nära ögat (no pun intended, we hate those)

I flera veckor har alla HM-butiker i stan varit utan både svart och mörkbrun kajal. Jag trodde inte det var möjligt. Jag och småtjejerna har stått och bligat på de tomma facken alltmer ängsligt med våra sotade pandaögon och inte fattat någonting. Svart billighetskajal känns, precis som en annan av höstens modekemikalier handspriten, som något som svårligen kan ta slut i världen. Men nu har de tydligen lagt in ett extraskift på kajalfabriken och i fredags kom det en stor leverans till stadens HM:ar. Och idag, vid lunch, köpte jag den sista svarta pennan från butiken formerly known som "Riktiga HM".

Puh, liksom.

jag blir så beklämd av det här och tänker att jag har världens snällaste pappa som utan att sura eller statuera exempel när som helst skulle hämta mig och sis om vi var strandsatta någonstans mitt i natten. I synnerhet om vi bara var tjugo, men även nu.

småstaden trotsar

Ni vet hur det är att bo i en småstad eller på landet - hur man har svårt att komma ifrån känslan att det riktiga livet pågår nån helt annan stans? Allt som är roligt och coolt händer långt bort där man själv inte befinner sig och det tar en evighet för nya kulturella fenomen att nå ens avkrok i världen, oavsett om det rör sig om konserter, modefenomen eller Kusmi-te. Oftast har man förstås alldeles rätt och ens kulturliv är precis så torftigt och efterblivet som man anar.

Men alltid nu och då är man i själv verket lite före sin tid, utan att nödvändigtvis ens veta om det. Igår stod jag t.ex. i stadens största bokhandel och bläddrade i Audrey Niffeneggers nya, som utkommer nästa vecka. Och det är verkligen inte första gången som det är så: om det rör sig om någon verkligt hypead skiva eller bok så är det snarare regel än undantag att den finns på ditt lokala landsortsprisma en par, tre dagar före utsatt release-datum. Vi skakar (bara liite avundjukt) på huvudet åt storstadskidsen som köar i timtal (och verkar ha så roligt!) för att komma över något vi redan har i hyllorna och vi ser det som vår rättmätiga kompensation för att vi inte får möjligheten att se världsartister live förrän ca trettio år efter deras storhetstid.

the point of no return

Gaah, vad mycket folk det var överallt under gårdagens stora loppisrunda - det märks att sommarstugesäsongen börjar avta lite och att de vanliga butikerna inte får ha öppet längre (fast i går var det Åbodagen så kanske de/vissa hade öppet i alla fall?). Anyway. Söndagsstängt är ett otyg. I ren desperation över att bara sitta hemma blir man tvungen att tokshoppa på loppis istället.

N. påminner mig alltid då och då om hur jag var förr, alldeles i början min loppiskarriär - någon gång i samband med att UFF fick dåligt rykte och vi flyttade ihop två redan kompletta hem och plötsligt hade fler ljusstakar, soppskålar och glasunderlägg än någon människa klarar av att hantera. Hur triumferande glad jag var när jag proppade mina loppispengar i en liten burk och självsäkert proklamerade att jag skulle aldrig börja köpa på mig något mer skrot, nej, nej, jag ska bara sälja mina gamla avlagda grejer åt andra och själv vara karaktärsfast och smart. Haha. Sen gick det som det gick: sen dess har jag dragit hem hur mycket färgat glas som helst, vintagemjukisdjur jag tyckt synd om, udda prydnadsföremål, krimskrams i parti och minut. För nåt år sedan tog jag det första förrädiska steget och började snegla på möbler och om de möjligtvis skulle få plats i bilen eller inte. Oftast har de fått plats i bilen, det har ibland bara varit lite si och så med om de egentligen fått plats hemma. Och under hela den här slippery slope-utvecklingen så har jag rättfärdigat mig själv med att åtminstone köper jag inte kläder, för jag har alldeles fullt tillräckligt med kläder ändå utan att dra hem en massa konstig noppig lump som andra inte gillat, etc. etc. Så länge jag inte har köpt kläder har jag ändå på nåt sätt fått godkänt.

