i väntan på inspiration...

Det har inte hänt så mycket nytt: jag har varit sjuk och lite lätt apatisk (det börjar bli tröttsamt, kan vi ta någon annan sinnesstämning nu? Eufori, t.ex., eufori tror jag blir bra.)

Som alla andra hade jag stora förväntningar på Den Stora Stormen, men det blev ju inte så mycket av den. Lite dimma och regn, typ. Och jag som hade sett framför mig översvämning i ån, bilar kvaddade under kullblåsta träd och små knähundar som hjälplöst virvlar förbi som höstlöv. Men det blev alltså inget med den saken. Jag lär mig aldrig: de säger storm och jag förväntar mig katastroforkan och evakuering, men det som de menar är att det kan eventuellt både blåsa och regna samtidigt om det riktigt vill sig.

Var till IKEA och jag kände mig som tre år med matpanik igen - där fanns absolut inget som jag kunde äta. Jag gillar inte sådan där otäck "traditionell" mat men med en modern twist, vilket i klartext betyder smaklös skolmatsalsmat med seg potatis som piffas upp med något obskyrt som hjortronsås eller rödbetssalsa. Jag blir galen på den här take-it-or-leave-it-filosofin, det här att man aldrig får välja utan det är samma tre fula klädslar som finns till alla soffor och bara renkött i alla wrapsen. Så jag drack ett halvt glas vatten och åt sedan världens godaste kycklingfiléburgare på ABC i Salo istället.

Nu snöar det. Snyggt.

vi gillar stenar och pinnar!

Det har varit en stillsam vecka i förkylningens tecken. Igår var mina ständigt kringflackande föräldrar in av och an på väg till Sverigebåten, de medförde Spanienpresenter och fick a sad excuse for a snack som kompensation.

-Har ni ROSMARIN? utbrast min far med ett lätt indignerat tonfall. "Får man KÖPA det i Åbo?!"

Ja, jo, så förtappade är vi här att vi inte ens har infört förbud mot kryddörter. Vi behöver inte ens smygodla själva utan köper dem helt öppet i butiker och när de dör (as they do) köper vi nya och ibland blir de t.o.m. till mat och allt utan att jag riktigt ens förstår hur priviligierad jag uppenbarligen är. Som vanligt. I Vasa får man tydligen inte längre köpa färsk rosmarin. Och det förstår man ju att det blir ett problem för folk som gärna imponerar på sina grannar med en ljuvligt god rosmarinklyftpotatis. Så nu har jag fått i uppdrag att langa rosmarin, om ganska exakt en vecka ska jag stå med min kasse med en eller flera små kryddplantor och slänga in den bilen när de hastigt igen passerar genom stan på väg upp.

Ute är det extremt oktobergrått och allt ser smutsigt och äckligt ut, det är en sån där dag då man borde ta sin sydväst, om man ägde någon, och iklä sin katt en lysande orange apelsinhjälm och ta en liten, sofistikerad promenad och titta på stenar och pinnar och löv och sånt. Om det skulle finnas nån natur. Stan är så deprimerande.

nu även i en stilfull grön nyans

ynk

Det har varit en genomgående unhappy week och nu är jag förkyld också. Vi ska ha gäster ikväll och jag är sjukligt blek med feberrosiga kinder och glansiga ögon. Jag ser så där dramatiskt 1800-talslungsjuk ut, jag vet ingen som är så bra som jag på att se just lungsjuk ut. Som stilideal är det det som ligger allra närmast mina naturliga förutsättningar. Ont i halsen, ont i ryggen. Ynk.

