jo, jag mår bra, tack! Inga frakturer ens...

När jag var fem tog min mamma körkort. Någonstans i samma veva fick jag mitt cykelkort, som bevis på att jag hade rätt att åka cykel utan stödhjul på "små vägar och gårdsplaner". Det hade plastficka och en bild på en liten grön cykel, urklippt ur Hobby Hall-katalogen. Jag tror att jag har berättat om det förr. Problemet är att jag aldrig har uppdaterat detta kort, dels för att jag inte vet riktigt vilken instans som har befogenhet att bestämma över mitt eventuella cyklande på stora vägar och dels för att jag inte riktigt känt mig mogen. Anledningarna till att jag inte gillar att köra bil i stan - att jag inte kan läsa trafiken och inte riktigt vet vem jag ska stanna för - kvarstår nämligen tyvärr även om jag cyklar.

Nu har jag varit ensam ute i förorten hela veckan och blivit tvungen att klura ut olika sätt att ta mig till och från stan. Buss funkar bra och är ofta ganska intressant men blir lite dyrt i längden, främst för att jag tycker att jag använder bussen så himla sällan att jag inte har brytt mig om att köpa busskort, och för att jag hela tiden blir tvungen att shoppa en massa konstiga småsaker för att sedan ha lämpliga pengar att ge busschauffören. För att han inte ska himla med ögonen och skrika åt mig. Det är ansträngande. Och att promenera är visserligen trevligt, billigt och känns tryggt, men om jag går fram och tillbaka tar det motsvarande en fjärdedel av min arbetsdag och fullt såå roligt är det inte.

Men nu gick jag ju och köpte den där cykeln som har stått där på verandan som del av en blominstallation hela sommaren... Så igår bestämde jag mig för att börja cykla till jobbet. Jag pillade beslutsamt bort det där lilla klistermärket från framdäcket som visar att den har godkänts av kontrollant nr 6 och gav mig ut i stadstrafiken som en total idiot. Utan någon som helst känsla för höger och vänster och utan giltigt cykelkort! Det var livsfarligt mest hela tiden, så om jag slutar blogga väldigt abrupt så vet ni vad det beror på.