a fountain of wisdom and quaint knowledge - at you service

...ibland förvånar jag mig själv. Hur i hela friden kommer det sig att jag vet att "huolinta" betyder spedition? Laivanselvitys kunde jag också. Varifrån kommer alla denna obskyra kunskap?

Jag undrar ju nu jag har missat min true calling och jag har någon slags medfödd fallenhet för transport- och logistikbranschen som jag bara inte har insett och hörsammat?

Fast jag är rädd för att köra bil? Är det ett problem?

Ja, det är det förstås, så där rent generellt. Men jag menade med tanke på mitt ev. karriärsbyte?

Fast kanske ändå inte. Slö nu. Vill gå hem.

mera post

...och idag fick jag mina tygprover från Bemz. Det är ett rent nöje med posten nu för tiden, jag som aldrig annars brukar få något med posten får nu roliga grejer mest hela tiden!

Om man har en scruffy ikea-soffa som är i behov av nya kläder är det alltså hit man med fördel vänder sig om man vill ha något lite roligare än ikeas egna tre basfärger (rött/blått/beige). Det jag inte visste var att de skickar ut upp till 5 gratis tygprover om man registrerar sig. Så det blev jag ju tvungen att göra och idag kom fem små söta pyttelappar kommer instuckna i ett litet stilfullt ljusblått kort med vitt snirkelmönster...

Är bemz förrsten på något sett relaterat till bratz? De borde ju rimligtvis inte ha särskilt mycket gemensamt, åtminstone skulle man ju inte tro det, men deras logotyper är förvillande lika...

Nu borde jag bara köpa min bäddsoffa och så ska jag genast skicka efter en ljusblå klädsel åt den! Kattklösta fåtöljen Tullsta surar och känner sig åsidosatt och kräver 50-talsinspirerat blommönster, så kanske jag måste ta ett sånt också.

I'm a bad valentine..

Åååh, jag har fått paket på posten! Två stycken. Och kort också. Det är nästan som när Madicken hade födelsedag. Och jag som har inte köpt några hjärta-presenter alls och inte skickat några kort heller...

Jag är en dålig, dålig människa, fast glad över mina paket.

♥♥♥-hälsningar åt alla!

Nya blogger är så stirrigt och in-your-face att jag blir lite ångestfylld bara av att logga in, hence den låga bloggningsfrekvensen på senaste tiden.

Imorgon skulle man ha chans att se Husky Rescue här på Klubi i Åbo. Men jag vet inte om det är värt det? Jag inser att det är ett sånt band som jag kanske borde gilla, lite indie, tjej som sjunger, ganska mycket kakburkskänsla och the Knife-estetik i videorna. Checkmarks i alla boxarna. Men jag vet ändå inte? Jag tycker det är snyggt och så, men det känns lite för ljuvt och vänt, allt låter lite för lika, det där lilla extra som skulle göra det coolt känns som att det saknas? Kanske jag stannar hemma och är grympy istället, när det är on a school night n' all... Men skivomslaget är så snyggt och jag är sååå avundsjuk på namnet. Det skulle bli en helt briljant manga (tjej med grönt hår och superpowers och två talande hundar som räddar världen), synd bara att jag inte kan teckna det allra minsta lilla. Eller jo, jag kan rita en mink snett framifrån, men det är ungefär allt. Det kommer man inte långt med careerwise. Tror jag åtminstone.

En annan, helt orelaterad musikobservation: är inte det här en väldigt gammaldags video? Jag är inte någon stor Justin-fan, men är inte det här precis en sådan där ljuvlig, filmaktig vintagevideo som folk helt enkelt inte gör längre men som regerade på den tiden då man just hade fått tillgång till de allra första kanalerna som verkligen visade musik och man var helt tagen över detta fantastiska nya fenomen och bandade videokasetter med stympade videosnuttar från Sky Channel och Super Channel? Komplett med Heartline-hälsningar och allt. Den här skulle passa in perfekt med T'Pau och Madonnas Borderline och de där Umpa-lumpierna med mandoliner som sjöng den där låten som jag inte minns vad den heter... Yes, det skulle vara en perfekt match.

I found Nemo!

