hösttermin

Ni vet hur människor som tillbringat lång tid i t.ex. fängelse eller på andra anstalter lätt blir institutionaliserade och får svårt att klara sig ute i riktigt världen? Jag är sån, åtminstone när det kommer till terminer. Så stor del av mitt liv hittills har hänt i skolor av olika slag att jag har skadats för livet. Allvarligt, jag vill införa terminer ute i vuxenlivet, snällasnälla?

Det är så skönt med ny kalender, nytt år när man börjar på nytt i augusti-september, det känns som om det ändå är då, om någonsin, som alla stora avgöranden och livsval borde ha bäst chans att lyckas. Nyår är ju bara så slumpmässigt och smälter in i det där allmänna julfirandet då energinivån ändå är bottenlåg. Men alltid när det drar ihop sig till höst börjar jag gnälla om hur jag vill flytta, byta jobb eller åtminstone studera: nya kurser, nya människor, nya möjligheter, nya skor, pennor, luktsuddisar, häften, gradskivor och TERMINER (ja, jag har en överromantiserad bild av studieliv, jag vet) och N. ser skeptiskt på mig med den där kännspaka theresamadwomaninmyhouse-blicken och säger: verkligen?

Ja, verkligen. Hellre det än att komma tillbaka år efter år till samma arbetsuppgifter, samma kaffebord, samma allt. Och sedan ger man varandra sådana där tillkämpat tappra blickar och konstaterar att "så var man här igen" och sen slår någon på hat-radio nova och de spelar alltid bara "Hazard". Och skulle det inte vara för att ens krukväxt tydligen har dött så märks det absolut ingen skillnad, det känns som om man inte varit därifrån en sekund och att ens liv från och med nu aldrig kommer att handla om något annat än att försörja Richard Marx.

Dagens sinnesstämning

Mother: What's the death stare for?
Pouty teen girl: I'm waiting for someone to piss me off so I can intimidate them.

/från Overheard in New York

Dagens låt: Laleh - Det är vi som bestämmer (Vem har lurat alla barnen?)
Bubblare: Wilmer X- För dum för pop

Ofokuserad. Dum. Och slö. Vill gå hem.

darn!

...nu är det igen en sån där vecka då alla plötsligt ska sluta blogga: igår Katrine Kielos och nu Isobel också.

Nu får inga fler sluta på ett tag, jag hinner/orkar inte surfa fram nya favourites, det är för jobbigt och tidskrävande.

charmen med husdjur

Serierna från www.pvponline.com, dessa två finns här respektive här

så briljant!

Hej, hej, det är länge sedan jag riktigt skrivit något som verkligen skulle handla om något, jag är för okoncentrerad och ofokuserad och suger-rushad... Men läs det här istället - det är så bra ! - Therese skriver så här om det mycket märkliga fenomen som hon kallar p-pillervänskapen: Det känns så ofta som att det på något vis anses bortkastat att diskutera något annat än tjejgrejer, "nu när det bara är vi tjejer", det ska liksom vara en frizon (jag har alltid haft svårt att fatta från vad), nu ska vi analysera förhållanden och prata om preventivmedel.

Shit, vad jag känner igen mig och hjälp, vad uppenbart det plötsligt blev varför jag inte har några vänner.

Jag står inte heller ut med folks gynekologiska krämpor, eller vilka som helst krämpor för den delen, jag är dålig, dålig människa, men I really couldn't care less och jag orkar inte, det kryper i hela mig och jag sitter och stirrar ner i min kaffekopp och kan bara inte förstå att det inte skulle finnas något liksom intressantare att känna samhörighet kring.

Rugg.

a friend in need's a friend indeed

Valfrid II



...a friend who smells of vinyl is better.

mangaflickslook för hösten?

Jag hittade just den perfekta höstkjolen: en ganska kort, veckad, krösamajagrå yllekjol.

