sverigepresenter

och bloggdöden fortsätter breda ut sig...

Mitt livs blogg slutar också. Nu får vi inte läsa något mer roligt som hans fina barn har sagt - så synd. Sen har jag ju också helt själviska invändningar också: det var härifrån som den första (och enda?) externa länkningen till min lilla ponnyblogg kom, om man alltså inte räknar med kompis- och bekantingsbloggar.

Min länk med stora världen och det finlandssvenska kulturetablissemanget är alltså seriöst hotad nu?!

Känns otryggt.

Jarvis

Vad tror vi om detta?

Jarvis bloggar också. Och låter som han brukar. Tryggt.

katharsis

Jag har städat mitt badrumsskåp. Donerat lite styling gel till bättre behövande med kortare hår, plockat bort alla ultrahårsprayer jag fått som gåva för att jag köpt 2 produkter av något märke, slängt misslyckade foundations och gamla lotions i varierande grad av förruttnelse (mest ett antagande från min sida; de flesta såg nog helt ok ut) och alla fådda varuprover på lumenekrämer som ändå inte funnits på marknaden under de senaste sju åren. Jag vill ändå inte prova produkter som kanske inte ens finns att fås längre, tänk om jag skulle råka gilla något av det och jag som hatar besvikelser. Kastat lipbalms, ledsna ögonskuggor och en massa nagellack. Nästa gång jag känner mig stark ska jag ge mig i kast med parfymerna.

Det blev nästan en full soppåse och då är jag ändå en flicka med Mycket Liten Produktsamling. Det var ljuvligt. Nu vill jag ha nya krämer. Gärna finare, dyrare och bättre.

härifrån till evigheten?

Jag kan inte fatta att det ännu finns webbsidor som på fullaste allvar använder sig av den där funktionen som gör att det inte enkelt går att backa bort med tillbaka-pilen, utan om man inte går tillbaka till sin sökning via den där lilla nerfällbara menygrejen (words are sadly lacking me here) så blir browsern att att hacka helt hjälplöst på indexsidan! Om något ger mig webb-rage så är det sådana fullkomligt hjärndöda 90-tals funktioner. Vad är det för en slug typ som kommit på att det är en bra idé: "jag veeet, vi gör så att back-knappen inte funkar, det ger en bra bild av vår sida sådär som att vi är tvungna att lura folk för få någon att stanna kvar och läsa, ja så gör vi..." Och alla andra helt hänfört: "jo, så GÖR vi, vad sluuugt.

Vad är det man hoppas på? Att folk helt hjälplöst ska bli kvar på deras webbsidor i all evighet och förnöjsamt surfa runt där inne och upptäcka hur strålande företaget i fråga är - liksom bara för att vi inte har förmågan att ta oss därifrån? - "för back-knappen fungerar ju inte, duh, det här är den enda sida jag kan kika på forever and ever eller åtminstone tills datorn går sönder och jag får köpa en ny. Jo, lite jobbigt är det ju, men..."

TV-hösten

Igår borde första avsnittet av sjunde säsongen av Gilmore Girls ha sänts i USA och nästa tisdag är det dags för säsongsstart för tredje omgången av Veronica Mars. Den andra november börjar fjärde säsongen av O.C.

Så ni ser, det tar sig, det finns hopp även för oss som i själ och hjärta är amerikanska tonåringar och för evigt lever kvar i något slags mentalt limbo mellan high school och college.

"Beneath this manly exterior, beats the heart of a 14-year-old girl"
- Seth Cohen

bored senseless

Jag har inte sett så här mycket skum tv på åratal. Inte för att jag ännu aktivt mopar över att jag inte är på Marit Bergman-konserten (eller: jo, lite) men försöker trösta mig med att mamma och dotter som stylar om varandra, OC, ett halvt avsnitt Pimp my ride (!) och nu senast en dokumentär om folk som vill vara anorektiker också kan anses vara någon slags kulturell upplevelse.

Bah.