I ett anfall av tillfällig sinnesförvirring och allmänt söndagsröjande har jag slängt tio år av sköna hem-tidningar. Det känns sorgligt och otryggt och jag är hela tiden på väg ner i soprummet för att hämta upp mina vänner igen. Speciellt den med bilden på en liten lurvig hund som hette Piluff, det har bara gått tre timmar och jag saknar redan Piluff!

Gårdagens shoppingresa till Helsingfors var en monumental besvikelse - som vanligt. Alltid när det igen har gått ett tag sedan senast så börjar jag igen inbilla mig att Helsingfors ju är en stor stad, nästan lika stor som Stockholm, sådär och att det kommer att finnas en massa roligt där som inte finns här. Det är fel, det är inte det allra minsta lilla likt någon som helst storstad. Jag kände ingen dragning efter att shoppa någonting alls och det är ovanligt för att vara mig.

En liten tröst var att jag åtminstone hittade Nemo! Han var alldeles pikuliten!

avfrostning

Det har varit kallt nu hela veckan och jag vågar inte ens titta på ankorna kring Föri längre, jag är så rädd att hela ån plötsligt ska vara ett slagfält full av döda kvackar. Det är så obehagligt.

Var very domestic igår och frostade av frysen; slängde allt sådant som var av tvivelaktig kvalitet redan när vi frös in det, allt som inte gick att identifiera samt 7 olika paket med 2½ tortillor i varje. Något missriktad sparsamhet, kan man kanske tycka. Men det är så enkelt att bara hiva in allt som man inte vet vad man ska göra av. Och det blir onekligen mer av en utmaning och sport att inte märka något av det man stoppar in. Hittills oöverträffat överraskningsvärde måste ändå vara den där gången när min pappa skulle tina upp äppelmos åt de ivrigt väntande barnen och det istället visade sig vara något slags obestämbart skinkflott (djupfryst dopp i grytan - ny affärsidé, anyone?). Infryst for reasons completely unknown, men det fanns säkert en plan där någonstans, även om ingen längre vill kännas vid den.

Kissen secondhand-fyndade både Snellmans tunntunna kalkonskivor och ett alldeles oöppnat paket med fisktärningar med bäst-föredatum 26.11. Hon var mycket tillfreds och låg på soffkanten och spontanspann och rapade hela kvällen. Tyvärr lyckades vi i misstag också tina upp en hel påse med 13 syltbullar så att de inte gick att frysa om. Så om någon har tänkt komma på oväntat besök inom en nära framtid så skulle detta vara en bra tid att passa på.

always on the look out for new friends...

Har ni förresten läst om svanarna? Nu är det för sent att länka, jag är för slapp för att skriva om saker medan de ännu är aktuella och har något som helst nyhetsvärde (även om det är tveksamt i just det här fallet). Jag är helt besatt av svanarna och den lilla tant som i alla dessa år har roadat svanar i en ikea-kasse kors och tvärs genom Stockholm. Tydligen går det alldeles utmärkt att åka både taxi och tunnelbana i svansällskap. Bra att veta. Svanar ser ut att kunna väga en del. De har dessutom spretiga ben och långa halsar och det måste underlätta en hel del att kunna knyckla ner dem någonstans med handtag.

Min första reaktion var att hjälp, sån där kommer jag att bli - om jag inte har en familj utan lever ensam när jag är 67 så kommer jag säkert att ha änder i diskhon och halta ekorrar som har byggt bo i socklådan och vi kommer att frossa på dumle och nötter och halvmögligt bröd och när myndigheterna kommer för att bära ut oss så står Pappa Svan i dörröppningen och väser för allt vad han är värd. Det värsta är att jag inte ens vet om det känns som ett alltigenom dåligt scenario. Okej, just svanar tycker jag är lite hotfulla, men principen. Jag har ännu 30+ år på mig att övervinna min svanskräck, så det blir nog bra.

Förra veckans saldo: 3 födelsedagskalas, 2 hundvisiter, 2 restaurangbesök och en övernattningsgäst. Oh, all the excitement is starting to get to me... Snart kommer jag att bli helt odräglig och bara sätta huvudet oskyldigt på sned som vampyr-Willow vilse mellan världarna och säga Bored now med ett beklagande och frågande tonfall.

