oooh, ny Rei-bok!

För alla er som saknat euforikänslan över en ny Kitty-bok vill jag rekommendera Sujata Masseys böcker om Rei Shimura. Just nu läser jag den nyaste Typhoon Lover som jag fick i julklapp. Titeln i sig är såpass förskräcklig att jag riktigt rös när jag först såg den, så jag bara visste att det här måste vara vara något riktigt extrabra! Och yes, Rei sänds ut på hemligt uppdrag för att spionera på sin ex-pojkvän och hamnar på Grand Hyatt Tokyo och det är Lost in Translation all over igen och finns det nåt storstadshotell där man hellre skulle vilja få bo??? Vi bodde en vecka på Hyatt Regency Hua Hin när vi var i Thailand och det var så ljuvligt: alla var söta och maten var underbar och det var pooler och stenelefanter och små gröna grodor och svärmorstungor som växte i rabatterna.


Anyway, Rei gillar vegetarisk japansk mat och antikviteter samt går alltid omkring och är stylish i sin preppy:ga mammas gamla avlagda designerkläder från diverse olika decennier. Hennes antikintresse gör också att hon på äkta Kittyvis ständigt snubblar in i olika osannolika mysterier som involverar allt från gamla antika tansu-byråar till mangaserier. Hon sätter lätt fast alla bovarna och däremellan hinner hon gå på nattklubb med sin gay roomie och göra ikebana-blomsterarrangemang med sin japanska faster. Dessutom har hon två förtjusande stereotypa men passionerade pojkvänner - en löjligt störtrik japansk naturfantast och en ganska så störtrik skotsk jurist - som båda är helt galna i henne och som hon inte riktigt kan välja mellan. Som ni kanske märker så är böckerna om Rei perfekta Kitty-böcker för vuxna. De känns som att de befinner sig på ungefär samma intellektuella nivå och intrigerna är ungefär lika trovärdiga och sannolika, men man blir så glad och jag älskar henne. Rei är min idol. Jag vill ha hennes liv.

introducing the band...

Säg välkommen till det nyaste tillskottet till familjen! Han är uppkallad efter en annan liten vit hund, så han heter Raket och är hund hos oss.

God jul!

Jag hade tänkt blogga så mycket stämningsfulla bilder och så mycket tinder, men istället var det så mycket annat och så mycket stress att godiset blev okokt (f'låt - får jag komma hem ändå?) bilderna blev otagna och tindret ligger långt in under soffan och slokar med svansen.

Sen dör fina fina Amaryllisen också, men det tror jag är orelaterat. Men så lessamt. Förstås inte på långt när lika lessamt som att alla isbjörnarna drunknar p.g.a. växthuseffekten, för det är årets sorgligaste och hemskaste, men ändå lite illavarslande, så här strax före jul. Vad beror det på när en amaryllis får en ful brun fläck mitt på stjälken som gör att den bara välter sig åt sidan? Nästan som om den skulle vara rutten där mitt på? Jag är så dålig på blommor fast jag så gärna vill ha dem, jag funderar ibland på att det skulle vara coolt att ha en exotisk liten handelsträdgård, men då skulle jag nog alldeles svälta ihjäl. Så det går tyvärr inte.

Ni får nöja er med en bild på lite hyacinter + friends istället:

omvända julmartyrer bortskänkes!

Sådärja, nu har jag kommit över den första och mest exalterade euforin över att man - även jag! - kan påverka textens utseende, så nu ska jag skärpa mig och återgå till vanliga banala vardagsbokstäver (sannolikt till mina anhörigas stora lättnad). A little knowledge can be such a dangerous thing. Speciellt i kombination med ett allmänt klåfingrigt sinnelag.

På jobbet är vi uppdelade i två läger: vi som bara vill ha jul nu och bara är så pass mycket mentalt närvarande att vi uppfattar och engagerar oss i det allra mest väsentliga (som kaffe, lunch, hemfärd) och the scrooges som bara inte kan sluta utgjuta sig över hur mycket det inte rör dem det minsta att det ska bli jul och hur de verkligen inte kunde bry sig mindre om julmat och klappar. Och man får en stark känsla av att själva statementet att inte (kom igen, kursivering är väl okej, det kan ju inte räknas?) bry sig om julen och inte ägna sig åt några förberedelser verkar vara betydligt mera stressande än att göra det. Om det nu är så att ingen tycker det är kul med jul längre, var finns då alla de som verkligen genuint inte bryr sig och inte gör något och dessutom kan göra det på ett cool sätt utan att terrorisera sin omgivning med omvänt skryt om vem som egentligen, på riktigt, gör allra pytteminst och har de allra, allra simplaste och mest intetsägande presenterna till sina barn?

