Ernst och jag

Citat ur dagens Svd: "Ernst Kirchteiger gör vågen för 60-talsplast"

You and me both, Ernst, you and me both... Jag gillar också 60-talsplast, för att inte tala om Thailandsplast! Thailandsplast, eller asiatisk plast i största allmänhet, är ofta så där trevligt skör och fransig och lite urblekt som 60-talsplasten också brukar vara. Sånt gillar vi! Jag tror att Ernst och jag skulle kunna bonda ganska mycket över plastens egenskaper...

Senast min syster var i Sverige fick jag Ernst-tändstickor som present:

Han sitter nu och plirar på en liten hylla i sovrummet och inväntar stearinljussäsongen. Jag tror att det är något han verkligen ser fram emot. Tills dess ska jag försöka se om jag hittar någon 60-talsplast att ställa bredvid honom som han kan kika på. Om inte annat kanske han kunde ha utbyte av umgänge med en Fisher Price-hund från cirka 1976?

voff!

Mest för Neta

våra grannar måste verkligen känna sig priviligierade

Jag börjar bli trött på att leva i ett ständigt kaos. Jag hinner inget annat än vara stressad över saker som är ogjorda/halvfärdiga/stökiga/smutsiga/fel/har valfri annan defekt. Igår kom gästrumssängen -tack! - vilket är alldeles splendid i sig men som igen innebär mer ommöblering, mer möber stående på trekvart på konstiga ställen, mer jävla sömnad, mer skit på det hela taget. Snart börjar jag flytta ut stoppade möbler på gården, bredvid det ruttande trädgårdsavfallet och det utrivna byggmaterialet. Hela min tillvaro börjar bli snäppet mer white trash än jag känner mej riktigt bekväm med.

om nån känner för att hoppa lite stillsamt, varsågoda - dagens ranson av glad svensk indie

night at the circus

Vi var alltså och såg Cirque du Soleil-föreställningen Delirium i går kväll. Det var väldigt coolt, men svårt att beskriva. Lite som en komibination av allt möjligt: lite cirkus, lite rockkonsert, lite Sandman, lite rytmisk sportgymnastik, lite Vilse i Pannkakan, lite OS-invigning, lite infödingsdans och en hel del Smashing Pumpkins-video. Och över allt svävar en gubbe med en blå ballong på ett Nalle Puh-aktigt vis.

no rest for the wicked

Ja, vi har ju varit på Åland och grattat R. som fyllde 30 i går. Jag var så himla mogen, jag provade inte ens presenten (kolsyrningsmaskin) innan vi gav bort den. Fast jag gick runt och gjorde kraxiga torr-i-halsen-ljud halva torsdagskvällen och N.: men det GÅR inte att bara prova lite, den är nog plomberad och jag ba': "men man kan köpa en NY oanvänd gasflaska sen, vi kan prova upp hela den där första. Vi tappar vatten som galningar ur kran och så bubblar vi upp det på förhand och sparar i ämbar, snäälla?"

Men det gjorde vi alltså inte. Vi bet ihop och drog på partyklänningen, misslyckades kapitalt med partyhåret och överräckte belevat en helt oprövad present. Vi drack återhållsamt med bål, aktade oss för att sjunga falskt bland okända tanter och Doris och jag träffade Jenny. Doris var lite ohyfsad och tiggde helt skamlöst en klänning och skrämde Jennys kompis Marias pojkvän lite. Hon ber om ursäkt men skäms inte ett dugg. Och så träffade vi Enola också, det var onödigt länge sen sist. På söndagen stod hela släkten på rad utanför hennes nya radhus och bligade in genom fönstren. Vi tror det blir fint!

Och ikväll ska vi fara på Cirque du Soleil. Spännande.

mest andras tankar

Idag känner jag mej för seg för att ha några egna tankar så jag tänkte mest citera andra.

- Jag är ingen poesimänniska, oftast irriterar dikter mej mest, men via Bodil Malmstens blogg hittade jag en dikt från The New Yorker som jag verkligen gillar och som heter "There is no time she wrote", skriven av någon som heter D.Nurkse. Jag blir så ledsen när jag kommer till raden om hur man borde hinna "carry a sick kitten to the shade of a blighted elm", för jag tänker hela tiden på hur det gick för den lilla sjuka katten som vi misslyckades med att rädda i somras. Den borde också ha låtit sig bli buren i skydd nånstans men den tyckte världen var alltför farlig för den skulle våga tro på nån räddning och nåt beskydd.