Kisse är så sur över att det bara är vi två hemma nu igen att hon av ren princip vägrar umgås förutom de tre gånger i dygnet när hon vill ha sin mat. För övrigt ligger hon i hallen och stirrar på dörren till halvnio-tiden på kvällarna och sedan i fönstret och tittar ut. Jag tror att hon tror det är mitt fel.

Marit Bergman

Nej, nej, nej varför missar jag allt? Jag kan inte gå redan nu på tisdag. Det är så stökigt, varför är allt mitt i veckan? Och nästa vecka, vem ska jag gå med nästa vecka? Fan.

glamourfaktor = negativ

Det här är en särdeles olämplig dag för bloggläsning. Man får lätt känslan av att man är den enda i det kända universum som inte minglar på bokmässan i Göteborg. Här minglas inte, här är skittråkigt. Jag späker mig med sommarens överblivna ponnyknäcke i väntan på att att se något slut på arbetsdan och få gå ut och prova tröjor och äta "After Work Puffet" på Sevilla.

freaky

Ibland känner man sig så här. Och vissa dagar ser man ut ungefär så här. Jag har visserligen varken papiljottkrull eller lila städrock, men det känns som en difference in degree rather than in kind och när man då får den här bilden per mail av en kompis som bor 100+ kilometer bort börjar man nästan kika sig över axeln och känna sig lite paranoid.

"problemet med unga vuxna"?

Hade tänkt kommentera vad någon gubbe på nordea, minns inte namnet, uttalade sig på gårdagens (?) ÅU om hur det är problematiskt att unga vuxna är för "ointresserade" av att pensionsspara utan istället naivt nog utgår från att det kommer att finnas statliga pensionspengar sedan när det är dags. Tyvärr hann jag inte igår och nu är tidningen försvunnen och jag hittar inte artikeln på nätet så jag kan länka, och det känns helt enkelt lite misslyckat när jag inte ens minns what's his face och vem han var...

Men ändå. Tänkte bara försynt påpeka att man sitter ganska tryggt i sin väletablerade medelåldersbubbla när man med bekymrad rynka i pannan låter antyder att nutidens "unga vuxna" i största allmänhet bara är slappa och ansvarslösa (för att inte säga dumma) för att de inte pensionssparar. Jag var typ 30 innan jag ens hade ett jobb som sträckte sig längre än för ett år framåt. Jag bor fortfarande i hyresbostad. Jag inser att pensionssparande säkerligen är väldigt fiffigt, men det finns många som inte har den möjligheten (som kanske inte har t.ex. en trevlig och rikligt tilltagen ledandebanktjänstemannalön?) eller som anser att andra saker kanske kommer före. Plus då misstanken om att det kanske inte kommer att finnas några pengar att betala ut sedan oavsett hur mycket dagens unga vuxna än skulle spara - för mitt i allt går de pengarna också åt till pensioner åt de som pensioneras före oss. Eller sedan slösar någon bort dem just for the hell of it och står sedan där och rycker nonchalant på axlarna.

Hur många av de ultrapräktiga ur 40-talistgenerationen var förresten så förutseende att de pensionssparade i 25-årsåldern?

övervintring

I helgen skulle vi bygga knutar, men det gick inte så bra för vi köpte fel bräder. Så istället tänkte vi att vi kunde hacka upp lite lingonris för att sedan kunna köra dit matjord och plantera roliga saker (växter, företrädelsevis) i vår. Det gick inte heller så bra för när jag hade hållit på en stund och hackat och slitit och grävt så stack Herr Padda upp sitt lilla reptilansikte ur torven cirka 2 cm från min fot. Efter att ha tittat sig runt en stund så kravlade han sig mödosamt upp och spottade ut lite jord.

Herr Padda is suffering from a bad hair day

Sedan satt han och blängde ilsket tills han uppenbarligen i något skede fick tillbaka blodcirkulationen i bakbenen och hoppade iväg. Men sedan var det ju färdiggrävt för i höst, det var knappt så jag vågade gå där.

