litet bullatrauma

Varje år tänker jag att i år blir det inga fastlagsbullar, men så blir det lik förbannat alltid så att man inte liksom kan undgå dem så i dag åt jag motvilligt årets ceremoniella enda fastlagsbulle och precis som väntat så var den äcklig. Sydfinländska fastlagsbullar är så konstiga och otäcka. Fastlagsbullarna jag minns från min barn- och ungdom var mjuka och fluffiga och kardemummiga och hade en snygg liten triangelformad hatt och fluffig grädde. Fluffig being the key word här. Men sen jag flyttade till Åbo har jag inte fått en enda ens halvokej bulle: de är grova och så torra (av typen "grovdopp" som farmödrar har i sin bullalåda och plockar fram och bjuder av omochomigen) och smakar ingenting. Och de är skurna precis mitt på, som ett hamburgarbröd och vispgrädden är alldeles för tjock och smörig i konsistensen. Och så har de någon slags konstig besk och bränd mandelblandning ovanpå.

Stackars, stackars bullar! Och nästa år kommer jag att sitta där och äta er igen fast jag egentligen inte vill ha,

utfyllnad

Inte så mycket nytt, mest känner jag att jag borde skriva något, vad som helst, för att puffa ner det ynkliga inlägget ett steg. Slutet av veckan har varit betydligt stillsammare än början och det får man väl bara vara glad för. Igår städade vi för helgens gäster: det är få helger sedan julen som vi inte drivit B&B-verksamhet och hinner knappt få undan alla extratäcken mellan varven (kan även bero på viss slapphet, det ska erkännas). Men det är roligt att få besök och träffa folk man inte ser så ofta. Det gör också att man blir väldigt bekant med IKEA:s sortiment, det är verkligen få nyheter som går mig förbi någon längre tid. Så här i efterhand kan jag inte förstå hur jag själv någon gång i tiden sett IKEA som ett spännande utflyktsmål, nu känns det ungefär lika upphetsande som S-butiken tvärs över gatan.

the strangest week

plötsligt handlar allt om babysar... fast man själv inte har några barn så är de allt man hör om och allt man tänker på: glada babyn som man av olika anledningar ännu inte har kommit sig för att hälsa på fast giraffen står och stampar anklagade i köket, fina fina lilla tjejen som helt chockartat dyker upp över en helg, för att man inte vetat, för att man inte borde bry sig efter så här lång tid men ändå gör det och den vars baby fina lilltjejen är vet att man gör det och att man kommer att bli ledsen och känner sig lite skyldig mitt i sin egen lycklighet och har inte klarat av att berätta om det. Och man blir ledsen av en hel massa orsaker och det att man inte vetat något är bara en av dem, man blir i själva verket ledsnare än man själv trott man skulle bli, så pass ledsen att man chockerar sig själv och sin sambo och sin katt, trots att man samtidigt förstås är väldigt glad för deras skull, eller åtminstone försöker man och man tror att det kanske kommer att börja gå bättre så småningom, man vet inte men man hoppas... och så det allra hemskaste, det som får en att bli alldeles handfallen och hjälplös: babyn som inte klarade sig och aldrig fick finnas och man har förstås ingen aning om hur fruktansvärt det måste vara när man inte varit i den situationen själv, men man vet hur älskad och efterlängtad den var och hur djupt saknad den nu är. Jag är så väldigt, väldigt ledsen för er skull, O och S!

tips till bokhylletillverkare!

Jag har börjat planera ett bokhyllssystem och stackars N. sågar och målar och borrar och bygger med illa dold skepsis. Allt är med andra ord precis som det brukar.