Men kemtvätt? Varför? Så onödigt och omständigt.

boklistan

Bara for the record vill jag ju påpeka att jag inte hållit på och tragglat med de där två böckerna på bilderna sedan i juni eller när de nu kom sig dit. Men grejen är att jag bara kan byta ut dem från en dator som jag just inte varit i närheten av på en evighet, så det har inte blivit av. Två böcker som oförtjänt har missat chansen att få sin bild publicerad här är John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda och Joshilyn Jacksons gods in Alabama.

Det är lite synd om dem av den anledningen att det var riktigt bra böcker och dessutom med snygga omslag (säger jag dessutom att de var både lättlästa och spännande låter jag som en bokrecension i högstadiet, men det hjälps inte för det är sant: de var spännande men inte direkt överdrivet komplicerade och svåra. Det är inte mitt fel.). Och så håller jag för närvarande på med bl.a. Kate Moses Övervintring, men jag misstänker att den också kommer att slut innan jag hinner åtgärda boklistan.

Ja, jag vet att jag är slapp.

semestern i bilder

... ja alltså,

skulle nån komma stickandes med en sån där "Mina vänner"-bok som man hade på lågstadiet, så skulle jag nu veta precis mitt svar på frågan "Avskyr mest". Arkeologi, Marie Serneholts humtidum:ande och alla som sjunger släpigt på skånska. En hel dag med P3 Svea sätter sina spår.

Och så "krig och blodbröd", förstås. Men det säger ju sig själv.

förresten...

Har jag berättat om hur jag på senaste tiden, typ sedan igår klockan 3, utvecklat en djup motvilja mot arkeologi?

Jepp. Så illa är det.

No Party!

Marit Bergman borde alltid bara få sjunga kaxiga depptexter till sina glada melodier. Vi vill ha mer drama, svek, otrohet, skilsmässor, porslin som slängs, vemod och inget party & inga vänner - ja tack!

nu har jag igen inte kunnat motstå

...att läsa kvällstidningarna. Marie Söderqvist på Expressen har semestrat en vecka i Finland och kommer tillbaka och sammanfattar sin vistelse med observationen att "Ingen dricker kaffelatte, alla är rågblonda och ingen verkar ha upptäckt högklackat, smink eller dyra handväskor."

Haha. Fast jag håller med henne i allt hon skriver om Muminvärlden i Nådendal. Och när jag senast var i Muminbutiken hade de inte ENDA svensk Muminbok att säljas. Det är så dåligt att det inte är likt nåt.

yep, that's me

Ni vet hur det ibland är svårt att placera in sig själv i relation till alla ideologier och rörelser som dyker upp, men sen, ibland, faller allt bara på plats helt naturligt?

Hej, jag heter Maria och jag är en popkatolik!

tillbaka igen

Iiiik! Jag har massor av jobb och av ren panik (och trots) så gör jag inte ett skit. Så moget.

Tillbaka i stan efter fem veckor i Oravais, Vasa, Stockholm, Göteborg(2 gånger), Skagen, Århus, Köpenhamn, Jeppis, Munsala och kanske en par, tre ställen till som jag nu glömt men som åtminstone då alla kändes betydligt mer appealing än här. Det är en så otroligt ofräsch stad det här! Jag orkar inte med alla som jamsar om "jamen, det är så vackert vid Aura å, och Domkyrkan och bla bla..." Folk är ohygieniska och det städas aldrig och urk. Mycket folk är det också, för en som tillbringat fem veckor på landet. Igår krockade jag bara med folk hela tiden och när jag klagade över hur ingen liksom ser sig för utan de bara är överallt och i vägen, så undrade N. om jag liksom förväntar mig att alla ska väja och liksom gå runt mig? Och sen när jag igen drog den där historien om stackars litet barfotalantisbarn som inte är van vid så många människor och intryck överallt, så fick jag bara en tveksam blick och motfrågan hur jag aldrig verkar ha några problem när vi är i riktiga storstäder, utomlands, med verkligt mycket folk?

Bra går det, men så kan folk där i allmänhet också ta sig fram utan att bumpa i folk till höger och vänster; det är det där att man bara försöker gå igenom mig som jag opponerar mig mot.