- Theresa Norrméns I dag-kolumn i husis! Jag kunde inte hålla med mer. (vet inte hur jag ska länka, men man kan gå in på hbl.fi, välja att se hela tidningen som pdf och då finns den på s. 20). Är det inte lite patetiskt att vara en liten skruttminoritet som sedan tv:ns start fått kämpa med näbbar och klor för att på nåder få sända sina program nån timme här och där och hela tiden vara beroende av någon annans goda vilja och sen, när vi plötsligt har "en egen kanal" som det är ett väldigt tjafsande om, så då är förståelsen för andra i en liknande men ännu sämre situation som bortblåst? Så jäkla proppad av finlandssvenska kvalitetssändningar kan FST5 knappast vara att det inte skulle finnas rum för både nyheter och t.ex. barnprogram på samiska. På dagtid, med en sändningstid som står i programtablån, inte slumpmässigt och mitt i natten. Lite storsinthet skulle vara på sin plats nu people, let's be den coola alternativkanalen på riktigt.

- En sak som jag däremot inte förstår är vad vår katt Milla gör på Therese Bohmans altan? Jag känner henne inte, men tror hon bor i typ Göteborg. Hur kan Milla vara söta katten ända bort på svenska västkusten? I don't get it. (Scrolla ner en bit tills ni träffar på en katt son ligger och vältrar sig på rygg). Nu borde jag förstås ladda upp en bild så att alla de som inte känner Milla själv får bilda sig en uppfattning om likheten och om sannolikheten för att det verkligen är hon, men jag orkar inte. Det finns en miljon kattbilder och att blogga bilder är så himla trist.

... funderar på att eventuellt ta paus i bloggandet. Jag har inte så värst mycket att skriva om för tillfället, nästan ingen läser det jag skriver (förutom tre nära släkting och nån till) och ännu färre kommenterar något.

Det känns som om man kanske kunde göra något vettigare med sin lediga tid.

dagens pryl: eh, räkkulan!

Om nu någon har funderat över vad jag kan tänkas vilja ha i födelsedagspresent, look no further. Om någon dessutom råkar ha vägarna förbi Arizona så önskar jag mej ett eget litet ekosystem! Mamma och pappa Räka som bor inne i en glasboll tillsammans med en knölig kvist. Kräver ingen annan skötsel än att få stå ljust. Måste vara världens mest lättskötta husdjur, bara att torka dammet av då och då. Jag hoppas bara att de inte har det alltför trist där inne...

my mighty mittens

Jag blev tvungen att ge med mig och acceptera att jag inte bor i ett sådant land där både september och oktober är varma och trevliga månader. När alla andra börjar ha filtjackor och stora lyxiga halsdukar så passar det sig inte längre att röra sig ute bland folk i flip-flops. Såvida man inte är nyligen invandrad från något afrikanskt land och kan skylla på det (för att man helt enkelt saknar rätt utrustning alternativt ännu inte har så stenkoll på det här med årstider och sociala koder). Men i anpassningens tecken så har jag nu ödmjukt fogat mig och inhandlat ett par vantar. Sneakely smygrebellisk som jag ändå är så valde jag ett par tunna sladdriga rävflickefjortispåsavantar. Av den typen som garanterat inte håller en varm om det överhuvudtaget är så kallt ute att vantar kommer på fråga in the first place. (Alla fjortisar of the world vet hur coolt det är att frysa medan man låtsas att man inte alls gör det...) Men de är ganska fina, mina vantar: randiga i svart och vitt med röda muddar. Jag lägger dem i högen för höst och vinterkläder som egentligen är helt fel för våra förhållanden men som blir alldeles utmärkta bara jag flyttar till Stars Hollow. Jag kan ha dem när jag sitter ute på trappan och luktar efter snön. Hurra.

alldeles rosa tjejen rules!

Men en sån slug tjej: Hennes Batman har minsann bara svarta kläder när de rosa är smutsiga. Av nödtvång, för att han inte hunnit tvätta! Förstås. Så måste det ju vara. För vem skulle inte använda sina rosa kläder först om det bara går? Underbart att småkillarna tydligen köpte den fullt logiska förklaringen rakt av.

Tillbaka från seminariekursgrejen. Det var lite som en skolresa. Eller ganska mycket som en skolresa, speciellt när tanterna dök på en vid frukostbordet med sensationslysten blick och avkrävde redogörelse på hur länge man hade varit uppe kvällen före. Och när man sa att tja, kanske till 2-tiden, så såg man hur man just hade made their day. För tanterna hade ju varit på discot! Till halv 3! Och dansat med "snygga danskar" hälften så gamla som de själva! Och blivit bjudna på drinkar och whatnot. Så man hör ju att det måste vara bättre. Fast det var roligt ändå, jag fick visserligen snällt betala för min egen sprit men fick 4 gånger beröm för mina vackra ögon (samma typ alla gångerna; aaaningens berusad, but hey, we're not picky) och hittade roliga och trevliga människor att prata med så det måste väl anses helt okej för mej som annars mest sitter här isolerad och spejar ut över norra europas minsta åker för att kanske få se en fasan. Fasaner är big happenings här in the hood. Jag är ju dessutom ganska ny i dessa sammanhang så det kanske kan ursäktas om jag är lite lame, om tjugo år kommer man inte att få mej i säng heller, jag kommer sannolikt att sitta som klistrad på alla danskar som korsar min väg. Antagligen har jag färgat håret rött vid det laget också.