En sak som jag inte förstår: världen är full med pocketböcker - bara hemma hos oss har vi säkert flera tusen som står i tredubbla led i alla skåp och garderober och skäms - så varför gör ingen hyllor där de kan stå? En vanlig pocketbok är mellan cirka tio och tretton cm djup, ikeas billyhylla har djup 28 cm*, dvs. mer än dubbelt för mycket för mina behov. Lundia och andra stora hylltillverkare kör med liknande mått, om inte djupare. Varför gör ingen pockethyllor, det borde ju finnas en marknad? De enda pocketbokhyllor som jag hittar är stringhyllor (vilket vi redan har, men de är onödigt dyra att fylla en hel vägg med) och överdesignade små stackare som rymmer max 20 böcker. Så nu ska vi försöka konstruera själva med hjälp av no brand-metallskenor (typ elfa, fast smalare och smäckrare) och hyllplan av sågade och målade limträskivor. Det här ska vi försöka klämma upp i arbets-/gästrummet på väggen mot psychogrannen, utan att de kommer ner igen, utan att det blir väldigt fult (lite fult är okej, under omständigheterna) och utan att grannen går till attack, so wish us luck.

*Pocketinsatsen Benno har igen rätt djup, men den är å andra sidan bara tio centimeter bred och det känns också rätt ohållbart. För att inte tala om färgen, sen när har det blivit så svårt, för att inte säga stört omöjligt, att göra vit melamin som verkligen ser vit ut, sen exakt när blev smutsinstitutionsbeige det nya vita?

Pappa telefonerar, del II

Pappa ringde och vi diskuterade hantverkare, årets frösådd (han har sått, inte jag), den förestående fikonskörden (2 st), fikonstekelns liv och leverne (tämligen komplicerat) samt den ekonomiska recessionen (inte så intressant, så snabbt avklarat).

Mest upprymd var han över "I terrier italiani", italienska terrierklubbens årsbok från 1974, som tydligen var ett veritabelt fynd med schematiska teckningar över olika modeller på kuperade svansar och hundar som gick inåt med fötterna. Allt detta för endast 50 cent!

Mammas bidrag till hemmabiblioteket var en 50-tals pinup-drinkbok, som hon i sin tur verkade väldigt nöjd med. N., som är en oskyldig och oförstörd själ, förstod inte riktigt hela konceptet och vad det riktigt är för genre.  Men jag har förklarat nu efter bästa förmåga, så det är lugnt.

om hur februari är som en östtysk film som aldrig tar slut

Det är kallt och jag fryser precis hela tiden utom när jag har klätt mig alldeles för varmt och istället sitter och svettas för att batteriet precis samtidigt råkat få fnatt precis just då. Och om man frångår mitt lilla mikroplan så vet jag inte hur många klimathotsartiklar jag har läst i år som förutspått den varmaste vintern någonsin i södra Finland och mässar om hur snön kommer att bli något exotiskt forntida fenomen, och det är inte det att jag inte tar den globala uppvärmingen på allvar, för det gör jag, men det är så svårt att sörja kylan och snön när vi har halkat runt på snö och is sen nyår nu och det bara snöar sån där otäck torr och vass snö, som inte ens känns som snö utan bara svider i ansiktet och som jag hatar, och sa jag redan att jag fryser? Det är hela tiden någon slags skum diskrepans mellan hur man känner sig temperaturmässigt och hur man rimligtvis borde känna sig. För att inte tala om glappet till hur man skulle vilja känna sig: avgrundsdjupt.

