Lump upp till öronen, ännu en gång. Igår satt martyrjag som i en kinesisk sweatshop och prismärkte nonstop i nästan tio timmar medan solen sken och det för ovanlighetens skull var fint ute. Nu vill jag neverever se något av det igen. Kom och köp, kom och köp. Dessutom är jag på gränsen till att portförbjudas från loppis framledes och det kan ha något att göra med att jag under loppet av bara två dagar släpat hem en stycke grön pikkuliten glaskanna i sextiotalssnitt, en tvådelad, 23 år gammal språkkurs i business japanese, med ett förord av självaste vd:n för Nissan Motors, samt ett tillskott till villans handbibliotek av trashy litteratur (Perry Mason: The case of the long-legged models). Detta trots att vi ska flytta, till en mindre lägenhet, och därför i första hand ska sälja saker, tydligen, inte så mycket köpa. Och trots att jag alltid kaxigt har sagt att nej, nej, inte köper jag någon annans gamla grejer, jag vill bara sälja mitt eget skräp.

Konsekvens, inte min starkaste sida.