jo, jag mår bra, tack! Inga frakturer ens...

När jag var fem tog min mamma körkort. Någonstans i samma veva fick jag mitt cykelkort, som bevis på att jag hade rätt att åka cykel utan stödhjul på "små vägar och gårdsplaner". Det hade plastficka och en bild på en liten grön cykel, urklippt ur Hobby Hall-katalogen. Jag tror att jag har berättat om det förr. Problemet är att jag aldrig har uppdaterat detta kort, dels för att jag inte vet riktigt vilken instans som har befogenhet att bestämma över mitt eventuella cyklande på stora vägar och dels för att jag inte riktigt känt mig mogen. Anledningarna till att jag inte gillar att köra bil i stan - att jag inte kan läsa trafiken och inte riktigt vet vem jag ska stanna för - kvarstår nämligen tyvärr även om jag cyklar.

Nu har jag varit ensam ute i förorten hela veckan och blivit tvungen att klura ut olika sätt att ta mig till och från stan. Buss funkar bra och är ofta ganska intressant men blir lite dyrt i längden, främst för att jag tycker att jag använder bussen så himla sällan att jag inte har brytt mig om att köpa busskort, och för att jag hela tiden blir tvungen att shoppa en massa konstiga småsaker för att sedan ha lämpliga pengar att ge busschauffören. För att han inte ska himla med ögonen och skrika åt mig. Det är ansträngande. Och att promenera är visserligen trevligt, billigt och känns tryggt, men om jag går fram och tillbaka tar det motsvarande en fjärdedel av min arbetsdag och fullt såå roligt är det inte.

Men nu gick jag ju och köpte den där cykeln som har stått där på verandan som del av en blominstallation hela sommaren... Så igår bestämde jag mig för att börja cykla till jobbet. Jag pillade beslutsamt bort det där lilla klistermärket från framdäcket som visar att den har godkänts av kontrollant nr 6 och gav mig ut i stadstrafiken som en total idiot. Utan någon som helst känsla för höger och vänster och utan giltigt cykelkort! Det var livsfarligt mest hela tiden, så om jag slutar blogga väldigt abrupt så vet ni vad det beror på.

California!

En sak till: det verkar som om Steven bloggar igen!

the great potato death of 2008

Bloggmotivationen är inte på topp, om man säger så... Jag antar att det märks. Är ensam hemma och gör mat med jäst! Visserligen använder jag torrjäst, som är betydligt mindre intimidating än riktig. Men likväl. Så nu medan jag väntar på att min jästmat ska do its thing stod valet mellan att uppdatera bloggen och att sätta potatis (tre stycken som jag hittade underst i ena kylskåpslådan och som jag tänkte peta ner under tomaterna som ändå inte verkar blir till nåt). 

Konsulterade mamman, som är min auktoritet gällande trädgårdens nyttoväxter*, och vi kom överens om att jag kan ju försöka. Teorin var att de är ju besläktade på något sätt så de gillar kanske liknande växtförhållanden också. Dock med det förbehållet att bara jag sedan håller reda på vad vilka plantor som är vilka och inte börjar plocka i mig giftiga potatisfrukter.

Googlade lite och kom till den slutsatsen att potatis verkligen är fullkomligt livsfarligt - är det inte det gröna** i kokt potatis som man ska vara rädd för så är det sneaky potatis som utger sig för att vara tomat. Är det bara jag eller är de inte förvirrande lika?

Update: För övrigt vill jag bara framföra att jag hatar att baka, jag hatar att laga mat och att jag vill att min käre sambo omedelbart lagar sig hem från Borgåskären och räddar mej från äggpensling*** och annat fanskap.

* Och för att inte såra någons känslor måste jag ju påpeka att pappa ju naturligtvis är min auktoritet i fråga om all annan slags odling, och i synnerhet då det rör sig om trilskande små medelhavsträd.

** Som alla vet så är det mystiska gröna i potatis ungefär det farligaste man kan utsätta sig för, näst efter att simma inom en timme efter minsta lilla saftglas och dö den fruktade get-the-cramps-and-die-döden.

