...och jag är alldeles perplex över hur snabbt det svängde igen. Jag gick tydligen för hårt ut med semestern och slösade bort mitt presumtiva program för +15 dagar under de första 25-gradiga semesterdagarna och nu har jag redan uttömt alla mina möjligheter att fynda tokskrymmande möbler, uppstoppade ejdrar och svindyrt kantstött pressglas i åbonejden. Visserligen hittade jag inga uppstoppade fåglar, men det var likväl synnerligen obetänksamt. Jag har t.o.m. städat förrådet (i den mån det kan kallas städning att man skruvar sönder en soffa i dess beståndsdelar, plastar in och trycker in den där det ryms...) så vad händer nu?
Idag har jag roat mig med att hänga på polisstation största delen av dan för att ansöka om nytt pass, och oh my god vilken långsam sysselsättning det är. Det kändes som jag föreställer mig tillvaron i det gamla sovjetunionen; en känsla av loj uppgivenhet och någon gång fram emot eftermiddagen börjar man mentalt ställa in sig på att komma på nytt följande morgon och då medföra egen höna att koka middag på, för man har redan väntat i tre timmar och ens kö har betjänat två och tjänstemannen irrar planlöst än hit och än dit. Men i något skede tog de sig samman och sen började det gå undan. Försökte vara mitt alla mest charmerande jag när jag kom fram till disken, men det gick inget vidare. Först när jag tackade för mig fick jag någon slags gensvar så antagligen var han bara glad över att bli av med mig. Beklagade mig över hur min svunna ungdom förstör mina chanser att charma wannabe-men inte riktigt-poliser och N. kontrade med att samma kille minsann varit all smiles och glittriga ögon åt den vithåriga tanten framför mig. Jahapp. Not helping. Sen enades vi om att det också kan ha berott på att jag såg lätt spetälsk ut på passfotot. Ingen ansvarskännande byråkrat vill ha någon som plötsligt börjar tappa fingerspetsar vid just deras luckor.
0 kommentarer:
Post a Comment