loppis igen

... och jag var väldigt peppad där ett tag tills vi började bära in stora kassar med allehanda bråte och tröjor senast burna år 1991 ur förrådet. Hur är det ens möjligt att något plagg har hängt med så länge? Det var då jag blev en aningens aning modfälld, för det känns inte så särdeles inspirerande att för sjunde gången prismärka om och rada fram samma högar med "svarta finbyxor". Vad är det för fel på folk, behöver ingen svarta finbyxor längre? Lämpar sig för exempelvis arbetsintervjuer till jobb där det inte är så noga.

En stor bubblare är för övrigt kategorin "misslyckade preggoplagg", finns i så gott som alla vedertagna storlekar och modeller. Inget passar, allt är misslyckat och så gott som oanvänt. Om man är snabb kan man få en pocketbok eller liten möbel på köpet.

Men tänk på barnen i Afrika!

Vi väntar på leverans av Fpa:s moderskapsförpackning och jag har surfat runt lite på olika forum för att försöka utröna hur länge det ungefär kan tänkas ta från det att man fått inlämnat sin ansökan. Nå, det hittar jag ingen info om och det är ju inte på nåt sätt brådskande heller, men jag är helt fascinerad över diskussionstonen på t.ex. kaksplus och suomi24. Man blir ju alldeles rädd: kritisera någon beståndsdel i mammalådan är nog det sista man ska göra, för om nån stackare vågar sig på det då griper omedelbart minst trettio personer in för att upplysa henne om hur SATANS JÄVLA OTACKSAM hon är (fast på finska då) och HUR MAN TÄCKS?! och HUR KAN MAN INTE FÖRSTÅ ATT FINLAND ÄR VÄRLDENS BÄSTA LAND ATT BO I?!?

Nu har jag ju visserligen bestämt mig för att ta den där lådan jag också, så jag inser att jag därigenom diskvalificerat mig från att ha en åsikt, men ärligt talat: känns inte mammalådan som en märklig krigstida relik? Det vilar en air av marthor och kyrkligt engagerade tanter i svarta hucklen och en oduglig slashas till far som supit upp lönen från bruket/kolgruvan redan innan klockan åtta på lördagskvällen kring hela den där mammalådan. De stora barnen hungrar och har trasiga skor och bleka nyförlösta moran ligger i den dragiga kammaren och tyar inte, och voilà: mammalådan saves the day! Tanken att inga spädisar ska behöva frysa ihjäl under sitt första halvår är ju i och för sig väldigt fin, men hela idén att packa ihop en laddning med grådaskiga unisexplagg känns som att den bygger på ett fattigdomssamhälle som lyckligtvis inte är så värst utbrett längre. Det känns helt enkelt inte som någon särskilt modern biståndsform.

Och sen blir jag nästan lite provocerad av allt prat om vilken fantastiskt UNIK och FANTASTISK förmån det här är och hur PRIVILIGIERADE vi är här i Finland, för INGEN ANNANSTANS får man en mammalåda, minsann! Men varför är just mammalådan så fantastisk: det finns ju många andra former av bidrag och understöd också (studiestöd, bostadsbidrag, arbetslöshetsunderstöd, socialbidrag) som är nog så betydelsefulla och har ett mycket högre monetärt värde som folk tar emot utan att reflektera över att de förväntas gå runt och vara aktivt tacksamma och inte framföra några som helst åsikter om systemet. Varför är just mammalådan så helig? Är det för att det är grejer istället för pengar: att det känns mera som en personlig present till just mig och mitt barn?

För visserligen kan det vara alldeles sant att mammalådan är unik för Finland, men åtminstone jag skulle gärna byta ut hela mammalådan mot det föräldraledighetssystem som de har i Sverige, t.ex.

skåp

Nåja, här är det nu, in all of its ljusblåa glory. Dock har vi inte tänkt att det ska stå så där på snedden mitt i vardagsrummet. Jag vet inte riktigt VAR det ska stå, men inte där. Det torkar nu det sista och sen får HUNDEN och hans vänner flytta in på allvar och babyn bara vänta på mera krääsä.

...

Nånstans tackar jag ändå försynen som har gett hispiga mig en relativt lätt och smärtfri graviditet så här långt: speciellt tydligt blir det när jag läser om hur Linn har det och inser att så kan det också vara. Usch. Kosmisk styrka till henne och duktiga envisa babyn som kämpar så duktigt! Själv läste jag två(!) förlossningsböcker på raken igår kväll och blev alldeles skakig bara av det rent teoretiska lidandet. Däremot tyckte jag att det var väldigt lustigt och särdeles förutseende av N. att ha kastat ner Trotsboken också i samma beställning. Ni ser, vi går systematiskt till väga här hos oss och har inte för avsikt att bli överrumplade av nån ostyrslig två-åring. Då blåser pappa dammet av trotsboken och vi är startklara på fem röda sekunder.

life with a supreme being

Undrar ibland om det är sunt att vänta en halv dag för att få komma till och tvätta ett sängöverkast bara för att man inte vill väcka sin sovande katt? Det är inte direkt som hon inte skulle få ihop sina timmar ändå.

syster

bloggar igen. Jee, jee. Nya bloggen finns här!

rådis

Jag tror det blev rätt oavgjort mellan mig och rådgivningen idag: lyckades uttrycka mitt missnöje med hur vi bollas mellan nya människor precis vareviga gång och bli av med nån slags oanmäld sjukskötarpraktikant som plötsligt bara dök upp ur ingenstans (fjärde nya sjukskötaren på lika många besök), men sen å andra sidan så var läkaren helt fenomenalt ointresserad av de krämpor och symptom jag försökte beskriva.

