidunder". Jag har svårt med såna där ord (jag i och för sig haft svårt med de flesta finska ord, men just den där typens ord är tydligen extra knepiga. När vi flyttade hit fick jag lära mig att vi har en "hormi" i garderoben. Jag tyckte det lät jätteroligt, men det tog en evighet för mig att lära mig vad det nu riktigt var som den kallades, oftast drog jag till med just hirmu eller hörmi eller något liknade. Enda orsaken till att alls prata om vår hormi är att skrubben är jätteliten och den förbaskade hormin omöjliggör all form av vettig möblering. Och på gamla fänko hade de bild på en "hörpi". Den var jättesöt! Ja, hum. Jobba lite kanske? Eller ens gå ut och äta lunch i solen? Ja, jag tror det.

smelly car, smelly cat, what are they feeding you?

Igår kväll, strax innan jag skulle somna.

- Vad är det som luktar bränt?!?

Han: Men är det inte hennes mat då?

Jag: Neh, det luktar bränt gummi, tycker jag.

Han (redan uppe och sniffar alla sladdar och apparater): Jag tror det är kattmat. Jag la alldeles just upp ny mat och hon var och åt lite.

Jag (sniffar lite prövande i riktning mot kissen): Jo, du har rätt, det är kattmat. Fast det luktar bränt gummi.

Han: Jo. Stackarn!

Kissen avbryter sig i sin kvällstoalett och ger oss en förnärmad blick: pfff, bränt gummi, det hade hon kunnat säga hela tiden om någon bara brytt sig om att fråga.

semesterbok?

I avdelningen aktuella i-landsproblem: jag behöver en semesterbok!

Det är inte det lättaste, inser jag när jag står på Akademen och ser på när personalen skyfflar upp lådvis med obskyr fantasy och Stieg Larsson. Det är det enda som kommer in, varenda gång: millennium-trilogin på sju språk. Hur gör man om man vill läsa något annat? Om man behöver en bok som - förstås! - är bra, men gärna relativt lättläst (jag följer devisen att sådant som är för tråkigt hemma vill jag knappast läsa på semestern heller), samtidigt vill jag inte ha någon förutsägbar chic lit/romance bok eller fantasy. Helst inte deckare heller, men där är jag villig att göra undantag. Den ska vara tillräckligt tjock (alternativt inte fullt sååå bra) så att jag klarar mig på en bok i nästan två veckor (???) och den måste vara lätt, dvs. inga inbundna eller ens storpocketar duger (det är ryanairs fel med deras dumma 15 kilosbegränsning, se hela MR Ugly-problematiken här nedan). Den får avslutningsvis gärna vara en sån som jag utan betänkligheter kan lämna efter mig om resväskan annars blir överfull med inlagda körsbär.

Jag inser att om det här var en kontaktannons skulle jag förbli singel.

Desperately seeking syster Sara?

Gick igenom länkarna i Google reader och när jag klickade på länken märkte jag till min förskräckelse att hela Azizwal Baby Love är borttagen! Alldeles finito & gone.

Ååh, så synd.

packningsbestyr

Ägnar mig åt en av mina favorithobbyer: att skapa prydliga hopar med kläder som eventuellt får följa med på italienresan. Funderar över om jag verkligen kan ta med shorts och toppar jag hade på fjolårets resa (för 60 miljoner italienare minns mig och min semestergarderob från veckan jag tillbringade där förra sommaren och bara väntar på att peka finger och förfasa sig över att jag understår mig att bära samma kläder som då. La bella figura, you know. Gaah!) Så jag plockar och vänder och vrider och shoppar och förundrar mig över hur mycket kläder jag har och så shoppar jag lite till, för säkerhets skull. Och så psykar jag N. med menande frågor om hans klädsel och han ser helt frågande ut och förstår inte. Och jag undrar om jag borde förklara att första gången jag reste till italien med familjen sommaren 1985, så stod kaffefiltren och engångsbesticken och väntade på diskbänken i nyinköpta Tiimarikorgar redan i slutet av maj. Färdiga väntande hopar = pedantlycka!

Sen, i sinom tid, när jag äntligen har sorterat mina hopar klart så tänker jag packa ner dem i min nya resväska, Mr Ugly (förmånligt pris, lätt vikt och överträffas i fulhet enbart av sin broder Mr Uglier), och där kommer allt sen att skrynkla och korva sig och kräva ständig ompackning minst en gång om dagen, hela semestern igenom.

Stress.

Ja, och så har jag fallit för frestelsen att köpa "bekväma skor". Igår var en sån dag när jag svischade mitt kort fram och tillbaka över halva stan och brände en halv förmögenhet på praktiska men fula saker, däribland präktiga tyska (!) tantsandaler, no less. Jag gråter lite inombords och förbannar dem eftersom de lik förbannat klämmer på tårna och ger mig skavsår. Vis av skadan har jag idag bara köpt opraktiska men fabulous grejer som jag belåtet hopar upp.

berries for bears.

Om min mamma råkar läsa det här så är detta tillfället då pappa lämpligen kan kallas till datorn och man kan förklara för honom att så här ska ett björnbär se ut.

Sen regnar och stormar det hela tiden så några bär får vi knappast. Men ändå: alla de små vita plupparna är outslagna blomknoppar.

presenter!

... och så här fina grejer kan man få om ens syster åker till London:



Söt liten necessär, bok om troubled teen (en av mina favoritgenrer), liten anteckningsbok med rosa bambi på och jorgubbschoklad från Boots, s.k. Shapers. Jag älskar idén på choklad som slimmar och shape:ar upp en! Smakar ungefär som den där Mansku-chokladen som fanns här förr i tiden, men är mycket segare.

by popular demand: tantsoffan!