*** Varför? Varför ska det vara en tunn hinna av omelett på bakverk? Vem har bestämt att det ska vara så? Får man göra uppror?  Eller blir man slagen till marken av blixten då. Eftersom det är ett öde vi lite har i släkten så jag vet inte om jag vågar chansa...

you know me, I'm an introverted excavator

Det händer inte så mycket; jag har jordgubbsfläckar på tangentbordet och det har plötsligt blivit kallt. Ibland regnar det cirka sju strategiska droppar på min katt så att hon ska komma hem när hon har rymt. Kosmos står på min sida out of pure pity för att jag är världens sämsta matte och potentiell förälder. Det är fest att vara katt när det är bara hon och jag hemma. Då upptäcker vi världen. Husse är sträng och lite ängslig, jag är hejbara-inkompetent och slapp. Jag har anammat min farmors inställning från när hon försökte hålla styr på sina fyra äldsta barn som var små samtidigt: så länge ingen blir slagen med en yxa i bakhuvudet är det en bra dag.

Det blev ingen vindsurfing i helgen, det var för kallt och blåsigt. Och innan någon besserwisser invänder att vind rent objektivt sett är en förutsättning för vindsurfing, så vill jag förekomma er med att säga: NEJ, inte när jag är med. Jag vill surfa nästan omärkligt sakta rakt fram på grunt vatten. Går det för snabbt blir jag nämligen tvungen att kasta mig av. Så är det bara. Det är f.ö. min standardmetod för att hantera alla former av trilskande fortskaffningsmedel, oavsett om det gäller envisa ponnysar eller att lära sig cykla. Den impulsen förklarar också varför jag inte är en särskilt lyckad bilförare, tror jag.

Anyway, surfprojektet blev uppskjutet på obestämd framtid. Jag simmade inte ens, men nu har jag åtminstone tantdoppat mig snabbt (oh, the indignity). Det blev inte någon ponny heller. Hästhagen fanns kvar och var bebodd, men min ponny är försvunnen! (Prickig korv? Vet inte). Däremot såg jag Highland cows på bara någon meters håll, vilket var mer än jag lyckades med under en hel månad i Skottland. De var fina, men det är inte riktigt samma sak. På söndag hälsade vi på hos N:s kusin A. och hennes man och coola kids. Yet another tant-moment för min del, de var särdeles frekvent förekommande denna helg. Vad säger man riktigt åt folks kids utan att framstå som en idiot?

På jobbet är det bara J. och jag för andra veckan nu, det är mycket stillsamt och vi låtsas att vi bara sommarjobbar där och inte kunde bry oss mindre. Alla konstiga och/eller jobbiga önskemål arkiveras i mappen "Privat". So don't even bother.

förberedelser

Same procedure as every year; om några timmar tar jag katt och camera obscura och åker österut för att titta på ponnyhästar och lupiner. Och hav och fina gamla hus och andras släktingar.

hm?

jag älskar ironin i det här, hur testningen av den nya så gott som heltäckande burkinin sker just då badplatsen har sin nakenbadarkväll.

Fniss.

lately she seems to get all of her thrills from open heart surgery and, well, broken hearts in general

Hjälp, det är juni. Nu är det stressigt. Maj är en snäll och mellow månad när man får ta det lugnt och det känns som man har all tid i världen och hela sommaren ligger framför en. Är det fint väder är man glad, för det är ännu inte sommar på riktigt så allt över 15 grader är en extra bonus och inget man tar för givet, men juni är redan lite pressure och folks pappor tittar olycksbådande upp i skyn och suckar om att "snart är det förbi". Man borde Uppleva Saker och Njuta av det Fina Vädret och allt det där. Man borde vara en sådan där solbränd och social och på alla vis perfekt sommarlovsmänniska för att bara inte missa Något Viktigt.

Men vi har misskött oss, vi har inte upplevt något storslaget, förutom en snabb afterworkmiddag på Panini i fredags så har största delen av helgen gått åt till att vi hängt ute på altanen, i någon slags långsamt amöbaaktigt tillstånd som bara har avlösts av korta utflykter för att jaga parasollfötter, glass och andra livsnödvändigheter. Och på kvällarna tittar vi på Grey's tills jag är i upplösningstillstånd och yr och skakig av allt adrenalin. I'm a cheap date.