Är det bra nu med vintern för i år? Kan vi inte bestämma att det är det? Jag hatar februari, februari är min absolut värsta månad och alla säger bara "Jamen, i februari börjar det redan vända och bli ljust och solen värmer och frisksport och söndagspromenader och sportlov och bla, bla, bla. Men de har fel. Om man inte råkar vara lärare (eller kanske skolköksa, vaktmästare?) har man bara sportlov under de relativt få år av ens liv då man går i skolan och det är helt ohållbart att förväntas gå runt och vara förnöjsam och glädja sig retoraktivt åt det ännu tjugo år senare, och varför skulle man vilja söndagspromenera nåt särskilt just den månad då det bara kallt som fan ? Och i övrigt händer ingenting intressant. Februari är bara fyllt med pseudohelger och hela kulturen och nöjeslivet är mer eller mindre uppbyggda kring inte mindre än två olika slags omoderna bullar som är så pass mycket äckligare än vanliga bakverk att man inte ens skulle komma på tanken att vilja ha dem annars och det där beryktade s.k. ljuset är väl inte så mycket ljus som total gråhet. Allt är så oerhört smutsigt och fult: pissgul is på smutsiga trottoarer och man vet att om man faller nu så dör man antagligen av bruten nacke, bacillskräck och skam. Och det är en evighet kvar tills det blir vår och krokusarna kommer, för om man bodde i t.ex. Paris så kanske februari med lite god vilja kunna ses som tidig vår, men här? Här kan man ju inte ens räkna med att kunna vara klädd i vårjacka utan att frysa i maj?!

Det är något med hela den där scout-käckheten som irriterar mig med februari. Det där att det egentligen är vidrigt men för att alls stå ut så låtsas att man inte tycker det och hänvisar till apelsiner och varm choklad och rosor på kind och solsken i blick. N. pratar ibland med längtan i rösten om hur underbart det var när han var liten och alla scoutpojkarna sov under vindskydd i - 25 och man åt rå länkkorvskringla och hur lycklig man var när man vaknade och ännu var vid liv. Och jag förundrar mig över hur olika vi är och inser att det är där någonstans som mitt problem ligger: pinnbröd och extreme-upplevelser och det-är-skönt-när-en-pina-upphör är so not me. Jag inser inte det där coola i att pressa mig själv, inget hade fått mig att tillbringa mina helger med att sova ute i skogen som barn, jag såg hellre på tv och åt chips.

Precis som nu, med andra ord.

...

jaha, nehej, jag hade tydligen fel, så jag stryker föregående inlägg och är back on square one: inga blogginlägg och ingen inspiration, typ. Kanske jag tittar på tv istället? Ja, så gör vi, det blir nog bäst så. 

mer om tummarna...

Ovetenskapliga men dock empiriska undersökningar tyder på ett visst samband mellan förekomsten av tummar och språkinställningen English US.

Ja/nej?

(De som inte fattar vad i hela friden jag pratar om alternativt couldn't care less - hav förtröstan, de här tummarna torde nog snart vara ett avslutat kapitel. Förhoppningsvis.

This is just to say (or why working from home sometimes can be so very satisfying)

I have eaten
the plums
that were in
the icebox

and which
you were probably
saving
for breakfast

Forgive me
they were delicious
so sweet
and so cold

- William Carlos Williams

Och när dörren ändå var öppen så passade jag på och tog de två kvarvarande IKEA-vegepizzaslicearna också (fast jag redan ätit alla utom ena kantbiten PLUS sannolikt hela förra förpackningen också)... och den sista anansglassen.

I'm so very sorry.

and while I'm on a roll...

...så finns det för all del en hel massa annat också med världen i stort och da internet i synnerhet som jag känner en viss skepsis inför.

Som nu det här nya på Facebook: att man förväntas bestämma sig för om man gillar vad alla andra har för sig? Är det nödvändigt? undrar jag och känner mig som min far när han är på sitt mest trotsiga och kverulantiska humör. Är det inte trevligare och mer personligt då att skriva en kommentar om man tycker något var särskilt fyndigt och intressant, istället för att klicka på "tumme upp" -ikon och så får någon infon att Maria minsann Likes this. Jaha, liksom? Betyder det då att jag på något sätt tar avstånd från allt annat folk har för sig? Blir folk ledsna om man avstår från att tjoa att man tycker om deras aktiviteter? Så... stressande. Men seriöst, nån måtta får det väl vara på passiviteten i umgänget även på internet. Och är inte "tumme upp" den fulaste grafiska symbol som någonsin skådats? Iiik!