Här kommer den, tantsoffan från gårdagens loppisrunda! Som kanske inte var fullt så liten som jag mindes den, för av någon outgrundlig anledning ser allt alltid så mycket större ut hemma i vårt lilla hem än i någon jättelik möbelhall.



Men den är åtminstone tillräckligt stor för att en flicka och en katt ska lounge:a fint i den. Man kunde företrädelsevis vara iförd någon fin femtiotalsklänning.



Och så här ser den ut utbäddad. Precis som jag trodde är den så obekväm att man nästan stryker med: mycket träribbor och den sista delen är ganska mycket högre än resten, så det blir lite konstigt oavsett vilken kroppsdel man väljer att ha där. Det ideala kanske skulle vara att tre relativt korta barn eller dvärgar ligger tvärsöver?



Fast innertyget har någon slags fåglar på sig, det gillar vi med kissen. Vi tippar på att det är hägrar. Vi tycker det är mycket stiligt.



Efter att ha studerat den ur alla upptänkliga synvinklar konstaterar vi att vi är mycket nöjda!

exklusivitet överstyr

Jag vet hur svårt det är att formulera bra reklamtext, men har ofta väldigt roligt åt företag och produkter (och inredningstexter!) där man verkligen slagit knut på sig själv för att övertyga kunderna om sin exklusivitet och allmänna förträfflighet, som det här: vad sägs om ett vin som ger en livsstilskänsla när man dricker det... på ett lifestyleställe... med kuddar och soffor!

Jawohl! Jag tar gärna ett glas. Det är fredag, och det låter som precis vad jag behöver. Men stackars, stackars killen som blev uppringd, jag associerar genast till alla dåligt förberedda grupparbeten och föredrag man genomlevt i sitt liv, och hur man står där och våndas och babblar och inte har en aning om hur alla de fina begrepp man svänger sig med riktigt definieras.

Ingen kommer nånsin att kalla mig muffin.

På kvällarna innan vi går och lägger oss tittar vi på gamla avsnitt av Six Feet Under. Jag hade glömt hur bra och roligt och deprimerande det riktigt är. Familjen försöker äta köttfärslimpa och potatismos och prata om vad de gjort under dagen och mamman kläcker obönhörligen ur sig saker i stil med "I'm having sexual relations - with a hairdresser. Deal with it!" Alldeles oprovocerad och medan hon slevar upp kokta små ärter. Och familjen bara: "uh-mmm. okay." och himlar med ögonen åt varandra. Nu har Six Feet Under-mamman gått vidare från sin frisör (ett yrkesval som alltid verkade besvära henne) till ryske Nikolaj som äger blomaffären där hon jobbar. Han är så där temperamentsfull och dramatisk som ryssar alltid tenderar vara i amerikanska serier.

Och min N. påpekar lite förvånat hur alla alltid kallar mamman för "cup cake", varenda gång liksom, och hur det inte kan finnas någon serie där det ordet används lika frekvent som smeknamn. Och jag, helt naivt: "Men det är väl fint? Cupcake? Som muffins, liksom? Det är ju jättefint?" Han: Åh, men jag klarar bara inte av muffin, det får mig bara att tänka på DEN DÄR BOKEN!* Världens sorgligaste bok!"

Och jag försöker trösta, framhålla att herr Muffin hade ett långt och bra liv, med en fru han älskade och fina, lurviga barn och i sin ungdom var han så stark att han orkade bära en hel gurka. Herr Muffin var lycklig. Men det hjälper inte, det är för sent, han sitter redan och stirrar tomt framför sig. Och så blir jag lite ledsen också.

Hos oss kommer vi aldrig att sluta sörja ett fiktivt marsvins frånfälle.


* Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson.

modeblogg

Jag äger enbart billiga HM-toppar och noppiga svarta koftor. Allt jag har ser tråkigt ut. Jag känner mig scruffy och ful. Det borde åtgärdas snarast, eller åtminstone innan vi åker till Italien och helst på något annat sätt än genom att jag köper ÄNNU fler HM-toppar och svarta koftor.

Vivat Zuleika!

För att fortsätta på det romerska temat här nedan så vill jag verkligen rekommendera boken The Emperor's Babe (finns såvitt jag vet inte översatt till svenska). Upplägget påminner ganska mycket om Baz Luhrmanns tolkning av Romeo & Juliet eller Sofia Coppolas Maria Antoinette: Zuleika lever i 200-talets Londinium, men pratar modern slang och bär gärna Armani när hon hänger i sitt atrium och peristylium. Det tar några sidor att komma sig in i språket - den är skriven på vers - men den är rolig, sorglig och cool och historien känns konstigt nog förbluffande trovärdig. Läs, läs!



Ps. Gjorde ett halvtrött försök till bokbloggning härom veckan, men det kändes mycket, mycket ensamt... i klassen sista överlevande efter stor naturkatastrof alternativt kärnvapenkrig.

blood & gore & för mycket tv?

Men nej. Inte svimmade jag nu heller. Jag hålls vid fullt medvetande och alert genom alla morgonsamlingar och vaccinationer och blodprov, så jag får fortsätta vara nyfiken. Tittade bort medan sköterskan tappade upp tre rör blod, alldeles effektiv och business as usual, och plötsligt var jag så mycket nöjdare med mitt eget jobb. Det där tjocka, kletiga sipprandet och slurpandet fick mig att tänka på Eli. Försökte känna efter om jag ändå inte kände mig lite yr och svag. Men nej.

Eli svimmar inte heller.