Mimmi och Benet

ihanteellinen sijainti!

Att leta efter hus är en ganska prövande aktivitet som lätt leder till en viss cynism. En fras som "idealiskt läge" kan betyda lite vad som helst, har vi fått lära oss: att huset i fråga ligger några meter från en fyrfilig väg, mitt under gigantiska kraftledningar, alldeles ensamt inne i ett småindustriområde, granne med stadens avfallsförbränningsanläggning, eller - som nu senast - att man har en en av Europas största cementfabriker med bedriver verksamhet dygnet runt alldeles bakom förrådet och vinbärsbuskarna!

Jag förstår att mycket i världen är subjektivt och beroende av ens personliga preferenser, men det måste ju ändå vara en klar minoritet som skulle placera sitt drömboende på kanten till ett kalkbrott?

en sak till...

...Uusi pehmeämpi maku, förresten?! Vem kan man ställa till svars för denna styggelse? Varför får ingen yoghurt längre smaka av något utan allt ska numera ha samma söta, kväljande icke-smak? Vem är det som velat ha dessa? Det är mycket märkligt och ganska så äckligt. Jag tycker att någon kunde ta och införa uusi voimakkaampi maku istället, något som verkligen skulle smaka av den frukt/det bär som finns avbildat på burken. Se där, det var väl en bra idé? Any takers?

Jag anser att både Ingman och Valio bra kan skämmas lite. Och så tycker jag att Arla kan ta och komma tillbaka, tack!

kalender- och stilmisär

Alltså, nu sku jag verkligen behöva börja ha en nya kalender för 2007, det börjar ohjälpligen inte gå att snylta på fjolårets längre. Men jag vill ha en ny Ordning&Reda-kalender eller någon som är åtminstone lika fin. Jag kan inte förmå mig att köpa någon ful Ajasto, jag har sett på dem med avsmak i snart en månad nu, men det går liksom bara inte.

Andra saker som känns fula & överreklamerade just nu:

- tulpaner (luktar först skumt och sedan unket och ruttet, likaså hyacinter. )
- coffee table books (meningslös och intetsägande text, gamla återanvända bilder, papper man skär sig på, tunga att hantera och har allmänt svårt att bete sig)
- alla typer av reor (nya saker!, ge mej nya saker!!!)
-Heseburgare, blev medlurad idag och lokalpatriotism i all ära, men nja...
- Tråkigt stilrent porslin. I synnerhet Arabias förhatliga Arctica-servis som finns i alla hem (och även hemma hos mig - oh yes) och som är så klassisk och tidlös och totalt intetsägande. Samma sak med iittalas grejer. Alla köper de här tråkiga standardgrejerna hela tiden för att de är så genomsafe och "de aldrig kan vara fel". Jag tycker de känns ganska fel mest hela tiden. Men hela pointen verkar vara att på parmiddagar och andra dylika tillställningar så ska alla som hör till samma generation till 90 % ha samma grejer i skåpen och sedan kan man bonda över det och berömma varandra över sin gemensamma goda smak...

Min nya ledstjärna gällande inredning & design verkar mer och mer bli: "är detta något fammo skulle ha kunnat ha hemma?"

Om svar ja = bra grej värd att investeras i, kommer antagligen att bli kultklassiker. Eller åtminstone är det något som ingen annan har.

errgh arrgh...

Hej. Jag har lite tråkigt och roar mig med att skicka mejl och leka B-skräckfilm med mig själv. Det låter ibland som om någonn försöker slå sig in genom taket med slägga, en tavla kom just ner från väggen helt på egen hand och jag konstaterade just att jag blödde på fingret men konstigt nog hittade jag ingen skada. Tills jag kom på att det var ketchup. Till mitt försvar kan jag ju tillägga att jag äter ketchup kanske två gånger om året så jag är möjligtvis inte så van vid hur det se ut. Men ändå, I'll live. Hurra.

I övrigt så känns det mesta, och jobbet i synnerhet, fortsättningsvis lite segt och oinspirerande. Luktärterna växer så det knakar; 10 cm redan! Nu väntar jag bara på att de ska utveckla blad också. Det hör väl till - blad? Pelargonerna evakuerades från balkongen under lördag natt när det började krypa ner under -12 grader. Och den ena blommade t.o.m.

