alla vägar bär till västnyland...

... men ingen är särskilt rak och frågan är om man någonsin hittar hem igen?

Visserligen är det inte ofta vi är ute och äventyrar med bil i Karis, men hittills har vi aldrig lyckats åka samma väg mer än en gång utan vi möts av ständigt nya frivilliga brandkårer hela tiden! Så länge man inte har alltför uppskruvade förväntningar känns det nästan lite exotiskt. Därifrån jag kommer tänker vi mer att det som brinner får brinna och sen sopar vi ihop askan och tar stora kliv över grunden i 20 år eller så och sen när alla har vant sig och slutat vänta på någon slags åtgärd bygger vi något plötsligt något osannolikt pampigt vi inte behöver och låtsas att vi bor i stan.

- Titta så spännande landskap dom har, säger jag och pekar, det är ju alldeles bergigt! Varpå han ser på mig med den genuina förvåningen hos någon med Vidare Horisonter. Varpå jag i min tur ger honom den där Inget Om Plattland Nu, Du Vet Att Jag Inte Tål Det-blicken och muttrar något om att det är lite ångestskapande när man inte ser någonstans för att det bara är en massa backar och skit emot i alla riktningar.

Men vi kom fram och jag träffade en massa människor jag inte har sett på alltför länge och det var väldigt roligt. Kram på er!