Hemma hos föräldrarna slog jag upp vårt Bra Böckers lexikon från 1973- (kändes mycket vintage) och jo, visst "Paddor övervintrar genom att gräva ner sig i marken".

Så nu visste ni det. Djuret på bilden är en padda, paddor kan leva nergrävda i marken med munnen full av jord och nu är det officiellt vinter.

improduktiv

Slöade hemma så jag kom mig inte på jobb före kl 9, har nu läst precis ALLT i fyra ÅU och Husis samt alla bloggar jag hittar. Druckit beskt kaffe. Fastnat med knät i hörlurssladden och föll sedan nästan av stolen på ett mycket effektfullt vis. Den rullade bakåt när jag böjde mig neråt och framåt för att stöpsla i hörlurarna på nytt (och inga fotor i golvet - förstås). Jag roar mig kungligt. Beräknar kunna skjuta upp allt obbehagligt till åtminstone efter lunch.

Bah.

wow!

Ok, varför är inte jag också mer sån här?

önskebok

Det här är en jättebra bok! Tidigare fanns den på Akademen i Helsingfors, men tyvärr missade jag att köpa den då. Kan dock beställas från franska Amazon.



"Tous les matins, maman crocodile donne à son garçon de bonnes bananes. Mais un matin, Achille refuse de manger. Ses parents vont tout essayer pour qu'il mange des bananes mais lui, ce qu'il veut manger, c'est un enfant!"

Kolla, vad han surar när han blir tvungen att äta bananer när han vill ha små människobarn istället!

new career plans

Nya Sujata Massey-boken är slut och nu är det ett år tills nästa kommer. Abstinens!

Hur ska jag klara mig utan Rei? Hon har det perfekta livet - jag vill också vara spion i Japan och bara ha dyra designerkläder och vara modig och atletisk och eftertraktad av alla. Och äta skumma saker som mest består av sjögräs.

Personlighetskris.

Borde lära mig japanska och skaffa sjögräsmat, för att börja från den lättaste ändan...

Hesa och Runsala

För första gången i mitt liv har jag varit på ikea och inte köpt så mycket som ett paket servetter, och redan det är ganska anmärkningsvärt, men ännu mer konstigt var att jag inte ens hittade en enda liten sak jag ville ha! I och för sig så var jag kanske lite omtumlad och skuldmedveten efter min tidigare hejdlösa shopping-extravaganza inne i city (blev tvungen att tröstshoppa fina men onödiga kläder i ren panik över att jag bara gick vilse inne på Stockmanns hela tiden. Jag förstår inte, jag har varit där hur många gånger som helst men hittar fortfarande lika förbannat dåligt. Hur man än går så hamnar man i en återvändsgränd med bara slipsar. Hur tänker man då man beslutar sig för att designa en butik på det viset? Jag fattar inte, det är helt hopplöst att hitta där och dessutom är det otrivsamt). Eller så är det mitt nya, mogna jag som har vuxit ifrån ikea eller så har Kamprad och co. misslyckats kapitalt i år. Mycket märkligt i vilket fall som helst.

Vi lyckades fiffigt nog tajma vår resa till samma dag som ASEM-mötet, vilket vi inte riktigt insåg innan vi redan bestämt oss för att IDAG tar vi bilen (gör vi aldrig annars, vi brukar ta tåget) och redan var 100 km på väg. Hela centrum verkade mer eller mindre avstängt så vi blev tvungna att ta the scenic route, men sen hamnade vi ändå väldigt centralt på ren tur - perfekt. Alla andra hade dessutom förstånd nog att hålla sig borta så man fick köra ganska ensam. Jag börjar dessutom äntligen få känslan av att hitta i centrum (förutom då inne på vissa butiker) så det känns ju som ett framsteg, det har alltid känts lite dumt när man hittar typ överallt i Stockholms centrum och glatt promenerar fram och tillbaka överallt, men i Hesa blir man lätt ängslig så fort man inte har antingen tågstationen eller Stocka inom synhåll. Jag rekommenderar annars internationella toppmöten om man är intresserad av att bonga poliser - jag har aldrig i mitt liv sett så många poliser på en och samma dag, jag visste knappt att det fanns så många? Det var lite nordirlandstämning över det hela, speciellt när jag höll på att försöka ta mig över ett övergångställe och hamnade mitt i en busslast med baskerklädda gränsbevakare. Fast den nordirländska polisen åkte i.o.f.s. inte skolresebuss, utan små pansarbilar.