Renoveringen går framåt, men lågsamt och det är i allra högsta grad mitt fel. Jag är helt useless på att såga upp fönster. Så värdelös att det inte ens skulle falla mej in att försöka. Mitt bidrag är att hålla Milla informerad om alla eventuella förändringar och nu och då trycka henne igenom det allt större hålet. Så att hon ska förstå att det går, att man kan gå igenom där, för att jag i min enfald tror att det är något som borde intressera en katt. Men hon tar det coolt, hon har sett allt. Det ska mer till än att väggar kommer till eller försvinner för att hon ska bli exalterad. Stuvar man riktigt bestämt in henne i hålet så ploppar hon lydigt igenom och så promenerar hon hela varvet runt tillbaka igen och fortsätter sova i samma stol man plockade upp henne ur. Repeat as needed.

...

... och just när man tror att det inte kan bli mer komplicerat utan att man nu på ett civiliserat sätt klickat sig fram, lagt grejer i shoppingcarten och actually köpt en säng per postorder, med hemtransport, så visar det sig att nej, det har man inte alls. Istället får man en offert av ikea, utan andra uppgifter än samma pris som redan stod på websidan och med en sträng uppmaning om att man måste ringa sitt närmaste varuhus inom två dagar och på nytt beställa den därifrån. Hur kan det vara så svårt? Nu ska vi alltså ringa Esbo Ikea (där vi var och köpte och returnerade samma säng för bara några dagar sedan). Är man slö och långsam eller bortrest blir man utan möbler. Antagligen borde man vara smal och snygg och väldigt cool också. Då kanske de efter moget övervägande låter en köpa sängjäveln. Varför behövs ett offertförfarande när det finns ett angivet pris på sidan? Varför duger inte en beställning som är gjord efter konstens alla regler på butikens egna formulär? Ingen annan näthandel jag har köpt från har haft några problem med att skicka hem de varor man vill ha utan att man måste ringa någonstans inom en snävt tilltagen tidsgräns.

Det märkligaste av allt var att den anledning som de på Ikea i Esbo uppgav till varför sängfrakten blir 30 euro billigare om man köper den via nätet var just det att vid nätshopping sänds produkterna ut från något centrallager i Sverige. Och det blir billigare än om de sänder ut saker från varuhuset. So, fair enough, men varför då alls blanda in Esbo nu i det här skedet?

Jag är skeptisk. (eh, vem var det som sa så? I nån sketch eller nåt?)

Och det ljuvligaste av allt. På den nya offerten är den pånytt angiven som fraktfri! Hur sannolikt känns det på en skala?

Kom igen nu, ni hade fått sälja den redan i måndags om ni inte hade så jäkla osmidiga och klumpiga rutiner och system.

flytande katt

Jag har svårt att se att min katt skulle acceptera att ligga och guppa som en flytboj. Min katt doesn't do water. Hon skulle vara uppe och långt därifrån innan man ens hunnit blinka. Hon skulle inte bry sig om hur svårt skadade inventarier och övriga närvarande skulle bli.

Och antagligen skulle hon anklaga husse.

På ikea

a.k.a. gnälliga konsumentbloggen strikes again

Vi kunde inte köpa någon soffa för de vara alla så fula att man kved ofrivilligt inombords om man kom närmare dem än tio meter. Så vi höll oss artigt på behörigt avstånd och låtsades som ingenting. Ett tag köpte vi en säng istället, men sen femtio minuter senare var vi nere och returnerade den. Lillkillen i disken med det något ovanliga namnet "Uus Osastolla" fick öva sig på att göra allt möjligt svårt. Jag log uppmuntrande, like tanter so often do. Han såg tacksam ut för att vi inte skrek. Sen körde vi hela vägen hem igen och köpte den på internet istället. N. satt och kikade tomt framför sig och upprepade "vi köpte nästan en säng, vi köpte nästan en säng..." som ett mantra hela bilfärden tillbaka. Jag sa: "jag veeet, men tänk så mycket roligare det blir så här."

