litet bullatrauma

Varje år tänker jag att i år blir det inga fastlagsbullar, men så blir det lik förbannat alltid så att man inte liksom kan undgå dem så i dag åt jag motvilligt årets ceremoniella enda fastlagsbulle och precis som väntat så var den äcklig. Sydfinländska fastlagsbullar är så konstiga och otäcka. Fastlagsbullarna jag minns från min barn- och ungdom var mjuka och fluffiga och kardemummiga och hade en snygg liten triangelformad hatt och fluffig grädde. Fluffig being the key word här. Men sen jag flyttade till Åbo har jag inte fått en enda ens halvokej bulle: de är grova och så torra (av typen "grovdopp" som farmödrar har i sin bullalåda och plockar fram och bjuder av omochomigen) och smakar ingenting. Och de är skurna precis mitt på, som ett hamburgarbröd och vispgrädden är alldeles för tjock och smörig i konsistensen. Och så har de någon slags konstig besk och bränd mandelblandning ovanpå.

Stackars, stackars bullar! Och nästa år kommer jag att sitta där och äta er igen fast jag egentligen inte vill ha,

utfyllnad

Inte så mycket nytt, mest känner jag att jag borde skriva något, vad som helst, för att puffa ner det ynkliga inlägget ett steg. Slutet av veckan har varit betydligt stillsammare än början och det får man väl bara vara glad för. Igår städade vi för helgens gäster: det är få helger sedan julen som vi inte drivit B&B-verksamhet och hinner knappt få undan alla extratäcken mellan varven (kan även bero på viss slapphet, det ska erkännas). Men det är roligt att få besök och träffa folk man inte ser så ofta. Det gör också att man blir väldigt bekant med IKEA:s sortiment, det är verkligen få nyheter som går mig förbi någon längre tid. Så här i efterhand kan jag inte förstå hur jag själv någon gång i tiden sett IKEA som ett spännande utflyktsmål, nu känns det ungefär lika upphetsande som S-butiken tvärs över gatan.

the strangest week

plötsligt handlar allt om babysar... fast man själv inte har några barn så är de allt man hör om och allt man tänker på: glada babyn som man av olika anledningar ännu inte har kommit sig för att hälsa på fast giraffen står och stampar anklagade i köket, fina fina lilla tjejen som helt chockartat dyker upp över en helg, för att man inte vetat, för att man inte borde bry sig efter så här lång tid men ändå gör det och den vars baby fina lilltjejen är vet att man gör det och att man kommer att bli ledsen och känner sig lite skyldig mitt i sin egen lycklighet och har inte klarat av att berätta om det. Och man blir ledsen av en hel massa orsaker och det att man inte vetat något är bara en av dem, man blir i själva verket ledsnare än man själv trott man skulle bli, så pass ledsen att man chockerar sig själv och sin sambo och sin katt, trots att man samtidigt förstås är väldigt glad för deras skull, eller åtminstone försöker man och man tror att det kanske kommer att börja gå bättre så småningom, man vet inte men man hoppas... och så det allra hemskaste, det som får en att bli alldeles handfallen och hjälplös: babyn som inte klarade sig och aldrig fick finnas och man har förstås ingen aning om hur fruktansvärt det måste vara när man inte varit i den situationen själv, men man vet hur älskad och efterlängtad den var och hur djupt saknad den nu är. Jag är så väldigt, väldigt ledsen för er skull, O och S!

tips till bokhylletillverkare!

Jag har börjat planera ett bokhyllssystem och stackars N. sågar och målar och borrar och bygger med illa dold skepsis. Allt är med andra ord precis som det brukar.

En sak som jag inte förstår: världen är full med pocketböcker - bara hemma hos oss har vi säkert flera tusen som står i tredubbla led i alla skåp och garderober och skäms - så varför gör ingen hyllor där de kan stå? En vanlig pocketbok är mellan cirka tio och tretton cm djup, ikeas billyhylla har djup 28 cm*, dvs. mer än dubbelt för mycket för mina behov. Lundia och andra stora hylltillverkare kör med liknande mått, om inte djupare. Varför gör ingen pockethyllor, det borde ju finnas en marknad? De enda pocketbokhyllor som jag hittar är stringhyllor (vilket vi redan har, men de är onödigt dyra att fylla en hel vägg med) och överdesignade små stackare som rymmer max 20 böcker. Så nu ska vi försöka konstruera själva med hjälp av no brand-metallskenor (typ elfa, fast smalare och smäckrare) och hyllplan av sågade och målade limträskivor. Det här ska vi försöka klämma upp i arbets-/gästrummet på väggen mot psychogrannen, utan att de kommer ner igen, utan att det blir väldigt fult (lite fult är okej, under omständigheterna) och utan att grannen går till attack, so wish us luck.