I dag var vi ute på Runsala och jag passade igen på att peka ut vilken typ av hus det är jag gillar, så där för säkerhets skull om det skulle ha blivit oklart.



Nu har jag både ekollon och fina solrosor. Nästa sommar hoppas jag ha någonstans att planera mina små babyekar.

Robbie live in Leeds

Här sitter jag i soffan i min gröna Robbiehuppare och ser precis allt när jag skulle kunna vara i Leeds och inte se någonting alls? Darn.

mer om min Milla

Kisse är snäll och tyst nu. För första gången på en vecka så kan man se henne i ögonen och märka att det är nån hemma där inne... Jag har fått tillbaka min katt!

Nu åker vi till Hesa, hejdå!

det var på det hela taget en bra dag mail-wise eller vadheterdet? - eh, postalt? (int' väl? men låter ganska pampigt), postmässigt? (kanske) - sett: inte bara födelsedagskort utan också tredje OC-boxen. Blev lite besviken först, för det var en sån där otäck med många separata små tunna plastfodral. Usch, fult! Till råga på allt så har tre av dem enhetliga ryggar, medan den fjärde är helt avvikande. Sådant gör mig lite nervös, fast jag inser ju att det får mig att låta som en potentiell psyko...

Vad är nu det här, varför har de börjat göra boxarna så här? Det är mycket olyckligt. Det är liksom en trend. Jag skulle ha föredragit om den skulle ha varit helt i paff så där som ettan och tvån, de är mycket finare. Överlag är pappersfordral alltid mycket finare. Men i vilket fall som helst så är den här nu, det blir nog bra....

Sedan kunde jag inte motstå Fazers nya chokosmak med tranbär och hallon. Jag skulle ju inte ha något godis, men N. såg att den innehöll 13 % frukt, och som han så förståndigt påpekade så är det mer än de flesta myslin. Då är det tillåtet. Intrycket var tja, ja, jo, okej. Med tvekan. När någon seg liten bärskrutt fastnade i tänderna kändes det lite vagt hälsosamt, så det får väl anses vara ett plus, men den får minus för att den samtidigt kändes lite russinaktig. Hittade också så många roliga grönsaker jag skulle ha velat ha, typ grön blomkål, lila kålrabbi, kiwano och en hårig liten typ som såg ut att kunna bo i avloppet och kallade sig galanga. Fast jag fick nöja mig med broccoli, en rödbeta och en palsternacka. Vanliga tråkiga grejer bara, de skulle ingå i en grönsaksgratäng vi hittade recept på. Fast sedan verkade det lite jobbigt så vi åt pasta med pesto istället. Story of my life. Fast nu är jag stoltägare till en palsternacka. Det är min allra första alldeles egna!

Nu: Lost.

Grattis till mig!

I alla dessa år har min morbror alltid varit den som varit först ute med gratulationskort; om min födelsedag t.ex. inföll på en torsdag brukade kortet ligga på hallmattan när man kom hem på måndagskvällen. Även innan man såg handstilen, så visste man vem det var ifrån för ingen annan jag känner tar gratulationskort på lika stort allvar.

Men i år får han slutligen, efter 30+ år, se sig besegrad och det ganska rejält. För idag när jag kom hem så låg det ett grattis på födelsedagen-kort och väntade på mig. Den sjunde september. Min födelsedag är i november, så där om två månader och elva dagar ungefär. Tack!

welcome to the sideshow...

eller "har mamma klubba' kisse?!?