Igår tittade vi på Lost in Translation för jag vet inte hur mångte gången. Den var lika bra som vanligt. Alltid när man är ledsen borde man se Lost in translation. Man kanske inte blir gladare, men den får åtminstone ens ledsenhet att verka cool och bright lights-big city-chic. Och det är alltid något. Och så kan man vara lite triumferande över att stackars Sofia Coppola som mobbades så av alla för sin medverkan i Gudfadern 3, sedan gjorde två helt underbara filmer: the Virgin Suicides och Lost in Translation. Nu väntar jag med spänning på att få se Marie Antoinette också - med Kirsten Dunst och Marianne Faithfull(?!). Den är säkert bra. Och så vill jag ha en sådan där ljusrosa peruk som Charlotte/Scarlet har som jag ska ha på mig när jag sitter och sörplar Sofia Coppolas eget vin ur en rosa konservburk, med sugrör. Gud så classy. Hur ska jag få tag på Sofia-vin när jag inte bor i USA? Kan man beställa? Häller tullen ut det då? Skulle de göra något så grymt mot en som är både ledsen och lungsjuk? Man vet inte. Antagligen...

bah!

Hjälp vilken dag och vilken vecka, bloggen har försummats och nya babybokbloggen har försummats, och nu är jag bara tom i huvudet efter att ha mailtjafsat jobbsaker en hel kväll och en hel dag och ytterligare en hel kväll. Inte fått något konkret jobb gjort på två dagar. Bara heltidsgnäll. Så fed up på allt just nu. Och avslutningvis har jag skrivit världens längsta jävla mail någonsin. På finska. I kid you not, så übermånga finska ord i rad och satsförkortningar och skit har jag aldrig tidigare presterat.

så sorgligt...

Stackars, stackars lilla räven!

urk

...rimligtvis borde tiden för att känna sig queasy efter alltför mycket Mango ofelia (!) vara förbi för en, tja, 20 år sedan, men gud vad det är städat och prydligt i vårt spritskåp nu!

Vi måste sluta köpa sprit utgående från färg...

Kåren

Jag var på Kåren igår! Och nej, det var inte ens RÅA, men hjälp vad nostalgiskt det kändes... Jag blev alldeles lycklig, och vet inte riktigt varför jag har verkligen spenderat min share av genomsega kvällar med totalt fel utgång på det stället, men ändå... Det var lite samma känsla som när man kommer tillbaka till en gammal skola eller nåt ställe där man bott för länge, länge sedan. Som att själva byggnaden känner igen en och blir glad över att se en.

De har visst renoverat lite i nåt skede sedan jag senast var där, men annars var allt sig likt. T.o.m. en av killarna i garderoben var samma som jobbade där då när jag brukade vara på Kåren för nåt decennium sedan, jag tror han kände igen mig. Jag försökte se vuxen och kulturell ut. Jag vet inte hur det gick. Efteråt var jag på skolan också, men det har jag inte några särskilda känslor för så det passerade ganska obemärkt.

Idag har vi möblerat om och nu fick jag ett ryck och skulle börja göra klyftpotatis så nu har jag skalat potatis för uppskattningsvis 12 pers samt en normalstor gris.

hemma hos...

Bah, jag gillar egentligen inte listor, men däremot gillar jag inredning, så den här kunde jag ju bara inte motstå när jag hittade den hos Siv.

Hemma hos mig: Står det alltid något skåp på balkongen som på något sätt är under bearbetning. Kommittén för hemmets förbättring är ständigt upptagen med att planera vad som kunde göras bättre eller åtminstone annorlunda.

Jag beskriver min stil som: Ganska vit och flickig med mycket kuddar och fina saker och bling. Lite dansk loppisstil uppblandat med mycket ikea.

Gäster brukar oftast säga: "Vad stort det är här?!"

Jag samlar på: Jag samlar egentligen inte på något särskilt, men färgat glas, tidningar och böcker, kuddar och allehanda kitschigt krafs har en tendens att söka sig till mig.

I mitt hem hittar du inte: Hmm, en digibox? I vårt hem hittar man dessvärre det mesta bara man vet var man ska leta. Det är betydligt svårare att ha fasta principer när man bor tillsammans med någon än när man bodde ensam.

Jag skulle gärna ha: Ett hus! Med trädgård och gärna pool.

Gammalt eller nytt: Gärna blandat; en mix av gamla, ommålade möbler, mystiska uddaföremål och nyköpta grejer fungerar bäst. Jag gillar allt som är fint.

Favoritsaken hemma är: Jag gillar min midsummer light och mitt loppisbord. Och min elefantfontän på balkongen.