*Pocketinsatsen Benno har igen rätt djup, men den är å andra sidan bara tio centimeter bred och det känns också rätt ohållbart. För att inte tala om färgen, sen när har det blivit så svårt, för att inte säga stört omöjligt, att göra vit melamin som verkligen ser vit ut, sen exakt när blev smutsinstitutionsbeige det nya vita?

Pappa telefonerar, del II

Pappa ringde och vi diskuterade hantverkare, årets frösådd (han har sått, inte jag), den förestående fikonskörden (2 st), fikonstekelns liv och leverne (tämligen komplicerat) samt den ekonomiska recessionen (inte så intressant, så snabbt avklarat).

Mest upprymd var han över "I terrier italiani", italienska terrierklubbens årsbok från 1974, som tydligen var ett veritabelt fynd med schematiska teckningar över olika modeller på kuperade svansar och hundar som gick inåt med fötterna. Allt detta för endast 50 cent!

Mammas bidrag till hemmabiblioteket var en 50-tals pinup-drinkbok, som hon i sin tur verkade väldigt nöjd med. N., som är en oskyldig och oförstörd själ, förstod inte riktigt hela konceptet och vad det riktigt är för genre.  Men jag har förklarat nu efter bästa förmåga, så det är lugnt.

om hur februari är som en östtysk film som aldrig tar slut

Det är kallt och jag fryser precis hela tiden utom när jag har klätt mig alldeles för varmt och istället sitter och svettas för att batteriet precis samtidigt råkat få fnatt precis just då. Och om man frångår mitt lilla mikroplan så vet jag inte hur många klimathotsartiklar jag har läst i år som förutspått den varmaste vintern någonsin i södra Finland och mässar om hur snön kommer att bli något exotiskt forntida fenomen, och det är inte det att jag inte tar den globala uppvärmingen på allvar, för det gör jag, men det är så svårt att sörja kylan och snön när vi har halkat runt på snö och is sen nyår nu och det bara snöar sån där otäck torr och vass snö, som inte ens känns som snö utan bara svider i ansiktet och som jag hatar, och sa jag redan att jag fryser? Det är hela tiden någon slags skum diskrepans mellan hur man känner sig temperaturmässigt och hur man rimligtvis borde känna sig. För att inte tala om glappet till hur man skulle vilja känna sig: avgrundsdjupt.

Är det bra nu med vintern för i år? Kan vi inte bestämma att det är det? Jag hatar februari, februari är min absolut värsta månad och alla säger bara "Jamen, i februari börjar det redan vända och bli ljust och solen värmer och frisksport och söndagspromenader och sportlov och bla, bla, bla. Men de har fel. Om man inte råkar vara lärare (eller kanske skolköksa, vaktmästare?) har man bara sportlov under de relativt få år av ens liv då man går i skolan och det är helt ohållbart att förväntas gå runt och vara förnöjsam och glädja sig retoraktivt åt det ännu tjugo år senare, och varför skulle man vilja söndagspromenera nåt särskilt just den månad då det bara kallt som fan ? Och i övrigt händer ingenting intressant. Februari är bara fyllt med pseudohelger och hela kulturen och nöjeslivet är mer eller mindre uppbyggda kring inte mindre än två olika slags omoderna bullar som är så pass mycket äckligare än vanliga bakverk att man inte ens skulle komma på tanken att vilja ha dem annars och det där beryktade s.k. ljuset är väl inte så mycket ljus som total gråhet. Allt är så oerhört smutsigt och fult: pissgul is på smutsiga trottoarer och man vet att om man faller nu så dör man antagligen av bruten nacke, bacillskräck och skam. Och det är en evighet kvar tills det blir vår och krokusarna kommer, för om man bodde i t.ex. Paris så kanske februari med lite god vilja kunna ses som tidig vår, men här? Här kan man ju inte ens räkna med att kunna vara klädd i vårjacka utan att frysa i maj?!

Det är något med hela den där scout-käckheten som irriterar mig med februari. Det där att det egentligen är vidrigt men för att alls stå ut så låtsas att man inte tycker det och hänvisar till apelsiner och varm choklad och rosor på kind och solsken i blick. N. pratar ibland med längtan i rösten om hur underbart det var när han var liten och alla scoutpojkarna sov under vindskydd i - 25 och man åt rå länkkorvskringla och hur lycklig man var när man vaknade och ännu var vid liv. Och jag förundrar mig över hur olika vi är och inser att det är där någonstans som mitt problem ligger: pinnbröd och extreme-upplevelser och det-är-skönt-när-en-pina-upphör är so not me. Jag inser inte det där coola i att pressa mig själv, inget hade fått mig att tillbringa mina helger med att sova ute i skogen som barn, jag såg hellre på tv och åt chips.

Precis som nu, med andra ord.

...

jaha, nehej, jag hade tydligen fel, så jag stryker föregående inlägg och är back on square one: inga blogginlägg och ingen inspiration, typ. Kanske jag tittar på tv istället? Ja, så gör vi, det blir nog bäst så.