Och så Google då: what's the deal med det här nya att Google alltid helt nonchalant tar för givet att man stavar som en kratta (vilket man förvisso ofta gör) och som topp-2 träffar slänger fram något helt annat ord än det man egentligen sökte efter? Why, oh why kommer något man faktiskt inte sökte efter högst uppe på paradplats? Är det inte seriöst ologiskt? Är det inte dessutom mycket mer sympatiskt att anta att folk ändå söker på det som de verkligen är intresserade av, istället för att rakt av avfärda alla som snurriga dyslektiker? Jag som har liten skärm hatar de där topp-2 träffarna som jag alltid blir tvungen att scrolla förbi för att hitta något som kanske är relevant nånstans långt nere på sidan.

Sign.
Gnällig tant som inte har något bättre för sig.

letter from the complaint department

Och inte för att jag vill klaga (eller JO, förresten, lite vill jag klaga, faktiskt)... so here it goes: illa förtäckt gnäll i frågeform: Vad har hänt med radavstånden? I tre år har jag bloggat utan att reflektera över radavstånd en enda gång: jag har skrivit, Blogger har delat upp eländet i rader och det har varit ett väldigt väl fungerande och friktionsfritt system, tills nu.

Nu slumpgenereras plötsligt enkelt och dubbelt och God knows what för radavstånd, precis hur som helst? Utan att jag gör något och utan att det syns i förhandsgranskningen. Det är lite småjobbigt och framförallt ser det väldigt fult ut. Är det straffet för att man är otrogen med ett template från en annan site? Och hur får man det att sluta?

och så "kast med liten leprachaun"

och som på beställning fick jag detta sänt till mig per mejl:

Sinead och John Kerr:

and finally, the zambonis!

Igår var jag på uppvisningen till konståknings-EM och förvandlades i ett slag till Julia Roberts på operan i Pretty woman, dvs. jag satt längst ute på stolskanten och yrslade av hänförelse för det var så himla, himla coolt! Allt var så mycket flashigare och pampigare än när man ser det på tv och som någon som sedan tre års ålder har baserat sina stilmässiga ideal på konståkningsvärlden har jag nu avsevärda problem att tackla vardagen utan en stretchig och glittrig strassklänning med kort, vippig kjol.

Jag försökte hitta syskonen Kerr's underbara lilla "leprachauner i kilt"-dans, men lyckades inte, så istället får ni Kiira Korpi:



Och upplevelsen var helt komplett i och med att jag dessutom fick se inte bara en utan TVÅ Zambonis, vilket har varit mitt stora mål här i livet ända sedan jag för någon vecka sen med stor möda lärde mig ordet efter att ha sett på Alias.

- Öh, alltså vad var det hon sa att hon gillade?

- The Zamboni.

-???

-The Zamboni, den där maskinen de kör runt i pausen för att fixa till isen.

- Jaha? Har de ett namn?! Vad hette det sa du?

-Jo., de brukar kallas Zamboni.

- (paus) Men liksom, men, ehh, vadvardetdusa att dom hette nu igen? Lite som grissini, men...?"

- ZAMBONI!

- (efter en stund) Jahaja, det var ett konstigt namn de hade de där...?

- ZAMBONISARNA!

Lite så här, men bra mycket tuffare

resident cat on the property! ♥

Vårt Toscana-hus för en vecka i juli! Förutom egen pool utlovas även en resident cat on the property. Kan det bli bättre? Nu blir vi igen tvungna att köpa små whiskasburkar i miniatyr på den lokala SPAR-butiken. Jag är väldigt spänd på hur många ben den har: vår senaste stackare till Italienkatt släpade ju sig runt på bara tre tassar... Det verkade extremt jobbigt. Fast jag antar man får utgå från full uppsättning och att de hade omnämnt det särskilt om de hade en resident three-legged cat på sin property?