Jag skulle gärna byta ut: Skrivbordet och all kringutrustning, det är alldeles för stort och klumpigt och kontorsaktigt för min smak.

but of course...what other way is there?

You sit there in your heartache
Waiting on some beautiful boy to
To save you from your old ways

The Killers - When You Were Young

playing hooky

Eftersom jag numera har den oehörda lyxen att ganska bra kunna bestämma över mina egna arbetstider, så tog jag ledigt imorse för en så pass patetisk sysselsättning som att gå på Galna Dagar. Jag hade extremt dåligt samvete och kände mig som en Mycket Ytlig Människa. Men ändå. Det går snabbt, tänkte jag, för i min naivitet hade jag trott att det skulle vara jag, ett gäng morgonpigga pälspensionärer och någon enstaka lattemamma som är där när de öppnar.

Men nej. Ingen jobbar längre, ingen går i skola, alla är lediga! Alla var där och alla ville shoppa. Samhället, eller åtminstone de städer där det finns ett Stocka, måste ha avstannat helt?! Fascinerande. Fem över åtta var vissa lådor redan helt tomma och zombietanterna vacklade under bördan av allt de drog runt med, famnen full med blandade plagg och sen de där evinnerliga tre förpackningarna med vadd överst. (What's the deal med vadden, varför hamstrar alla just vadd - det är ju inte som just den skulle vara så väldigt dyr annars heller? Hur tänker folk då?)

Så jag greps av den alltmänt upprymda stämningen och tokshoppade jag också. Kom hem med ett par jeans, 2 basictoppar med trekvartsärm, svart läderbälte, en sköna hem samt Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère i pocket. Allt i enlighet med min systers senaste bevingade visdomsord "flickor behöver så mycket".

Jo, det är sant. Det är det verkligen. Allt var bara bra saker som jag verkligen behövde. Men nu, efter att ha varit ledig hela förmiddagen, vill jag verkligen inte jobba. Det är lite dåligt.

ta-daa!

Får jag presentera den nya bokboggen! Den är ganska luftig än så länge, men inlägg följer förhoppningsvis senare...

bodjubileum

Idag är det jämt ett år sedan vårt minihus tröttnade på sina gamla vanliga åkrar och syrener och beslöt sig för att byta till sjöutsikt!

Vi har firat på distans med pannacotta och passionsfrukt.

mera Steven...

Björnen Steven mms:ade just från Barcelona. Han var en mycket happy camper med ny t-shirt och nytt miniatyrtorn. Tyvärr har jag en så ynklig telefon att bilden blev så liten att man inte riktigt såg hur tornet såg ut, det påminde mest om en suddig prick.

Det som är lite konstigt att det i alla större europeiska storstäder tycks finnas hur stort utbud som helst av t-shirts med turistmotiv i storleken ca 27 centilong. Det måste alltså finnas fler än en småbjörn som är ute och reser och shoppar souvenirer. De måste ju vara nästan hur många som helst?

Idag har jag dessutom kompenserat för mina tidigare tillkortakommande gällande jobbets elektriska infrastruktur och själv bytt lysröret ovanför mitt skrivbord. Tänkte ringa vår handyman men med beaktande av att han på sitt senaste uppdrag hos oss lyckades falla från stegen och var fem före att krascha med huvudet före ut genom fönstret så tänkte jag att kanske det blir väl så bra om jag försöker själv. Det blev utmärkt. Väldigt ljust. Girlpower - yeah!

mera blogg/buddiesar efterlyses?

En idé: jag och enola funderade lite på att starta en ny kollektiv "bokblogg" (fast under ett något klatschigare namn, förhoppningsvis). Lite som numera döda(?) Fountain, fast om böcker/tidningar/liknande grejer då istället för smink... Men bara två känns som för få om man vill hinna göra något annat i sitt liv än bara läsa böcker och blogga, så nu undrar jag om det är någon som vill/kan tänka sig att vara med och bidra?

Man får naturligtvis skriva om vad och hur och hur ofta man orkar. Själv hade jag inte tänkt skriva bokrecensioner i sig, utan mer "hej här är en sån här krokodilbok jag bara måste ha..."

