För att sammanfatta kontentan av de senaste veckornas svenska mediedebatt; inredning är passé och so last season, det är alla överens om, däremot råder det ännu en viss oenighet om huruvida dyra tanthandväskor är höjden av moraliskt förfall och det som helt på egen kommer att leda till världens undergång. (Orkar inte länka, sorry, det är för tråkigt.)

Jag ligger väl lite mitt emellan, jag är omodern på så sätt att jag vill ha ett nytt kök till nya hemmet, jag vill i själva verket ha allt nytt till nya hemmet (men själva får folk gärna stå och morra i sina gamla, fula - det stör mig inte alls) men väldigt moralisk och fin på så sätt att jag inte ens äger tillstymmelse till dyr tantväska. Däremot har jag en shitload av billiga HM-väskor och det kanske är mer demokratiskt och mindre statusskapande men knappast bättre ur en rent ekologiskt synvinkel, snarare tvärtom.

Mest är jag fascinerad av hur liknande debatter känns som om de aldrig kunde uppstå här. Varken om kök eller handväskor eller något över huvudtaget. Det slår mej att jag inte har en aning om vad vi debatterar om och diskuterar, antagligen inget alls, sannolikt är vi tysta bara.

Det enda som ger mig riktigt ordentlig shopping- och miljöångest är alla former av elektronik. Så fort jag ser en nya grej som piper och låter och blinkar så känns det som att hjälp, den här är omodern om två månader men jag hamnar att ha den i evigheters evigheter för sedan blir den något slags jobbigt skräp som man inte vet vad man ska göra av. Och det är olyckligt på så vis att jag bor med en som älskar all slags ny elektronik, bara för att den finns och är möjlig (skitsamma att det inte är en funktion man behöver, men den rör ju på sig, liksom) och han tycker att jag är ytterst deprimerande. När vi flyttade ihop hade jag en liten, liten tv, en cd-spelare (köpt i secondhand av systeryster när hon gick ut högstadiet och moved on to greater things) och elvisp (med bara ett läge, det andra är sönder; har alltid varit) medan han hade all contraptions known to man. Sedan dess har vi jämkat ihop oss lite så att jag upplever att vi har en bra, smålyxig nivå (dvs. vi har allt man rimligtvis kan behöva och allt är dessutom ganska nytt och inköpt de senaste åren, plus ett par, tre kompletta onödigheter som jag bara ler vänt åt pga the goodness of my heart) medan han upplever att vi på grund av min allmänt oförstående och ogina inställning lever i en fullständig teknologisk misär utan något slags hopp om en nära förestående förbättring. Däremot kan han inte alls inse behovet av att börja renovera ett radhus som i grunden är i alldeles bra och inflyttningsklart skick. Men duh! Vi är så stereotypa att det inte är sant heller. Det som bekymrar mig lite är att hans väskor generellt är 20 gånger dyrare än mina och jag nu inte vet om det är bra eller dåligt ur en ekologisk och/eller feministisk synvinkel?