dance, dance, dance

Nån som vill följa med och dansa med duvor på Köpenhamns centralstation?

nothing to report

Och ta-daa: inlägg nr tre i en serie av totalt intetsägande bloggar om precis ingenting.

Jo, bara för att förtydliga, jag är fullt medveten om att jag försummar bloggen helt katastrofalt, men hur hinner man, hur orkar man, hur fokuserar man? Hur hinner och orkar alla ni andra? Vad gör jag när ni är fokuserade och bloggar? Jag har ingen aning, ingenting tror jag. Jag har funderat över att jag borde ta bort avskavt bimbonagellack i över en vecka. Men förstås inte kommit mig för. Det har visst varit påsk här emellan också. Jag har investerat i gummistövlar för en påskbrasa som inte blev av, men de är fina. Ibland tar jag mina gummistövlar på mig när jag trippar ut för att se till mina sönderfrusna blomlökar, men oftast tar jag mina allra sladdrigaste fina tygsommarskor. Because we're so worth it, jag och skorna.

Jag har tokshoppat en massa grejer, jag har haft en mycket slösaktig period då jag inte kunnat gå in någonstans utan att köpa (t.o.m. på Claes Ohlson: "meh, ett Lost in Translation-paraply och en självlysande blomkruka - ååh, ge hit!"), tittat på första säsongen av Anna Pihl på dvd och väckt liv i min Köpenhamnsbesatthet, lyssnat på Fever Ray/Marit Bergman/A Camp på reapeat, varit sjuk, blivit frisk, äntligen träffat A., sett film, druckit vin, ätit godis, funderat, varit lite ledsen, försökt jobba, pseudomotionerat ca 1½ gång och väntat på våren. Har jag gjort något annat? Jag har ingen aning.

lite indiesvårmod är alltid rätt!

Om man klickar på bilden blir den eventuellt större. Eller jag vet inte, men prova för all del. Klicka, klicka! Från SvD.

tysk retro

Med anledning av att det på olika svenska bloggar på senare tid tycks ha rått någon slags generell ungdomsnostalgisk Blümchen-feber...



...så kan jag inte låta bli att reflektera över hur uråldrig man då inte måste vara om man minns till den här förlagan, från ca ytterligare femton år tillbaka? Titta så svängigt alla pojkarna dansar!



Min italienska krukväxtoleander som också hette Blümchen var uppkallad efter sångerskan. "Ich bin nur ein Blümchen", skulle den säga åt de tyska tullarna, men kanske tack vare att den hade en blommig badväska på huvudet största delen av tiden blev det aldrig aktuellt. Lika så skönt. Blümchen, den första krukväxten, är nu tyvärr sorgligen hädangången, men den har fär närvarande en (eller rättare sagt två) efterföljare, varav bara den ena har övertagit namnet. Allt annat skulle vara alltför förvirrande. Alla som har sett Gilmore Girls kan jämföra med konceptet the regning Lorelai, det fungerar likadant.

rödluvan

Det är det jag alltid har tyckt ända sedan jag var liten: det finns ingen ordentlig story i de här gamla folksagorna. Därför är de så tråkiga. De är som de allra första uppsatserna man själv skrev i skolan, som bara avslutades helt abrupt genom att man textade "SLUT", med versaler, oavsett var man blev i berättelsen.

the thought of a title just exhausts me, sorry

Efter att jag dystert hade övergett tankarna på att bli fashionable i sommar, ägnade vi resten av kvällen åt lite manuell snösmältning (helt i enlighet med devisen desperate times call for desperate measures), åt goda små ostfyllda, eh..., paprikor (?). Jag vet inte vad de riktigt var: små runda chilisar, kanske, men inte speciellt starka, utan mer söta? Vad heter sådana? Sådana vill jag odla, tillsammans med alla miljoner andra saker som inte blir till något och inte ger någon skörd. Vi såg också första avsnittet av familjen Babajou på SVT play. Obs, titta, titta! - jag tror det kan komma att bli jättebra. Den naiva fascinationen med "Afrika" som alla etniskt svenska rollfigurer har i serien är helt underbar: man vill så väl, men det blir lite som det blir.

Och så läste jag upp mig på bloggen black ascot som jag hittade via Therese, den känns som Bertolucci-filmen the Dreamers, fast i bloggformat och med moster/stepmonster av Miss Havisham-typ, 750 klänningar och fem kakelugnar. Åh!

oh, and the indignity of it all

Jag skulle sååå beställa efter Vintage Rose-klänningen från Kate Moss nya Topshopkollektion. Jag hade fyllt i alla uppgifterna och t.o.m. bemödat mig om att leta rätt på mitt telefonnummer (som jag aldrig kommer ihåg utantill), men sen när jag kommer till slutet och bara ska välja land så finns det plötsligt bara jättefå länder i Europa: Belgien och England och nåt land till (Sverige och Danmark, förstås. De länder där de ändå har fysiska butiker, antar jag). Men liksom, was? Hur snobbigt är inte det? Vi levererar inom EU, men naturligtvis inte alldeles vart som helst!



- Tänk om din syster skulle bo i Stockholm, då kunde hon kanske köpa den, utropar N. ever so helpful concerning all things fashion. Ja, tänk, eller tänk om min syster skulle bo i London, rentav? Då hade hon fått springa till Oxford Street redan på lunchen och roffa åt sig en som hon hade skickat i vaddapåsa tillsammans med lite andra små roliga storstadssaker. Men nu är det inte så. Jag tycker jättemycket om min syster på alla andra sätt, men hon bor i Mariehamn. Så om man vill ha 3 för 2-deal på Haribopåsar, then she's your girl.

Min syster bor på en holme mitt ute i havet och själv bor jag bakom järnridån och bloggar i en tre nummer för stor grå fleece och med sågspån och torkat fjolårsgräs på byxorna. Misär är vad det är.

med pensionärsjeans och gäddhäng, men glad ändå

Om jag bara alls skulle lyckas uppmana några tendenser till modebloggning kunde jag visa er dagens outfit, helt nyshoppad på Hullut Päivät, men neh... jag tror kanske inte det. Vi kan nöja oss med att konstatera att det är ganska illa ställt och pensionärsvarning through the roof när den enda gång man överhuvudtaget kommer sig till nya jeans är på Stockas galna dagar. Lite konstigt är det med tanke på att förutsättningarna för att prova saker i lugn och ro verkligen inte är de bästa, men tydligen funkar det på något sätt. Det är mer den maskulina shoppingstilen; man ser ett par som verkar bra, provar dem och de passar och eftersom man just spenderat en halvtimme av sitt liv med att svettas i en provrumskö så tänker man jahapp, men då tar jag väl dem då. Och så någon topp och lite krafs - snabba ryck och inget velande. Väldigt, väldigt okaraktäristiskt.. Och sen kommer man hem med en randig bomullströja som man tycker ser lite marint sportig ut sådär (nte för att man haft någon som helt dragning år varken det sportiga eller det marina, men likväl) och man undrar "att ser jag för mycket ut som A. i den här?" (A. är en tant på kontoret med många randiga trikåjumprar, typ marimekko) och pojkvän hjälpsamt bara: "nääh, den ska väl vara sådär lös", och jag "vaddå, ser den för stor ut? Det är för att den har lite såna här ärmar..." (vars namn jag onekligen skulle känna till om jag var en modebloggerska - pingvinärmar? pelikan? annan klumpig sjöfågel) varvid pojkvän i sin iver att vara till lags glatt utbrister "gäddhäng?!".

Mmkay... Så nej, det blir inga modebloggsbilder.