Varifrån kommer allt det här dåliga samvetet och allt martyrskap ifrån? Klart att man får äta spaghetti och köttfärssås på jul om det är det man vill. Det är lugnt, go for it.

reklampaus

Ni glömmer väl inte Doris som är ute och räddar julen???

...

Oanade möjligheter uppenbarar sig. Hehe.

Men seriously, varför visas man automatiskt den flik där det tydligen inte är meningen man skall skriva sina inlägg? Åtminstone jag har aldrig tydligen kommit längre än så, och då har jag ändå letat?

insikt

Jag fattar inte var de här knapparna man kan påverka fonten med har varit i hela mitt liv???

lunch

Idag hade jag för ovanlighetens skull matlåda med mig. Med kycklingsås, ris och grönsaker. Och i mig bor en liten, i vanliga fall noga undantryckt, Martha som fullkomligt jublar och bubblar av belåtenhet och nickar uppmuntrande och vänligt godkännande. Hemkokt mat. Rester med sig till jobbet. Kostcirkeln. Lycka.

Sen åt jag choklad också. Men jag tryckte i mig hela så snabbt att hon knappt ens hann reagera. Tror jag.

cold feet

Jag har aldrig några vinterkläder. Jag tänker i allmänhet som så att ok, jag gillar inte vintern men om jag låtsas som om att den inte är en så stor grej så blir det snabbare vår och världen blir dräglig igen. Vareviga år. Så nu halkar jag runt här igen i sommarskor och fryser. Varför gör jag så? Jag skulle aldrig nånsin tänka att det bara är tre månader sommar och av den anledningen avstå från sommarkläder... Det skulle bara aldrig hända. Not in a million.

Och nu har min fina kappa gått sönder också, så nu har jag ingen sån. Och indirekt så innebär det att jag inte har nån halsduk heller, för den jag har är absolut otänkbar ihop med jackan jag tvingas ha istället för den trasiga kappan. Och mössan har krympt och vantarna glömde jag hemma.

Det är patetiskt. Och de har lovat en lång, kall vinter...

my soul mate!

Här. Stackars honom som egentligen bara vill vara med Nathalie Portman i nåt visst ögonblick i Closer fast han vet att det inte funkar så i verkligheten. Verkligheten sucks!

kattskräck

Det är den 14:e december och min morfar firar postumt sin 100-årsdag idag (grattis!) och luciadagen kom och gick utan att jag såg till ens skuggan av ett vingesus, förutom att jag blev väckt av en enda ensam stjärngosse iförd vinglig struthatt och toga. Katten Milla som låg och dåsade bredvid mig fick också syn på vår vilsne ljusspridare och så skräckslagen har hon nog aldrig tidigare under sitt snart treåriga liv blivit! Men jag tror nog inte att han var farlig, egentligen, han hade nog bara kommit bort från sin posse. Och det var nog lika bra att vi inte hade ett helt luciatåg, det är inte säkert att ett litet katthjärta hade klarat av en sådan syn.

mer om pyssel...

Finns det nån som verkligen gillar att pyssla, också när själva pysslet verkligen pågår? undrade jag igår när jag satt och knåpade ihop årets julkort. De blev inte riktigt fullt så stilfulla som det var tänkt, nämligen. De ser mest ut som resultatet av någon slags terapeutisk arbetsterapi. Och det är väl okej i och för sig, om det inte skulle vara så att jag mest bara blir stressad som fan av att pyssla... Det är inte en tillstymmelse till terapeutiskt. Det är mer full fart och limmet stänker och nödvändiga bitar fattas och det blir snett och vint och sen får jag sjukt i ryggen och blir irriterad och man och katt drar sig diskret undan till andra rum. Och ger mig samma slags blickar som de som brukar reservera för att användas i samband med repliken "är du säker på att du vill baka, du behöver nog inte... (and Captain Subtext says: "för vi är lite rädda för dig då").

Det är precis samma känsla som när jag var tre och just hade tippat ut mammas stora gula låda med fådda kort på vardagsrumsgolet. Varenda gång trodde jag att det här skulle bli roligt, men i praktiken drabbades jag ofelbart av en känsla av absolut tristess och en omdelbar tötthet som går ända in i själen. Varför är det så? Varför är pysslande, för att inte tala om all slags sömnad och bakning så jäkla trist egentligen? Och varför gör man det ändå? Jag vacklar mellan två teorier: antingen är det nånslags ondsinta hormoner eller så är man bara ute efter att folk ska ooa:a och aaa:a och tycka att man är så oerhört kreativ och begåvad. Jag vet inte själv.