- Jaja, men annars är allt bra då?, envisades hon innan hon demonstrativt vände sig till N. och undrade hur HAN hade mått då.

skrotupplag

Ursäkta mitt ständiga tjat över vår platsbrist men igår möblerade vi om hela dagen. Målet var att få in en hel massa funktioner - vuxensovrum, gästrum, kiddierum, bibliotek/arbetsrum och lagerlokal för semiantika möbler - i två ganska små sovrum och det går på sin höjd halvbra. Idéer som presenterats och förkastats hittills: vi skrotar vår 1,60:s säng och går ner på 1,20, vi skippar kontoret* "för jag ska ju ändå inte jobba" och N. tar med bordsdatorn till jobbet och bildbehandlar där, vi hänger babyn att sväva i en sån där indianvagga (alltså en sån här eller kanske ännu hellre en sån?) i taket samt för minst hälften av alla möblerna till Purmo, limbot där alla möbler väntar på nästa reinkarnation.

Sånt som vi ännu funderar över: vägghängt skötbord? Funkar det? Kommer gipsväggen ner? Borde man ha ett vanligt istället och i så fall, var ska det stå? Måste man alls ha ett skötbord? Kan man få en färdigt rumsren baby? Och varför har Brio världens sämsta webbsidor som det inte ens går att länka ordentligt till? Och vart i hela friden har Manhattan slarvat vår bokning?


* fast ordet "kontor" är kanske aningen vilseledande, det handlar alltså om ett ganska litet skrivbord, en lådhurts och en stol.

baby wants

Babyn, som ämnar blir ett Mycket Bortskämt Barn, vill ha i princip allt från det danska märket sebra. Allra helst vill den ha en sån här mycket fancy spjälis:



...som man kan ta bort sidorna på och dra ut till 1, 50 lång när man blir större. Den vill också gärna ha sådana där färgglada små kubhyllor att sätta på väggen.



Mer sannolikt är väl att det kanske blir en virkad nallebjörnsskallra. Och nån mer prisvärd tråksäng, från typ ikea.

dagens look, typ

Det är ständigt nya nederlag för allt vad mode och stil och värdighet heter nu. Idag blev jag tvungen att klippa upp mina strumpisar i linningen. Resultat blev över förväntan bra! Både babyn och jag kunde andas lite lättare och kunde ta lite vitchoko-blåbärsgodis till. Vi upplever en viss tidspress nu ifall vi eventuellt hamnar i godisförbud på tisdag.

det tar sig!

Min personliga slipcentral jobbar kvällarna igenom med det eländiga skåpet som sakta men säkert börjar anta en lovande fulfuru-nyans. Sen kommer han in hålögd och hostande och grönblek nån gång efter mörkrets inbrott och jag berömmer och skäms och lovar att vi aldrig mer ska köpa några loppismöbler, åtminstone inte på ett bra tag och särskilt ingenting fernissat, och försäkrar att babyn kommer att vilja ha det alltid, alltid. Oavsett vad den sen kanske i sin ungdomliga enfald inbillar sig att den vill ha nåt nytt och modernt från ikea så tar jag självmant på mig att vara den som guilt-trippar babyn helt skamlöst med inlevelsefulla anekdoter om hur det var: hur mamma satt i soffan och jäste med en bok och hur pappa slipade fingeravtrycken helt suddiga och ådrog sig dammlunga för att babyn skulle ha nånstans att förvara sin hund.

hormonal much?

Jaha. Vad ska jag skriva om? Ni får så väldigt gärna komma med förslag för det enda jag tänker på är: 91 dagar kvar, 91 dagar kvar, 91 dagar kvar. Och dels vet jag inte om jag vill skriva nån mammablogg och dels tycker jag att 91 dagar är fruktansvärt många dagar och jag kommer att bli galen om det är det enda jag tänker på. (Hör ni det Manhattan: jag behöver min loppisplats. Förströelse och distraktion. Nu!)

Och till alla som harklar sig och känner hur "slappna av och njuut av graviditeten" pockar på och vill fram. Det är ingen vits! Jag lovar er. Jag är ingen avslappnad person, har aldrig varit. Kommer sannolikt inte att bli nu heller. Alldeles särskilt inte nu. Och jo, jag är jätteglad över att det verkar som att vi kommer att få en ny liten kort människa, men - ärligt talat - är själva processen så himla njutningsfull egentligen? Är det inte mest en enda lång, oviss transportsträcka och ändlös/andlös väntan på att man ska bli sig själv igen, utan andfåddhet och yrsel och halsbränna och höftont och ryggont och karpaltunnelsyndrom och sjölejonsmidighet, men med en baby på utsidan? Är det inte det som är hela grejen? Jag vägrar liksom att tro att det är DETHÄR som är grejn.