På den där lilla gräsplätten har jag alltså tänkt spendera min vecka med en bok, lite plockmat och ett antal glas prosecco och på morgnarna vinkar jag bara glatt när mina medresenärer åker iväg med bilen och tittar på kyrkor och vingårdar.

oh, the excitement!

Det är söndag och jag roar mig på ett mycket stillsamt sätt: genom att slänga strumpor. Jag har kastat fler par småledsna och noppiga strumpor, sockar och strumpbyxor än jag visste att jag ägde. Det är mycket befriande och kan varmt rekommenderas, men eftersom det tropiska klimatet ännu inte riktigt infunnit sig så blev jag tyvärr ändå tvungen att spara långt mer än jag ville. Efter strumpslängningen tvättade jag ylletröjor för hand. Det här visar med andra ord alla tecken på att bli en riktig höjdardag som högst antagligen kommer att kulminera i sortering av gamla julkort eller något lika rafflande.

verandaliv

De som känner mig vet hur jag allt som oftast brukar tycka om att intala mig själv att vi i själva verket lever i ett tropiskt klimat. Japp! Så är det. Verkligheten utanför fönstret är bara ett misstag - en tillfällig glitch - sol, värme och tropiska växter är det som egentligen gäller. Ett klimat som gör det möjligt att leva stora delar av livet utomhus, i trädgården och på altanen medan den varma brisen gör att det rasslar lite i bananbladen. Som alla förstår är den här vanföreställningen inte alltid den lättaste att upprätthålla utan jag får jobba ganska hårt på det. Och nu märker jag till min stora glädje att IKEA är på helt samma spår som jag med sin nya PS-kollektion! Här kan jag lounge:a lite lojt med frangipaniblommor i håret och en fruktcoctail (på t.ex. sådana där skojiga små lychéefrukter) medan N. grillar något exotiskt åt mig. Vi sätter den på vår enorma sydstatsbalkong tycker jag, då gör det inget fast monsunregnet häver ner. Oh joy.

ihopklappad kappa

Nu är vi i mitten av januari - tänker det vara vinter länge till? Min vinterkappa ser så genomhemsk ut att jag inte vet hur mycket vinter till jag riktigt klarar av, och det säger jag helt seriöst utan minsta inslag av drama queen. Den ser för brutal ut, fast den bara är några månader gammal. Vilket man i och för sig kanske borde ha kunnat gissa, för den såg lite sådär lömsk ut redan när den var ny och fin: väldigt löst vävd, sådär som om trådar lätt skulle kunna dras ut (check!), sådär som om den skulle kunna börja noppa på ärmarna (check!), sådär som om knapparna skulle kunna lossna (check!, check!, check!!!). Man kan ju undra varför jag överhuvudtaget köpte den. Men jag antar att den ändå såg fin ut och att jag behövde en kappa, men nu är frågan om jag a) glatt kan knyckla den i soptunnan och hoppas på en tidig vår, b) ska bita ihop, sy i knapparna och vara baglady: promenera raskt och kika ner i marken och hoppas ingen känner igen mig eller c) köpa en ny soon-to-be risig kappa, i januari(!) - trots att det bara är vinter i ehhh, två-tre månader till?

De här problemen har jag konstigt nog aldrig när det gäller om jag ska köpa sommarkläder i juni. För tänker man nja, det är bara sommar en par, tre månader till så det är ingen vits, då kan man lika gärna lägga sig ner och dö direkt.

Alternativ d) skulle vara att använda en annan, tre år äldre kappa som är något mindre rufsig och har knappar, men som av N. benämns "filten" och andra motsvarande öknamn.

Mitt liv låter helt patetiskt nu. Det är inte fullt så synd om mig som det låter för jag fick en liten skinnjacka från Zara så sent som i fredags, men det är på tok för kallt för den ännu, därav min fråga.

previously skabbig loppislampa in brand new habitat

Vi skulle egentligen bara åka och titta var det fanns flest kunder för att kunna välja det bästa stället att sälja våra egna gamla kläder och saker på och jag var egentligen inte ens intresserad, men han borde verkligen ha vetat bättre efter alla dessa år och loppisturer. Udda lampor, färgat glas! Yes! My preciousss! Come to me!