Men nu skulle jag alltså ha en bunt sneda julkort som ser ut att vara pysslade av en motoriskt underutvecklad förstklassist som jag kan försöka sända ut om nån kan lova lite jubel?

a match made in heaven...

Jag härstammar, på min fars sida*, från en lång rad med happy-go-lucky dyslektiker som glatt och t.o.m. relativt framgångsrikt slarvar sig fram genom tillvaron genom en slumpmässigt användning av tillräckligt många och tillräckligt rätta bokstäver och siffror sammanfogade lite ditåt.

Det är bara om man jobbar inom en bransch som uttryckligen bygger på noggrann och omsorgsfull språkanvändning, som det blir en lite tveksam livsstrategi.

I dag har jag med stor övertygelse bedyrat att jo, jo, "kymmenen vuoden aikana" mosvaras nog av "i tio" på svenska. Nej, nej, det fattas inget ord i den meningen. Den meningen är alldeles bra så på svenska. Trust us, we're professionals. Storligen förvånad kund tycker då att svenskan är ett särdeles behändigt språk som har den där årsbetydelsen inbakad i själva räkneordet, för så kan man nämligen inte alls säga på finska...

Nähä? Jo, svenskan är ett fiffigt uttänkt språk på så vis.




(*Däremot präglas hela min ordningsamma mammas släkt av ordning och reda och rättskrivning och raka kolumner. Men av det har jag lyckats undvika precis allt.)

På stan just nu

... heter den rubrik under vilken Aftonbladet rapporterar att nya påven har setts iförd röda Pradaskor och Gucci-solglasögon. Så fint det låter med röda Pradaskor på sådana där gamla farbrorfötter... Underbart! Så glam! Eller har Prada skilda kollektioner för åldriga kyrkliga dignitärer? Och setts var då på stan? Shoppar han hejvilt runt Sturegallerian eller liksom vinkandes hemma från påvebalkongen eller...? Frågorna hopar sig. Oooh, jag älskar påvar och dekadens och kvällstidningar! Men vi skulle ha velat ha en bild också, please?

resurfacing

Ohmygood, äntligen, äntligen, äntligen har jag fått undan ett stort amöbaliknande jobb som plågat mig de senaste tre veckorna. Aaah!

Nu har bloggen kanske en chans igen, och julen och allt annat som varit på standby. Jag gillar inte jobb, det är ett otäckt påfund!

free-floating

Idag har ingen ännu hunnit vara gnällig, elak eller annars förstöra något, så jag mår bra och är glad. Det kan bero på att jag bara har pratat med totalt typ två personer hittills idag, eller så är det bara annars bra. Men bara det droppar in fler människor här på jobbet så blir det nog säkert seg och håglös tristess och allt som vanligt igen. Jag oroar mig inte.

Så länge tänkte jag dela med mig av dagens värdelösa vetande: nämligen att älgen i själva verket bara är ett slags hjortdjur! Visserligen ett ganska stort sådant, men ändå! Jag som trodde att de var sig egen sorts djur: liksom "älgdjur". Men nej. Jättenära släkt med Bambi!

Fast det här kanske är något som alla redan visste. På samma sätt som att alla andra tycks ha fattat det där med att man ska trycka på neråtpilen när man vill åka hiss neråt och uppåtpilen när man vill åka upp. Jag var typ 28 när jag fick det förklarat för mig, innan dess fattade jag ingenting om hissar. Jag är världens mest självcentrerade så jag utgick från mig själv, där jag stod, och tänkte att det gör väl ingen skillnad för mig om hissen som ska flytta mig kommer till mig uppifrån eller nerifrån. Vilken väg den måste ta beror ju bara på var den råkar finnas. Så jag brukade bara förvirrat trycka på alla knappar jag såg och när jag fick nån lämplig hiss så klev jag in. Men förvånansvärt ofta var det redan folk inne i den som redan var på väg åt fel håll. Mycket störande.

undecided

Alltid när det har slaskat i flera dagar i sträck och varit så där alltigenom otrevligt med jeans som är våta upp till knäna och skor som bara har gett upp, så börjar jag sucka och säga att skulle det inte kunna blir lite riktig vinter med åtminstone nån minusgrad, så man slipper det här slasket. Och sen blir det vinter och minusgrader och slasket blir till halka och det är kallt och jag fryser och sen tvingas jag än en gång inse att nej, inte heller detta är vad tigrar tycker om.