Ja, alltså, jag är ju inte den som vill säga hur andra bör leva men vill man prompt jobba hemifrån så kan man med fördel välja en dag då ens honkatt inte löper. Det blir så mycket trevligare då. Vi håller, allt i enlighet med bipacksedelns anvisningar, p-pilleruppehåll av någon slags hälsoskäl och istället lider allas psykiska hälsa grovt. Nytt är att katt av någon anledning fått för sig att det är okej att revirmarkera knutarna, liksom uppåt, på själva tapeten. Och detta upprepas dessutom 2 gånger inom ungefär en kvart. Där går liksom gränsen, det blev piller och ögonblicklig badrumsarrest.

Efter många högljudda protester blev det sedan tyst. Oroväckande tyst och oroväckande länge. Dålig matte med ännu sämre samvete blev orolig och undrade om kattskrället alls lever, och efter ytterligare än timme eller så blev jag tvungen att glänta försiktigt på dörren och kika. Yrvakna förvirrade ögon stirrar anklagande (Puh! Bra, bra.).

Lämnade dörren öppen och det gick igen kanske en timme så stolpar det ut ett ruggigt djur som ser sig förvånat omkring som om hon var på en helt ny, hittills osedd, plats. Tar några prövande steg rakt fram och häver ur sig att avgrundsvrål. Ser lite rädd ut själv och rinner sedan ner på rygg,nytt bröl. Repeat until exhaustion. Så håller vi på här. Nu är det arrest igen, hejbara!

a little knowledge can be such a dangerous thing...

Vi har precis läst på internet att liten exponering för dagsljus kan förhindra löpperioder hos djur katt. Och det känns onekligen som något mycket eftersträvansvärt nu för tillfället. Så nu går N. runt och släcker noggrant alla lamporna i syfte att lura kisse att det är mitt i smällkallaste mörka vintern.

Jag bävar lite och förutspår en extra lång och mörk vinter här hos oss i år: fördragna mörkläggningsgardiner och bara små, små darrande stearinljuslågor som enda ljuskällor och en katt som ständigt går runt och ylar och råmar som ett jättelejon.

Fast hon har i.o.f.s. adrig verkat ha någon skillnad tidigare om det är mörkt eller inte - så jag är skeptisk...

Happiness!

Har fått ny bok och nytt täcke. Och ny kudde. Lycka! Det är inte säkert att jag alls stiger upp imorgon. Speciellt inte med tanke på den känsla av imminent doom som karaktäriserade jobbet idag, istapparna hängde minst sagt lågt och det exploderades lite till höger och vänster. Bah. Vissa dagar är värre än andra och somliga är mest bara bisarra. I dag var en sån. Jag borde ha insett det redan i det skede som jag glömde mitt bubbeldricka i kassan på Stocka, sedan fick jag pina mig igenom hela eftermiddagen med halvljummet kranvatten istället. Jag kunde ha glömt mina äpplen istället, för dem vill jag egentligen sällan ha. Deras huvudsakliga uppgift är ändå bara att balansera upp andra utsvävningar och bibehålla min matkarma på en acceptabel nivå.

for my sister

Ett stycke kalhygge, med tillhörande nästan helt nymålad bod.

Pluto, my darling

Okej, det här har hunnit bli lite inaktuellt i och med att jag missade att blogga om det då för en vecka sedan när det var nytt. Men jag tänkte bara meddela att jag är emot det här med att Pluto inte länge får vara en planet! Så här säger Nationalencyklopedin:

