Thursday, July 03, 2008

drömjobb?

Fruktflickan skrev något på temat jobb och någon svensk sommarpratare som fick mej att börja tänka: nämligen att hon inte vet om hennes jobb "är det roligaste och mest tillfredsställande [hon] kan göra". Mitt jobb är det definitivt inte: det är snarast okej. Det är inget jag är fruktansvärt begåvad på, inget jag är passionerat intresserad av och skulle jag av någon anledning bli tvungen att sluta så skulle jag knappast sakna det överdrivet. Det är absolut ingen "förlängning av mig själv". Nu har jag inte själv lyssnat på programmet och känner inte till Fredrik som föreläser "inom kreativitet" och bor i Singapore och på en egen ö i Stockholm skärgård, men sådana där life coach-aktiga råd irriterar mej lite. På ett sätt är det ju sant: man borde ju följa sina instinkter och arbeta på att få sitt liv att se ut som man vill ha det, i synnerhet om man aktivt vantrivs med det man har. Det låter ju på alla sätt slugt. Samtidigt tycker jag att det är ett så väldigt förenklat synsätt.

Om man ser det så att man har en rent objektiv skyldighet gentemot sig själv att se till att man hela tiden har det allra roligaste jobbet man kan tänka sig, det mest passionerade förhållandet och det mest ultimata allt, så låter det samtidigt väldigt ångestskapande och stressande. För om man hela tiden håller på och frågar sig själv "är jag verkligen optimalt lycklig precis just nu (eller borde jag först ha gårdsbutik /trycka tygväskor/börja resa runt och föreläsa om kreativtet?)" så känns det som om man lätt gör sig själv olycklig även om man inte var det från början. För det låter inte heller som någon avslappnad och kravlös tillvaro, direkt.

Och även om man bortser från att ens hobby kanske inte alls är lika rolig och givande när den går från att vara bara en hobby till att vara ett jobb (som ofta är ganska repetitivt av naturen) så bygger ju hela resonemanget på att a) alla antingen inte ska våga ta steget utan att största flertalet ska bli kvar på sina tråkjobb (och gärna också betala för att lyssna på konsulter som berättar om hur vi borde våga förverkliga våra drömmar) eller b) att alla har så pass olika drömmar att det fortfarande finns någon som vill syssla med alla vardagliga rutingrejer som får samhället att gå runt och tycker att det är det genuint mest tillfredsställande de kan tänka sig. Faran är ju annars att alla lyssnat på samma föreläsare och konsulter, läst samma lifestyle magazines och sett samma Ernstprogram om hur man renoverar sommartorp, med andra ord att drömmarna och föreställningarna om vad som utgör det perfekta livet till stor del är kulturellt betingade och att alla sedan slutar sina jobb för att sitta i var sitt torp och trä pärlhalsband och koka sylt på "granstruntar" eller vad som nu råkar vara populärt just det året. Hur lever man på det? Hur betalar man torpamorteringen och varifrån får man pengarna för att pendla mellan sin ägandes ö och sin asiatiska miljonstad? Jag känner mej så himla cynisk nu, för det är ju klart att man ska sträva efter att bli lycklig och få ett bra liv, men samtidigt tycker jag att det är lite skumt och tveksamt att bygga sin karriär på antyda att folk borde känna sig som om deras liv nog måste vara lite misslyckade och värdelösa om de inte är framgångsrika och driftiga som Steve Jobs.

Och nej, jag vet ännu inte vad jag vill bli när jag blir stor...

1 kommentarer:

Orange said...

Välrutet! :) Det är ju sant det du säger. Men samtidigt tror jag inte att den där Fredrik menar att man hela tiden ska ifrågasätta om man har rätt jobb, utan snarare att man ska våga göra nåt åt saken om man vet att man har fel...

Sen håller jag med om det där med att alla ser samma program och läser samma tidningar. Åtminstone i inredningsmagasinen är bilderna sååå lika nu. Jag orkar snart inte se ett vitt bonkök mera. Det blir svårt att hålla reda på om man redan läst syrrans tidning när allt är så lika.

Med Jobs var det lite roligt, han hoppade av college och läste strökurser. Bl a typografi (?) vilket han hade nytta av när han startade Apple. Sen blev han sparkade därifrån och startade Pixar. Så han är ju på sätt och vis lite otippad för sin framgång.