I övrigt var stan sig ganska lik, förutom Akademen som var helt omgjort och kändes mycket otryggt. Strök olyckligt omkring en lång stund och förstod ingenting tills jag igen hade lokaliserat mina gamla vänner och favoriter. Förutom att de fått nya hyllor, har de också gjort något mer genomgripande, som typ sorterat om? Enligt ämne? Men på ett nytt sätt än förr? Sedan träffade jag Bamse och Lille Skutt också, på Universitetsgatan. Bamse var 2,5 meter lång och Lille Skutt bara obetydligt kortare. Konstigt, jag hade föreställt mig dem som tja, mindre?

Var och såg på ett hus igår igen. Det var jättefint, men gården var mystisk/icke-existerande och sen var det alldeles för dyrt. Tyvärr missade vi den öppna visningen med ca en timme, så senare på kvällen när det blivit så pass mycket svalare att det gick att både nästan gå och tänka samtidigtvi cruisade vi bara lite nonchalant fram och tillbaka. Det var ett konstigt område; vartannat hus var nytt och blankt och fint och vartannat såg ut att vara senaste renoverat 1938. De sistnämnda kompletta med öldrickande farbröder i wife beaters och gamla lädersoffmöblemang som stod och vinglade ute i gruset.

Lite white trash i amerikanska södern, fast i centrala Åbo. Ganska exotiskt.

all set

Nåja. Nu har jag min outfit klar: det blev en liksom beige och lilarandig, ganska lång t-shirt. Det låter kanske lite skumt när man ser det så här i skrift och knappast något jag skulle ha köpt åt mig så där annars, men känns som en väldigt lämplig utstyrsel att stå och slå upp kaffe i. Nu fattas bara det svarta förklädet, men det får jag försöka klara mig utan.

Så om det är någon som har vägarna förbi Purmos hippaste happening/uteservering nu på lördag så kan jag ju bara meddela att vi börjar vara redo nu.

livet på landet

Okej. Nu har jag både gräsmatta och strand och hav på plats här, nu skulle jag kunna ta den extrema värmen från förra veckan, tack! Nu kan jag hantera den, i motsats till förra veckan när jag försmäktade i världens varmaste höghuslägenhet. Hallå? Det skulle passa nu...

Men nu regnar det förstås. Och när man går ut så är det så mycket olika grejer som flyger att man blir alldes yr: flygor och bromsar och mygg och knott och en miljon saker till som jag inte ens vet vad de heter och helst inte sväljer. Har det alltid varit så här eller är det jag som blivit känslig och vek och bortklemad? Urk, lantlig idyll kanske ändå är bäst på vykort. Eller på tv.

På lördag ska jag närvara på en bondauktion. Jag ska hjälpa till med att sälja kaffe och munkar och trip och loppisgrejer. Hurra, jag vill ha en t-shirt med "crew" på och tillbehör (som typ? öh? ja, vaddå? lämpliga accessories bara.) och penningskrin och gå runt och se cool och upptagen och betydelsfull ut. Det blir bra.

Forza Italia!

VI VANN!!!

ruisrock 06

...blev den kortaste versionen hIttills; vi kom fyra och var på väg därifrån halv nio. Nytt personbästa på sätt och vis, beroende på hur man ser det. Cardigans blir bättre och bättre och Nina Persson blir bara coolare. Men vad är det för fel på folk som står och skriker efter lovefool - please, har vi inte hört lovefool alldeles tillräckligt redan? Jag tycker hela Cardigans känns som ett helt annat band än på den tiden så kan vi inte lämna den bakom oss nu? Jag hade däremot trott vi skulle få höra Communication, men tydligen inte. Men Cardigans har så trevliga fans; ingen som trampar ner eller häller öl på en utan alla är hela och rena och glada. Och korta, framförallt, Cardigansfans består främst av den kategori människor som i festivalsammanhang är kända som s.k. "korta brudar". Yes.

Morrissey var också bra när jag väl kommit över chocken över att han såg ut som en farbror som borde undervisa på engelska insten. Typ nästa Realia-lärare. Jag antar att being British does that to you och det är något som bara inte kan hjälpas? Det blev en lite konstig känsla där ett tag, men när jag lyckades trycka undan de tankarna och han tuffade till sig så det blev bra till slut.