"På IAU:s möte i Prag genomfördes den 24 augusti en votering om en resolution som definierade begreppet planet. Resolutionen antogs med bred majoritet. Dock var endast en tjugondel av alla röstberättigade IAU-medlemmar på plats, vilket av meningsmotståndare till resolutionen har ansetts underminera beslutets förankring. Meningsmotståndarna ansåg att resolutionen var förhastad och inte hade hunnit diskuteras tillräckligt och att en definition baserad delvis på celest mekanik var svårtolkad.
Enligt resolutionen har en planet följande tre egenskaper:
• att gå i omloppsbana kring solen • att ha tillräcklig massa för att självgravitationen ska övervinna materialets hållfasthet och skapa en i det närmaste rund kropp • att ha rensat bort material nära sin bana
Enligt denna definition har solsystemet åtta planeter, även benämnda de klassiska: Merkurius, Venus, jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus.
Kroppar som uppfyller de två första kriterierna men inte det sista och som dessutom inte är satelliter till någon mer massiv kropp benämns dvärgplaneter. Då detta skrivs hänförs åtminstone tre objekt till dvärgplaneterna: de största kända transneptunska objekten Pluto och 2003 UB313 samt den största asteroiden, Ceres."

Vad är det här? Pluto får inte vara planet för att den "inte har rensat bort material nära sin bana"? Nu blir ju min "Så funkar världen"-bok helt inaktuell, för att inte säga felaktig! Allt jag kan om rymden, åska och jordbävningar kommer från den boken, så det här känns inte riktigt rättvist, faktiskt. Pluto var ju gubben med det lilla, lilla huvudet som hamnade att springa det allra längsta varvet och nu får han inte ens vara med längre?

Jag är precis som de antika människorna som trodde att jorden bärs upp av jättesköldpaddor och solen cirklar runt oss och månen är en stor gulgrön ost och tyckte det var ett trivsamt och bra system och att Copernicus och Galilei & co var irriterade knäppskallar så där i största allmänhet. Precis sådan är jag, fast i modern tappning. Jag gillar min världsbild, so don't mess!

sista desperata försöken till sommar

Vi burit ut tonvis med jord och kvistar och semidöda växter och kvalster och löss och gegg, så nu är kompostbehållaren full och vår balkong alldeles ovanligt luftig. Den stolta vinbärsbusken står och ser helt kal ut som om det var mitt i februari.

Sorgligt, men det är same procedure everrry year, James: förr eller senare slår den stora massdöden till och det kryllar av ohyra överallt och det är bara att häva ut rubbet. Egentligen klarade vi oss ganska länge i år, men nu såg det verkligen helt bedrövligt ut. De som klarade sig undan var 2 st vingliga pelargoner, en liten planta salvia, fem sladdriga stjälkar rabarber och så två halvdöda buskar (vinbär och björnbär) samt den svårt sjuka oleandern Blümchen från Italien.

Och sen helgens nytillskott som står och håller sig försiktigt på sin kant och vet att deras dagar nu är räknade.

I som här inträder, låten hoppet fara -Dante Alighieri

Anledningen till att jag så sällan behöver gå ut med soporna...

Till husse i Montreal, Canada.

Snälla människor har räddat mig, din plyschhund, ur containern i soprummet. Jag sitter nu i en trädgårdsstol i deras bastu och torkar. Man kan bara inte slänga mjukisdjur i roskis, så gör man helt enkelt bara inte...

Hälsningar, en hund

Muminmamman modebloggar

Det gick jättebra i Hesa, alla vi skulle träffa var mycket trevliga och ingen var så där överdrivet angststylish. Men jag har ändå lite problem med att komma över höstens mode: det förutsätter en hel massa saker, som att man har långa, smala ben och markerad midja och en hel massa sådant som man glatt har kunnat glömma under de senaste säsongerna. Jag vet inte hur många par byxor - alla jättesmala - som jag har provat denna vecka och som alla fick mig att se ut mer som Muminmamman än som Kate Moss; rund mage som övergår i en allmänt spolformad kropp och med ett par korta små ben som sticker ut undertill. Det känns inte sådär väldigt lyckat. Vart får man klaga? Annars märkte jag att de blanka, glansiga tightsen kommit tillbaka. Åh, monumental nostalgitripp: jag hade sådana på typ vartenda skoldisco hela åttan... Och alla mina kompisar också. Jag undrar om tiden är mogen för a second coming?

Saker på min önskelista just nu: ett murmeldjur, hus med trädgård, en snygg höstkappa och nytt lipgloss.