Sedan har jag varit och sett på Little Miss Sunshine på bio, blivit positivt överraskad vid ett besök på skattebyrån, hastigt träffat L. på väg upp norrut i söndags (bara så ni vet om någon råkar ha stop over vid Viking terminalen - meddela mej så kan det hända att jag kommer och medför bärdesserter och delikatobollar...) , möblerat om i vardagsrummet och kanske något till.

Igår var jag och kikade på tyg att eventuellt designa kuddar av och märkte att mönstrat bomullstyg liksom blir mer värdefullt när det säljs som sneda stuvbitar. Känns det logiskt?

slowly, slowly...

Hur är det? Förutsätts det att man gör något? Upplever något? Träffar intressanta människor? Har stimulerande arbetsuppgifter? Går på glassiga partyn? Reser och bekantar sig med främmande kulturer? Bildar sig med klassisk musik och svår lyrik?

Här och jag? Tyvärr inget av ovanstående. Det har varit osedvanligt lugnt: gjort en snabbtur och hämtat hem katten efter jul och sått mina luktärter. Nu väntar både katt och blomfrön och jag på våren och så får vi se då hur det blir. Är dessutom mitt emellan tv-serieboxar som bäst, så mitt liv känns ännu mer planlöst än vanligt. Hoppas kunna åtgärda åtminstone den aspekten i kväll, men annars kan jag kanske sitta och se på medan mina luktärter gror.

my seedy little friends

Fröpojkarna är här nu! Oh joy. Jag köpte bl.a. sådana här och tvärtemot alla rekommendationer och bättre vetande så tänker jag börja nu odla luktärter right away, som typ ikväll, för att få små lila blommor att sätta i min gröna loppisvas. Royal Navy Blue heter de, ett så pompöst namn att det borde vara snudd på straffbart, men det kan inte hjälpas.

För övrigt så trånar jag efter ett lågt skåp med glasdörrar från Indiska. Finns i vitt och mörkbrunt och för en gångs skull så känns det bruna lite lockande för att väga upp det där vita som redan finns överallt i lägenheten. Fast det är inget vi direkt behöver, så jag vet inte. Jag bara har en märklig dragning efter alla möjliga gamla uddaskåp just nu. Och ingen avmattning är i sikte heller, för de rymmer inte alltid så speciellt mycket så ju större del av ens möblemang som utgörs av konstiga skåp, desto fler sådana behöver man för att få plats med allt. Men jag gillar det där att de är som de är och man får bara acceptera att det som får plats får plats; de går inte att bygga om och komplettera och ta isär och hålla på med utan de står bara där och ser lite kaxigt sneda ut.

På tal om prylar förresten... Årets mest otippade julklapp: en gymboll. Vad göra? Den hasar runt hemma som ett halvt mumintroll och ser anklagande ut. Nu är den förvisad ut i hallen och tar helt på egen hand upp 90 % av det utrymme som var tänkt för skor. Den borde antagligen användas till något, typ gymnastik då? Gärna något som inte gör att man blir alldeles yr och illamående. Allt jag själv kommer på tycks nämligen ha den effekten så det känns inte så lyckat.

sötnos!

åh, se på fina, fina ponnyn som har lärt sig att apportera pinnar av sin hundfamilj! Jag dör. Tänk att ha en liten miniatyrhäst som kommer och släpper pinnar framför fötterna på en!

This is the year?

Det känns inte så. Det är beklagligt, men det nya året har fått en seg inledning. Det gamla året slutade väldigt fartfyllt och stundtals to.m. överdrivet hektiskt, men nu? Det känns långsamt och trevande och inte speciellt övertygande...

