and some more bitching, on the side

scen: loppis

- (deltagande) du tycker inte så värst mycket om de där som är bredvid oss, va?

- nää

- (förstående) nej, jag gissade det medsamma jag såg att de började bära in sina saker och såg att det var ett ungt par med liknande grejer som oss...

- men de har så bra grejer och säljer dem för just inget alls, de tar ju alla våra kunder, ingen tittar ens i vårt stånd utan dyker direkt in i deras och står där helt andäktigt...

- (medlande) jo, de var lite som vi var då första gången, då hade vi också en massa bra stuff och sålde allt mycket billigare än alla andra...

- uhum... men hur kan nån äga så jäkla mycket jeans, ens?

- (ironisk nu) ja, och svenska pratade de också, det var nog säkert därför de hade haft råd att köpa så mycket kläder som de nu slumpar bort...

- precis... De förstör ju hela min loppisexperience när de står där med sitt blanka hår och pratar svenska och säljer sina jeans till underpris.

bemz, igen

Vad är det för fel? Vad är det jag inte fattar? Jag som är en så foglig och tålmodig och god konsument i vanliga fall. Men Bemz förbluffar mig, ska det verkligen vara så här?

Jag försöker desperat få köpa av deras grejer, de saboterar allt de hinner.
Vi skickade efter nya tygprover, det har nämligen dykt upp en ny ljusblå nyans på deras webbsida (vilket man tycker att de t.o.m. kunde ha informerat mig om efter vår tidigare brevväxling, men nej). Så vi skickade efter en provbit på den och tog 4 andra färger mest bara som utfyllnad (eftersom man får skicka efter just 5). Så väntade vi i cirka en vecka och sen kom kuvertet - med 4 tygbitar i. Jepp, de hade skickat alla färgerna vi frågade efter, utom just den ljusblå som vi egentligen ville ha... Och som vanligt ingen liten förklarande lapp eller någon slags info med.

Så nu vet vi inte. Glömde de att sätta med ett tygprov? Är det nya ljusblåa tyget också slut? Är bara provlapparna slut? Är Bemz överhuvudtaget på riktigt?

enligt principen att orkar man inte skriva så kan man åtminstone posta en video istället

... roligast hittills var att packa ihop gamla 80-tals smycken (fådda, köpta, ursprung okänt) till lämpliga matchande grupper och hitta på beskrivande namn (typ kiddieörhängen, hard core industrial-look, pseudopunk-,gothflicke-, etnotant- och safariset etc, etc.). Förklarade för N. hur jag egentligen kör med en ganska heltäckande service, i.o.m. att den som köper mina "set" inte alls behöver tänka själva utan jag färdigt har tänkt ut matchande kombinationer. Man köper liksom hela looken rakt av. Jag föreslog t.o.m. att jag skulle texta en skylt med "Koruja tyylittömille". Men det tyckte han inte var nödvändigt.

Örhängena och det andra hittade jag kilovis av när jag var hemma och rotade på påsken. Jag och syster kan inte riktigt umgås optimalt om vi inte får dra ut alla våra fjortisgrejer på golvet och röra om och plocka lite innan vi sen häver in allt i skåpen igen. Det är ett något udda sätt att bonda på, but it works.

Lump upp till öronen, ännu en gång. Igår satt martyrjag som i en kinesisk sweatshop och prismärkte nonstop i nästan tio timmar medan solen sken och det för ovanlighetens skull var fint ute. Nu vill jag neverever se något av det igen. Kom och köp, kom och köp. Dessutom är jag på gränsen till att portförbjudas från loppis framledes och det kan ha något att göra med att jag under loppet av bara två dagar släpat hem en stycke grön pikkuliten glaskanna i sextiotalssnitt, en tvådelad, 23 år gammal språkkurs i business japanese, med ett förord av självaste vd:n för Nissan Motors, samt ett tillskott till villans handbibliotek av trashy litteratur (Perry Mason: The case of the long-legged models). Detta trots att vi ska flytta, till en mindre lägenhet, och därför i första hand ska sälja saker, tydligen, inte så mycket köpa. Och trots att jag alltid kaxigt har sagt att nej, nej, inte köper jag någon annans gamla grejer, jag vill bara sälja mitt eget skräp.

Konsekvens, inte min starkaste sida.

homestaging

När har bloggen blivit svensk? Jag famlar runt helt hjälplöst och fattar inte att desktopen nu heter något så hotfullt som "instrumentpanel". Ändra inget, säger jag ju!, I don't deal well with changes.

Hållit på och städat och stageat i två dagar inför fastighetstantens hembesök (hon var igår; jag var inte där men tydligen bondade Milla väldigt med henne och hon tyckte att både vår lägenhet och vår katt var fina, så vi är nöjda nog, vi är suckers för beröm...) och igår eftermiddag tog N. dessutom några vidvinkelfoton som han sedan fixade med och färgkorrigerade lite och jag blev helt häpen när jag kom hem och såg hemmet på bild. Allt såg så mycket finare och ljusare och trevligare ut på bilderna än i verkligheten så jag blev riktigt tveksam om jag alls kommer att flytta någonstans. På bild har vi till och med ljus i köket, det var något nytt som vi aldrig någonsin haft IRL! Mycket sympatiskt.

okej, så det här är inte köket...

