He doesnt look a thing like Jesus, but he talks like a gentleman...

Jag har inte skrivit på evigheter, det är slappt, lite kan jag skylla på att jag har jobbat mycket, men det låter så - jag vet inte, så trist?, lamt? pretentiöst?- så det gör jag inte. Mest har jag nog bara varit tråkig. Vi räknar ner till flytten, förstås. Men nej, vi har inte börjat packa, fast alla frågar om det, både nyfiket och nästan lite ängsligt för vår skull. Seriously, är det rimligt att packa ner ett två personers hushåll över sju veckor på förhand?

Och så var det påsk; den avlöpte i traditionell stil, med påskbrasa (pappa: "NÅ, den HÄR kommer vi nu aldrig att få uppbränd!", syster: "Meh, det brinner ju så tråååkigt, jag vill att det sprakar och bubblar!) och jesusfilm, som mest påminde om ett större slags släktmöte ("Men vem är HAN då, honom stod det inget om?", "Är han en romare, men det där är ju inte latin?!", Va? - är han bror till henne? och "Men där är ju Barabbas!"). Att vår bibliska historiska ställvis var lite bristfällig är en sak, lite mer bekymrande med tanke på vår ev. frälsning var dock att vi, när vi just kommit in halvvägs i historien, satt och kisade närsynt på någon blågrå suddig gestalt med sträng och allvarlig uppsyn och undrade om det där månne kunde vara den helige Ande (då han var den ende i hela filen som inte hade något skägg) och sedan plötsligt insåg att det nog var tänkt att vara djävulen. Aha. På tal om att vara clueless och easily led astray, but such an easy mistake to make. En extremt rå och otäck jesusfilm i år, förresten!

Husguden mår efter omständigheterna väl, han åt trots upprepat trugande bara upp halva sin kalktablett, men drack däremot all konjak och har nu tagit sig igenom ett halvt glas Amaretto också.