Men vad festivaler är ofräscht! Finns det inte något värdigare sätt att lura band till Finland? Har vi faktiskt försökt alla andra trick? Jag är för gammal och jag är för känslig, jag vet, men vad festivaler är fullkomligt vidriga tillställningar, egentligen. Hur går det ens till? Hur kan Åbos mest natursköna område på två dagar sabbas fullkomligt att det ser ut som om ett överfyllt flyktingläger på tredje året? Jag är enextremt olämpllig festivalbesökare, helt värdelös. När jag är på festival metamorferas jag till Linda Skugge, jag går runt och vill skrubba allt och alla med klorin, fast sen inser jag ju att old people inte överhuvudtaget borde gå festival utan hållas hemma med sin bacillskräck. Så jag gick hem och duschade och slängde alla kläderna i tvättmaskinen och är himla nöjd.

Bäst: How soon is now?'
Sämst: Hennaflickan med ullgarnshåret som bara skvätte svett omkring sig. Rugg. Jag är en överkänslig gamling som blir extremt olycklig om jag måste få svettiga hennaflickors kroppsvätskor på mig.

What does this city have to offer me?● I just can't see ● I just can't see...

Efter en rekordkort tripp till Sverige och så hem igen - hej bara! - så har jag spenderat veckan contemplating, thinkin' about thinkin' och i lätt chock över hur mycket roligare det alltid blir när man kommer bort och hur snabbt allt var över och man bara kraschlandar hemma igen: lite Vänernplask, lite magisk Ullevi-allsång och öl och chips och den grymmaste luftfuktighet jag någonsin upplevt insvept i ett miniatyrtält och lösviktspärlor i en litenliten påse: eufori och girly heaven.

Och sedan sitter man här i en sjukt dyr grön huppare och en skrynklig papperslapp som enda bevis på att I, too, was there. Faktiskt. Jag såg ingenting, så fråga inte vad som hände. Har ni tänkt på hur STORA svenskar är? Man är som en pygmé bredvid en svensk tjej som är i genomsnitt bortemot 178 cm lång och hennes biffige viking till pojkvän som är där runt mellan 196 och, tja, 210. Stora delar av konserten visste jag inte ens var - i vilken ända av scenen - hela Robbie befann sig.



Men jag tror vi tyckte om det. Väldigt mycket. Men note to self: Ullevi lämpar sig bättre för att se artister som själva befinner sig över tomtegränsen. Längdmässigt sett. Vi får se Robbie någon annanstans, helt enkelt, typ i Asien tror jag blir bra.

Sedan vi kom hem har vi mest ägnat kvällarna åt att köra runt och titta på olika hus och radhus. Det är en mycket deprimerande sysselsättning. Det finns nämligen tre olika kategorier av boende med gräsmatta (och det är det vi är ute efter):

1) De fina husen. Stora, ljusa luftiga med ljuvliga grönskande trädgårdar. Ett sånt hus som man skulle bli lycklig i. De är alldeles bisarrt och overkligt dyra.

2) De vanliga husen. Lagom stora och lagom fina. Sådana hus som man är van vid för att man själv och nästan alla man känner har vuxit upp i sådana, inget man blir jätteupphetsad över, men man tror att det skulle kunna bli riktigt bra i ett sådant, man vet liksom att de funkar. Kruxet är att de också är ungefär dubbelt så dyra som det som på något sätt skulle känns rimligt och möjligt att kunna betala inom de närmaste 50 åren.

3) De möjliga husen. Dessa finns antingen långt ute i buschen och beskrivs som "Mummonmökki" (= inget rinnande vatten, inget avlopp, ingen isolering, boendeyta 32 m2) eller är radhus modell bunker: mörkt tegel, små/inga/konstigt formade (10 cm höga, en meter breda) fönster. Ligger i områden som stilmässigt för tankarna till forna sovjetrepubliker och där frustrerade familjefäder plägar provskjuta hagelgeväret från balkongen på lördagkvällarna.

So, slummen here we come!