(anledningen till detta scenario är inte enbart madness utan även det faktum att sängeländet i ett slag gick från att först vara fraktfri, till att kosta 116,- i transport till att gå ner igen till 89,- om man beställde den på post istället för att ha the nerve att hänga och skräpa i deras varuhus.)

Och höstkläderna är här igen. De ser ut som vanligt och finns i de vanliga statarhustrufärgerna diskvattenbeige, ljusbrunt, brunt och mörkbrunt samt tre olika vadmalsgråa nyanser samt svart. Tänk vad bra när man bor i ett land där man 8+ månader om året får gå och se ut som en statist i en österbottnisk sommarteateruppsättning!

I övrigt händer det inte så mycket idag: jag roar mig med tuggummin som i nästan tre sekunder smakar som Thailand och något fruktgodis anno ca1977 (pez:ar?). Det är ganska trevligt men som sagt ganska snabbt överståndet.

puh

Jag är full av beundran för alla som hinner både blogga och facebook:a och dessutom ha ett normalt liv mellan varven. Själv hinner jag inte riktigt med något. Men åtminstone har helgen resulterat i att vi har nya dörrhandtag hemma och en vägg mindre. Ingendera av ovannämda är förvisso särskilt mycket min förtjänst det heller. Jag har inte gjort något av det och inte ens tjoat speciellt entusiasmerande. Min roll är mera att vara en liten gnällig Benjamin Syrsa: provider of guilt och dåligt samvete - at your service 24/7.

Nu MÅSTE jag iväg och köpa bäddsoffa/alternativ gästinkvartering så jag kan bli socialt välanpassad och ta emot gäster och sånt. Jag har skjutit på det i all evighet nu för jag hittar inget jag vill ha. Så nu är det bara att ta sig samman och köpa nåt anskrämligt fult.

Kitsch deluxe - nu även med farttofsar

Jag: Har du märkt att våra tapetfåglar liksom har hår? Långt, yvigt hår...

N: Det är ju tofsar! Sådana där farttofsar.

Jag: Eh, farttofsar? Men de sitter ju alldeles stilla på grenar.

N: Farttofsar!!

Bara så ni vet.

no rest for the wicked

Eftersom gårdagen var så oförskämt effektiv på alla plan så är det antagligen inte mer än rätt att jag inte lyckas få just något alls uträttat idag. Allt för den kosmiska balansen. Eller så är jag bara lat, det kan vara det också...

Vi började med tapetserandet igår: det går så där halvbra. N. verkar ens lite ha en clue vad som borde göras men jag är desperat dålig och särdeles ofokuserad (blame facebook). Hittills har vi lagt upp en våd och en till bredvid. Den skrynklade sig. Sedan blev vi så utmattade och det var redan så sent att vi fick tillåtelse att sluta. Men nu har vi fenixar och någonslags pioner eller (?) något på en halv liten väggstump i hallen.

Sen fick jag en liten update beträffande fönstret också: det är stort som bara vad= mycket sågande och massamassa gips damm överallt, men bra. Jag vet inte riktigt vilketdera det är, men oavsett ser det ut att behöva fixas till lite.

nåt av de här kommer alltså mellan vår lilla arbetsskrubb och vardagsrummet

Om ni råkar vara i Danmark...

I övrigt stör det mej fortfarande att jag missade Avedon-utställningen på Louisiana med bara några futtiga dagar. Den började den 24.8 och vi var där typ den 17:e eller 18:e...

Dovima with Elephants, Evening Dress by Dior, Cirque d'Hiver, Paris, France

Jag vill också dramaposera i Diorklänning tillsammans med elefanter! När jag fotograferas är det oftast bara rakt upp och ner och "klick"... Det är nog därför jag inte blir bra på bild: undermålig rekvisita.

Welcome to the Daisy Hill Puppy Farm

Det har varit facebookandets helg. Om man bara lyckas trycka undan känslan av lätt efterblivenhet när man sitter och skickar virtuella får åt sina vänner och bekanta (för att de ska ha något att ha i sina lika virtuella miniatyrträdgårdar, but of course) så är det genuint spännande när man märker att man har en ny "notification" av något slag.

Just nu gillar jag den där lågstadiekänslan som vilar över det hela: små meningslösa lekar, alla de där meddelandena fram och tillbaka utan egentligt innehåll och framförallt facebooks trygga och okomplicerade konstaterade att "Maria and xx are now friends." Så himla sött.

saturday night

För en gångs skull är jag ensam hemma och det är lördag och jag har städat hela huset så det skiner, tvättat och strukit, planterat om blommor och sett musikalavsnittet av Buffy. Nu är min fantasi slut. Now what?