Och då köpte jag inte ens den stora Jesustavlan åt mamma fast den var såå rätt: En äppelkindad Jesus med prydligt sprejade mörkblonda lockar och antydan till läppglans sitter ute på en skotsk hed (eller kanske snarare kinesisk av färgskalan att döma), iförd korallröd-rosa (!) kåpa och en kungligt blå sjal käckt kastad över ena axeln och klappar en fårskock. Den var huge och hade fejkguldram!

Eurokirppis har som vanligt de finaste grejerna och luktar minst lump, vilket talar starkt för dem, men kassatanterna är alltid lika sura och tvära och idag sålde de någon stackares läderjacka för 2 euro, fast det var helt tydligt och de var medvetna om att tantena i Vera, Ellen och Cecilia-maffian antagligen själva pillat bort den riktiga prislappen och nödtorftigt klämt fast fejklappen. Jackan pep till och med i stöldporten och jag har svårt att tro att någon betalar extra för ett stöldskydd att sätta i ett plagg man har tänkt sälja för nån euro. Jag hatar den typens fräcka snatteri: folk har flera gånger gjort samma sak mot mej, tagit t.ex. någon så gott som oanvänd, finare tröja och sen bytt prislapp med något HM-linne man säljer för 50 cent. Vips sparar man helt käckt någon euro och oftast har ju de som sitter i kassan inte någon chans att veta om det är fusk eller inte, men den här tanten var helt medveten om att det var fel lapp, men sålde den ändå. Så Euro-kirppisen föll bort, vi får väl åka till Manhattan som vanligt.

matchvikt: 5,8 kg

Igår var vi hos veterinären och tog äntligen bort den klo som spjälktes och slets loss redan i julas. Tyvärr (?) har den tydligen inte känts av något desto vidare, så chocken och förvåningen blev desto större när man slets upp från sin förmiddagslur och brutalt stuvades in i buren och hamnade på ett ställe med en massa nya människor, en skrikig katt och flera olika slags hundar. Man var storögt förvånad och intresserad.

Sen drabbas man helt oförklarligt av en fullkomligt förlamande trötthet och yrsel: trots att man är till främmands och det inte alls passar sig och trots att man spjärnar emot allt man orkar både fysiskt och mentalt så däckar man lik förbannat på ett skråmat läderklätt bord - med öppna ögon och huvudet på en bit grovt hushållspapper. Sen vaknar man tre-fyra timmar senare med dregel på tassarna och är så trött så man nästan spyr. Och benen är sladdriga och huvudet känns drogat och man är kall och olycklig och vet att det har hänt något obehagligt med en som man inte kan minnas. Man är otrygg och känner sig sjuk och eländig. När husse kommer hem är det redan lite bättre, även om man ännu är okaraktäristiskt fundersam och ibland drabbas av lite svindel. Klockan åtta när det serveras guldburk (kyckling) återvänder livsandarna och man blir sakta sig själv igen.

Att man saknar en av sina klor har man nog inte ens fattat.

Kawaii - ne desu ka

Steven undrar när någon riktigt har tänkt ta honom med till Japan? Han tror faktiskt att han skulle kunna trivas alldeles utmärkt.

Hittade länken till puricute där man kan fixa till sig extra stylish med hjälp av lite körsbär och stjärnor och sånt via roliga Japanbloggen From Tokyo With Love. Innan Steven och jag kastar oss iväg borde vi bara återuppta våra sorgligt försummade japanskastudier, för jag kom aldrig särskilt mycket längre än till diverse hälsningsfraser och att kunna säga att jag är ledsen för att jag klåpat (sumimasen). Säkert nog så användbart i sig, men känns ändå lite begränsande i ett land där man är fullkomlig analfabet.