à la recherche du temps perdu

Jag vet inte om det är åldern (extra aktuellt med åldersnoja dessa tider) men det är lätt att bli nostalgisk när man läser Sivs extremt underhållande inlägg över sjuttiotalets topp-fem farligheter för barn.

Hemma hos oss var det simkramper (bäst att vänta en hel timme om man så bara druckit ett glas saft) och gröna potatisdöden som var de stora hoten. Några berberisbuskar har vår familj veterligen aldrig haft så de har jag inte ens haft förstånd att vara rädd för, men nu vet jag bättre (rakt in i hjärtat - tänka sig!). Vindruvskärnorna var jag heller inte särskilt rädd för, men en kompis i lågstadiet var helt panikslagen. Tuggimmit spottade jag ut alldeles nyss (lakrits-/citronsmak, men vill inte ta några onödiga risker).

---

En nytillkommen, tydligen helt reell risk för dagens småbarn: kattdöden. Hjälp!, säger jag bara, det är så, så hemskt och sorgligt... Samtidigt kan jag som kattägare nästan inte förstå hur några barn alls just klarar sig undan detta öde? Det finns inga så klängiga och värmesökande djur som katter så barnvagnarna borde rimligtvis vara fulla av dem hela tiden. Den menade inget illa, den var bara kall om fötterna och så gick det så här.