all set

Nåja. Nu har jag min outfit klar: det blev en liksom beige och lilarandig, ganska lång t-shirt. Det låter kanske lite skumt när man ser det så här i skrift och knappast något jag skulle ha köpt åt mig så där annars, men känns som en väldigt lämplig utstyrsel att stå och slå upp kaffe i. Nu fattas bara det svarta förklädet, men det får jag försöka klara mig utan.

Så om det är någon som har vägarna förbi Purmos hippaste happening/uteservering nu på lördag så kan jag ju bara meddela att vi börjar vara redo nu.

livet på landet

Okej. Nu har jag både gräsmatta och strand och hav på plats här, nu skulle jag kunna ta den extrema värmen från förra veckan, tack! Nu kan jag hantera den, i motsats till förra veckan när jag försmäktade i världens varmaste höghuslägenhet. Hallå? Det skulle passa nu...

Men nu regnar det förstås. Och när man går ut så är det så mycket olika grejer som flyger att man blir alldes yr: flygor och bromsar och mygg och knott och en miljon saker till som jag inte ens vet vad de heter och helst inte sväljer. Har det alltid varit så här eller är det jag som blivit känslig och vek och bortklemad? Urk, lantlig idyll kanske ändå är bäst på vykort. Eller på tv.

På lördag ska jag närvara på en bondauktion. Jag ska hjälpa till med att sälja kaffe och munkar och trip och loppisgrejer. Hurra, jag vill ha en t-shirt med "crew" på och tillbehör (som typ? öh? ja, vaddå? lämpliga accessories bara.) och penningskrin och gå runt och se cool och upptagen och betydelsfull ut. Det blir bra.

Forza Italia!

VI VANN!!!

ruisrock 06

...blev den kortaste versionen hIttills; vi kom fyra och var på väg därifrån halv nio. Nytt personbästa på sätt och vis, beroende på hur man ser det. Cardigans blir bättre och bättre och Nina Persson blir bara coolare. Men vad är det för fel på folk som står och skriker efter lovefool - please, har vi inte hört lovefool alldeles tillräckligt redan? Jag tycker hela Cardigans känns som ett helt annat band än på den tiden så kan vi inte lämna den bakom oss nu? Jag hade däremot trott vi skulle få höra Communication, men tydligen inte. Men Cardigans har så trevliga fans; ingen som trampar ner eller häller öl på en utan alla är hela och rena och glada. Och korta, framförallt, Cardigansfans består främst av den kategori människor som i festivalsammanhang är kända som s.k. "korta brudar". Yes.

Morrissey var också bra när jag väl kommit över chocken över att han såg ut som en farbror som borde undervisa på engelska insten. Typ nästa Realia-lärare. Jag antar att being British does that to you och det är något som bara inte kan hjälpas? Det blev en lite konstig känsla där ett tag, men när jag lyckades trycka undan de tankarna och han tuffade till sig så det blev bra till slut.

Men vad festivaler är ofräscht! Finns det inte något värdigare sätt att lura band till Finland? Har vi faktiskt försökt alla andra trick? Jag är för gammal och jag är för känslig, jag vet, men vad festivaler är fullkomligt vidriga tillställningar, egentligen. Hur går det ens till? Hur kan Åbos mest natursköna område på två dagar sabbas fullkomligt att det ser ut som om ett överfyllt flyktingläger på tredje året? Jag är enextremt olämpllig festivalbesökare, helt värdelös. När jag är på festival metamorferas jag till Linda Skugge, jag går runt och vill skrubba allt och alla med klorin, fast sen inser jag ju att old people inte överhuvudtaget borde gå festival utan hållas hemma med sin bacillskräck. Så jag gick hem och duschade och slängde alla kläderna i tvättmaskinen och är himla nöjd.

Bäst: How soon is now?'
Sämst: Hennaflickan med ullgarnshåret som bara skvätte svett omkring sig. Rugg. Jag är en överkänslig gamling som blir extremt olycklig om jag måste få svettiga hennaflickors kroppsvätskor på mig.

What does this city have to offer me?● I just can't see ● I just can't see...

Efter en rekordkort tripp till Sverige och så hem igen - hej bara! - så har jag spenderat veckan contemplating, thinkin' about thinkin' och i lätt chock över hur mycket roligare det alltid blir när man kommer bort och hur snabbt allt var över och man bara kraschlandar hemma igen: lite Vänernplask, lite magisk Ullevi-allsång och öl och chips och den grymmaste luftfuktighet jag någonsin upplevt insvept i ett miniatyrtält och lösviktspärlor i en litenliten påse: eufori och girly heaven.

Och sedan sitter man här i en sjukt dyr grön huppare och en skrynklig papperslapp som enda bevis på att I, too, was there. Faktiskt. Jag såg ingenting, så fråga inte vad som hände. Har ni tänkt på hur STORA svenskar är? Man är som en pygmé bredvid en svensk tjej som är i genomsnitt bortemot 178 cm lång och hennes biffige viking till pojkvän som är där runt mellan 196 och, tja, 210. Stora delar av konserten visste jag inte ens var - i vilken ända av scenen - hela Robbie befann sig.



Men jag tror vi tyckte om det. Väldigt mycket. Men note to self: Ullevi lämpar sig bättre för att se artister som själva befinner sig över tomtegränsen. Längdmässigt sett. Vi får se Robbie någon annanstans, helt enkelt, typ i Asien tror jag blir bra.

Sedan vi kom hem har vi mest ägnat kvällarna åt att köra runt och titta på olika hus och radhus. Det är en mycket deprimerande sysselsättning. Det finns nämligen tre olika kategorier av boende med gräsmatta (och det är det vi är ute efter):

1) De fina husen. Stora, ljusa luftiga med ljuvliga grönskande trädgårdar. Ett sånt hus som man skulle bli lycklig i. De är alldeles bisarrt och overkligt dyra.

2) De vanliga husen. Lagom stora och lagom fina. Sådana hus som man är van vid för att man själv och nästan alla man känner har vuxit upp i sådana, inget man blir jätteupphetsad över, men man tror att det skulle kunna bli riktigt bra i ett sådant, man vet liksom att de funkar. Kruxet är att de också är ungefär dubbelt så dyra som det som på något sätt skulle känns rimligt och möjligt att kunna betala inom de närmaste 50 åren.

3) De möjliga husen. Dessa finns antingen långt ute i buschen och beskrivs som "Mummonmökki" (= inget rinnande vatten, inget avlopp, ingen isolering, boendeyta 32 m2) eller är radhus modell bunker: mörkt tegel, små/inga/konstigt formade (10 cm höga, en meter breda) fönster. Ligger i områden som stilmässigt för tankarna till forna sovjetrepubliker och där frustrerade familjefäder plägar provskjuta hagelgeväret från balkongen på lördagkvällarna.

So, slummen here we come!