äntligen

... jag trodde inte det var sant, en humoristisk världsförbättrare på gågatan!

Nonchalant kringsläntrande cool greenpeacekille: moooi, oletko yhtään kiltti...?
Jag: moi, en.

Och nu ångrar jag ju mej lite.

För att sammanfatta kontentan av de senaste veckornas svenska mediedebatt; inredning är passé och so last season, det är alla överens om, däremot råder det ännu en viss oenighet om huruvida dyra tanthandväskor är höjden av moraliskt förfall och det som helt på egen kommer att leda till världens undergång. (Orkar inte länka, sorry, det är för tråkigt.)

Jag ligger väl lite mitt emellan, jag är omodern på så sätt att jag vill ha ett nytt kök till nya hemmet, jag vill i själva verket ha allt nytt till nya hemmet (men själva får folk gärna stå och morra i sina gamla, fula - det stör mig inte alls) men väldigt moralisk och fin på så sätt att jag inte ens äger tillstymmelse till dyr tantväska. Däremot har jag en shitload av billiga HM-väskor och det kanske är mer demokratiskt och mindre statusskapande men knappast bättre ur en rent ekologiskt synvinkel, snarare tvärtom.

Mest är jag fascinerad av hur liknande debatter känns som om de aldrig kunde uppstå här. Varken om kök eller handväskor eller något över huvudtaget. Det slår mej att jag inte har en aning om vad vi debatterar om och diskuterar, antagligen inget alls, sannolikt är vi tysta bara.

Det enda som ger mig riktigt ordentlig shopping- och miljöångest är alla former av elektronik. Så fort jag ser en nya grej som piper och låter och blinkar så känns det som att hjälp, den här är omodern om två månader men jag hamnar att ha den i evigheters evigheter för sedan blir den något slags jobbigt skräp som man inte vet vad man ska göra av. Och det är olyckligt på så vis att jag bor med en som älskar all slags ny elektronik, bara för att den finns och är möjlig (skitsamma att det inte är en funktion man behöver, men den rör ju på sig, liksom) och han tycker att jag är ytterst deprimerande. När vi flyttade ihop hade jag en liten, liten tv, en cd-spelare (köpt i secondhand av systeryster när hon gick ut högstadiet och moved on to greater things) och elvisp (med bara ett läge, det andra är sönder; har alltid varit) medan han hade all contraptions known to man. Sedan dess har vi jämkat ihop oss lite så att jag upplever att vi har en bra, smålyxig nivå (dvs. vi har allt man rimligtvis kan behöva och allt är dessutom ganska nytt och inköpt de senaste åren, plus ett par, tre kompletta onödigheter som jag bara ler vänt åt pga the goodness of my heart) medan han upplever att vi på grund av min allmänt oförstående och ogina inställning lever i en fullständig teknologisk misär utan något slags hopp om en nära förestående förbättring. Däremot kan han inte alls inse behovet av att börja renovera ett radhus som i grunden är i alldeles bra och inflyttningsklart skick. Men duh! Vi är så stereotypa att det inte är sant heller. Det som bekymrar mig lite är att hans väskor generellt är 20 gånger dyrare än mina och jag nu inte vet om det är bra eller dåligt ur en ekologisk och/eller feministisk synvinkel?

He doesnt look a thing like Jesus, but he talks like a gentleman...

Jag har inte skrivit på evigheter, det är slappt, lite kan jag skylla på att jag har jobbat mycket, men det låter så - jag vet inte, så trist?, lamt? pretentiöst?- så det gör jag inte. Mest har jag nog bara varit tråkig. Vi räknar ner till flytten, förstås. Men nej, vi har inte börjat packa, fast alla frågar om det, både nyfiket och nästan lite ängsligt för vår skull. Seriously, är det rimligt att packa ner ett två personers hushåll över sju veckor på förhand?

Och så var det påsk; den avlöpte i traditionell stil, med påskbrasa (pappa: "NÅ, den HÄR kommer vi nu aldrig att få uppbränd!", syster: "Meh, det brinner ju så tråååkigt, jag vill att det sprakar och bubblar!) och jesusfilm, som mest påminde om ett större slags släktmöte ("Men vem är HAN då, honom stod det inget om?", "Är han en romare, men det där är ju inte latin?!", Va? - är han bror till henne? och "Men där är ju Barabbas!"). Att vår bibliska historiska ställvis var lite bristfällig är en sak, lite mer bekymrande med tanke på vår ev. frälsning var dock att vi, när vi just kommit in halvvägs i historien, satt och kisade närsynt på någon blågrå suddig gestalt med sträng och allvarlig uppsyn och undrade om det där månne kunde vara den helige Ande (då han var den ende i hela filen som inte hade något skägg) och sedan plötsligt insåg att det nog var tänkt att vara djävulen. Aha. På tal om att vara clueless och easily led astray, but such an easy mistake to make. En extremt rå och otäck jesusfilm i år, förresten!

Husguden mår efter omständigheterna väl, han åt trots upprepat trugande bara upp halva sin kalktablett, men drack däremot all konjak och har nu tagit sig igenom ett halvt glas Amaretto också.