Jag förstår inte heller vad det är som jag ska "passa på" med, förutom typ sova då, för allt jag kan tänkas vilja göra är antingen förbjudet, extremt omständigt eller ses åtminstone på med ett starkt ogillande. Det gör mig så olycklig.

Jag hör inte heller till dem som med stor tillförsikt ser fram emot förlossningen som någon höjdarupplevelse direkt, tror inte på kaskelotsång eller någon typ av new age-flum överhuvudtaget och har noll kontakt med min inre urmoder. Är helt cynisk och hemsk och vill bara ha min baby och att allt ska vara som vanligt igen. Och nu vågar jag knappt skriva det här, för jag har minsann också varit inne på familjeliv och lärt mig att INGET blir som vanligt igen, någonsin, och babyn kommer inte att sova på flera ÅR och allt kommer sannolikt att bli jättehemskt och sen separerar vi till följd av alltings jävlighet och det är just därför som jag borde ha njutit och passat på nu.

Känner mig stressad.

Babys shopping

Det här är sannolikt olidligt intressant för alla utom den innersta kretsen, I know, I know. But here we go:



Babyns Stockholmsbodys, som den inhandlade på Åhléns i maj när den helt inkognito var och hälsade på tant Zingo: en grön-turkos katvig att ha på växten, en gulrandig grej och en grodprins. Ingen garderob känns riktigt komplett utan en grodprins!



HUNDEN är ju en gammal bekant redan! Här poserar den med någon basic ugglebody och nåt slags slända. Ganska basic sådär på det hela taget, men det kan ju inte vara fest jämt.



Pyjamasar: panda och tassavtryck. Och två par dinosauriestrumpor. Inte så jättespännande det heller, men förhoppningsvis praktiskt? Jag har ingen aning.



Två stycken basicbodys i lila och turkost, från HM, och ett par s.k. Lill-Bosse-byxor i brun sammet. Ett par till väntar hos mommos.



Byxorna är sån där ganska tight fit och med hög midja, hälsar Ernst. Men snygga, förvisso.



Babyn har varit i Nice och kom hem med 2-pack kaninbodys från älskade Monoprix, en tämligen exklusiv kattdräkt i sammet med trampdynor, La Petite Vache och så Sophie då.



Väldigt fina lila kattpåslakan, ytterligare en body (grön och ribbstickad) samt en rosa haklapp i frotté.



Ingen större risk för dregel och klott här, hälsar Pricken. Dock var knäppena skittrånga och näst intill omöjliga att få fast och upp, så en viss strypningsrisk känns som att den föreligger, vilket förstås är mindre bra. Pricken drog en suck av lättnad när den var av. Glasögonen är varken babyns eller Prickens, utan s.k. fotorekvisita.



Storshopping på Lindex: ett par randiga hängselbyxor, rävbody, ugglemössa och en slags fleecejacka, fast i väldigt lurvig plysch och försedd med öron. Samt en kanintröja från Zara. Om babyn visar sig börja trivas med en godsägarlook så tänker den köpa alla sina kläder på Zara! Inte att just kanintröjan är särskilt representativ för den stilen, men ändå: för godsägarlook gå till Zara.



Sist men inte minst: lejonhalare i ljusgrönt manchestertyg. Kan byggas om till någon slags sovpåse, vilket gjorde ett djupt intryck på pappa. Samt en grå Pingufilt.

nästan som makaronilåda

Sagt igår:

- Åh, det finns liksom så mycket av dig överallt nu...

- Ehum, jaha, men alltså tack liksom?!

- Nej, nej, men det är BRA, jag tycker ju om dig, det är bra att att det finns mycket... det är sådär som med makaronilåda, att man blir glad om det finns en STOR form...

trångt

Tycker att jag går i en ständig väntan på besked om loppisplats. Jag kan inte riktigt fatta att jag köper så mycket saker (tydligen?) och att jag alltid är så naivt förhoppningsfull om att andra människor intresserat ska kasta sig över mina ratade "fynd". Min tilltro till loppis känns nästan lite osund. Nu är det värre än vanligt, det senaste halvåret har jag gått igenom ovanligt mycket kläder och hela vår "walk in closet" (= trånga skrubb) är ett enda rangligt och deprimerande klädberg. Det enda sättet att hantera situationen är att stå en bra bit bort och liksom kasta in saker och samtidigt hoppas att inget annat kommer ut istället, och det gör mig lite deprimerad.

Jag läser annonser om gamla övergivna folkskolor som är till salu nånstans långt ute på landsbygden och tänker ååh, men en sån? 450 kvadratmeter och ribbstolar känns som precis vad vi behöver. Nånstans där man inte hela tiden måste flytta på saker för att kunna komma fram och stå på tårna på en stol och lyfta ut sjutton pytsar för att hitta en kakform (jepp, min årliga bakning gick av stapeln i tisdags). Jag är så trött på att bo trångt, jag vill ha en slöjdsal och inre frid.