Kingdom Hearts II

Ojdå? Plötsligt påstår sig citymarket sälja Kingdom Hearts 2:an. Typ nu, genast?! Det är ytterst sällan jag blir exalterad inför spel, men det här vill jag ha... Även om jag vet att jag så gott som genast kommer att bli extremt frustrerad över all tid det tar och vilja sälja hela playstationen på loppis för 1,50.

Nu väntar jag bara på uppföljaren till världens bästa spel också. Sheep 2 - anyone???

blandade nöjen

... idag såg jag förresten den mest bisarra populärkulturella manifestationen hittills: Albus Dumbledore som vevade positiv med en handdocka som föreställde en dansande björn på ena handen och studentmössa på huvudet. Världens revival för dansande dockor, man kan knappt gå ut på stan utan att se dem lite överallt. Och varifrån har alla positiv dykt upp nu plötsligt? Är inte allt det här lite omodernt, rent av? Och då kommer jag ändå från landet, så mina referensramar är ganska begränsade och jag kräver liksom inte det allra hippaste. Eller lever vi på 1800-talet nu igen? Skäggiga damen nästa?

Just sms från Spanien - föräldrar och en liten gul björn skulle ge sig av ut på stan för att leta efter torn.

Lite avundsjuk.

jobbigt

Vi bakade världens största äppelkaka igår (tack enola för päpplisarna!) och på diskbänken ligger svärmors kryddkaka lite småanklagande och förstås är det ju kanelbullarna som har sin fucking dag just idag.

mest om tja, film kanske?

Åh, jag hörde just vinternoll2! och plötsligt sitter jag här och nästan väntar på en långkallvinter. och jag är verkligen inte den som brukar ha något till övers för sådana. Där ser man.



Annars vet jag inte. Vi var och vinterbonade boden i helgen, den fick tre splitter nya knutar, så nu hoppas vi att den inte läcker så ohejdat mycket. På fredagen när vi åkte upp hamnade vi mitt i en bilolycka, eller lyckligtvis var vi inte inblandade i själva olyckan, utan kom strax efter. Till först var det bara lätt obehagligt men sedan när vi satt där i skymningen och Anna Ternheim sjöng "Calling Love" och MediHeli landade hundra meter framför oss så kändes det plötsligt som bilolyckan i Wild at Heart, när Sailor och Lula på sin roadtrip genom den amerikanska södern mitt i natten kör förbi en olycksplats och Sherilyn Fenn irrar runt och hysteriskt söker sin handväska (var det handväskan?) innan hon slutligen faller ihop och dör. Och först då blev det av någon anledning riktigt hemskt... Konstigt nog.

Det var på det hela taget en märklig upplevelse: först höll N. nästan på att bli påkörd av en galning till motorcyklist som brände igenom hela bilkön och avspärrningen och allt i jättehög hastighet och sedan irrade vi på i ett industriområde i nästan en timme och försökte komma ut på huvudvägen igen. Först när vi följde en tysk paketbil kom vi rätt (N. var tveksam "det där är ju en polack, hur skulle nu han hitta här?" Men jag trodde på den, tyskar är praktiska, de har säkert GPS även i en hundra år gammal skåpbil, och se så bra det gick?)

Måndag och tisdag hade vi systeryster här, det är alltid roligt. Vi gjorde konstig fancy mat som började som utmärkta råvaror och slutade som "ser det inte litelite ut som lever?" och sen gick vi på bio: Lady in the water. Den var bra. Även om den var lite oklar på sina ställen och även om hela det där uppläggget med stirrig vän flicka som universums ovetande räddare kändes lite Fifth Element, så jo, jag gillade den. Den var oväntat rolig och det fanns en pool och det är alltid befriande med filmer utan stora stjärnor (jag kände inte ens igen Frederico från six feet under, eller killen såg onekligen bekant ut men hans minspel påminde snarare om Joey, storebror i tv-serien Blossom - om nu någon minns en så pass avlägsen forntid? - så jag kopplade inte...).

Plus att jag utan att jag visste om det har en sån där Skrunt hemma i badrummet. Jag hör den krafsa så där metalliskt vasst alla nätter... Så igenkänningsfaktorn kan ha spelat in.