Vintern kommer aldrig riktigt igång (jag vet att jag brukar säga att jag vill ha det som på film, men jag menade ju inte Blade Runner eller något annat postapokalyptiskt tjafs - plus sex och regn och är inte vinter! Ska det vara vinter tänk typ Beautiful Girls eller ens Wonder Boys... och annars kan vi ta typ vad som helst där det är varmt, på riktigt, och solen skiner). Mina nästan helt oanvända vinterstövlar med ludd! står och vissnar i hallen och jag överväger snart att hänga undan vinterkappan (speaking of which, igår mötte jag min gamla höstkappa i vinrött fejkläder inne på Stocka. How bizarre. Dess nya ägare blängde ilsket. Hon såg inte ut som en loppistjej, fast vad vet jag, kanske hon också köpte en likadan way back when och troget hållit fast vid den i alla dessa år? Oavsett så kändes det som ett plagg mer lämpat för vädret än yllekappa.)

Så jag gjorde det jag alltid gör när januaridepressionen slår till: jag impulsshoppade nya Veronica Mars-kläder (grönt, rött, turkost, rosa, sommar!!!) istället för alla seriösa vuxna kläder i vitt, grått, tråksvart, och brunt. Grafiska färger är så tråkigt, jag orkar inte med mer sånt nu och jag kvävs över allt s.k. stilrent, jag kräver lite färger och innan någon himlar sig över min opassande lycka över kaliforniskt fjortismode, så betänk att det kunde ha varit värre; jag kunde ha Buffy-shoppat! (Vi har just sett om första säsongen och vad är det hon har på sig?!). Men nu innehar jag ett smalt, klargrönt liksom ormskinnsinspirerat bälte som är en av de mest onödiga grejer man överhuvudtaget kan tänka sig och allt känns redan lite bättre! Hej bimbo!

Borde typ jobba lite nu, för nu har jag gjort precis allt annat jag kan komma på, inklusive tränat. Då är det illa. Men först: lunch.

ny tv-serie wanted!

Jaha, svd påstår nu att OC ska läggas ner, sista avsnittet kommer tydligen nu i februari. Men hela den här s.k. säsongen som sänts lite sporadiskt hipp som happ har ju känts alldeles onödig och märklig från början till slut. Den känns inte ens som om den riktigt hör ihop med resten. Vad är det för tv att bara ha huvudpersonerna att flyga om varandra och ibland träffas vid någon bagageutlämning.?Men snälla!? Hur skulle det ens ha kunnat gå?

alldeles snart

...blir det jullov! Jag återkommer senare så snart jag hittat ut ur glöggångorna och skinkträsket. Ha det så bra och god jul till alla vänner och bekanta som läser och helt förståeligt känner sig snuvade på sitt rättmätiga julkort och till alla andra också!

I was having a whale of a time until your uncle Psychosis arrived, why do we have to half kill ourselves just to prove we're alive?

ååh, jag har ännu lite stela vader efter att ha tillbringat hela lördag kväll och natten till söndag i högklackat. Och då menar jag riktigt högklackat och inte sån där tanthöjd som är var jag i vanliga fall brukar dra gränsen. Det var en prestation. Jag tycker jag får vara lite stolt. Och om jag vinglade så kan det lika bra bero på den spetsade kiddiebålen som något annat. Sedan fick jag även råd om hur man bäst applicerar ögonskugga av systerysters sambo R. Tydligen börjar man genom att ta en borste och sätta någon diskret färg över hela ögonlocket, ifall det är någon annan som också undrar. Tyvärr kom vi inte längre än lektion ett, och just sådär pass långt behärskar jag det någorlunda själv också. Men ser med spänning och stor tillförsikt fram emot fortsättningen. Ibland stöter man på expertis i den mest oanade skepnad. Så som man kan notera så har det varit stora landvinningar för min feminina sida på senare tid. Är dock inte helt fullärd ännu för jag skulle locka håret också och lyckades inom loppet avnågra minuter både bränna mig på handen och fastna med huvudet så jag nästan inte kom loss.

Ja, och så har jag bokat in en playdate med en svart cockerspanielflicka till januari.

loppisfynd

Glömde helt bort min princip att det inte ska shoppas utan bara säljas och kom hem med en liten grön vas att ha lila penséer i och ett litet tredelat fat. Tänkte också köpa en ganska stor japansk-futuristisk mjukisräv i turkost och med jättestora ögon och ett funky guldkoppel att ge åt min syster men N. sa nej. Och nu ångrar jag mig lite.