Men nu, igår, tappade jag fotfästet helt, och i enlighet med principen att om man ska frångå alla sina principer så bör man åtminstone göra det med besked, slog jag igår till på Manhattans i särklass dyraste lump, en grå sidenklänning från Designers remix.



Nu har jag investerat i nåt slags speciellt fancy tvättmedel som ska funka på siden och hoppas verkligen, verkligen att den överlever!

patetisk

Efter fyra misslyckade försök med snabbmat/halvfabrikat under två dagar, överväger jag nu den fundamentalt motsatta linjen med riktig, lagad mat imorgon. Då är det liksom också mer okej om det misslyckas. Dock har jag inte tänkt gå så långt som att följa N:s råd om att "börja med att koka din egen buljong av ett helt grishuvud"...

Och om allt misslyckas har jag garderat mig med att investera i ett säkert kort: en förpackning cream crackers, världens mest oorganiska föda.

okej, tänkte köra med sån där läsaromröstning

För två år sen köpte jag en ljusslinga på Granit som jag aldrig ens tagit ur paketet, för när jag kom hem insåg jag att jag inte hade varken city-patio eller tusen och en natt-trädgård och följaktligen ingenstans att hänga upp den. Nu har jag snott den runt rören i hallen för en industrial chic-effekt à la manhattanloft (stuckaturprojektet stötte på oväntade problem, nämligen). Så -under förutsättning att elförsörjningen kan tryggas på något annat sätt än att dra en skarvsladd från gästrummet - vad tror ni? För eller emot?

Dörrlist tillkommer och hela dörren ska målas i någon annan nyans är sjukhusgråvitt.

Kalles avlägsna kusin slår till igen

Alltså jag har försökt undvika att blogga om Hollywoodfruarna och jag-äter-brosk-för-hajar-består- av-brosk-och-dom-får-aldrig cancer- och ”vill mannen ha en avsugning på morgonen så får man ställa upp”-Anna Anka, men hon ger sig inte*. Och man tänker att det är en rätt krävande och jobbig gubbe hon har för fast han är 70, och de dagliga avsugningarna till trots, så kan han inte åka nånstans själv utan hon MÅSTE åka med överallt dit han ska, för annars kommer han att vara otrogen och lämna henne. När hon sen rafsat ihop sina femton Louis Vuitton-väskor för en övernattning plus barnflickor och ungar och snällt följer med för att visas upp så har de ändå skilda sovrum på hotellet och han vill inte ens umgås med henne utan hon sitter där alldeles ensam och knastrar i sig sitt room service-brosk. Och man tänker att hjälp, vad omodernt det verkar vara med livegenskap och kan lite ihoplånade diamanthalsband verkligen vara värt all the hassle?

Det andra man tänker är att skivbolagen är galna som klagar över den illegala nedladdningen. Det är inte rimligt nånstans att en farbror som haft EN hitlåt,och det på 1950-talet, fortsättningsvis svischar runt i privatjet och en hel stab med tjänstefolk. Det måste tyda på att någonting är seriöst snett.

* hon är alltså "den söta hundvalpen", får man anta.

ätstörning

Jag är som en uppdaterad version av män i morfarsgenerationen, med den skillnaden att när de levde på kaffe på bit och Boströms småbröd, så lever jag när jag är ensam hemma på kaffe i jättemugg och poptarts med marshmallowfyllning.

Jag skickar meddelanden till Köpenhamn om hur jag äter möglig bröd, äcklig mat och dessutom skurit mig i fingret. Bemöts med road misstro och "har vi inte köpt halva kylskåpet fullt med snäll mat åt dig?".

Men jag framhärdar i min roll som obstinat gamling vars fru har dött och som steg för steg alienerat alla i hemtjänsten: nej, nej, det finns inget sådant som snäll mat, allt är äckligt. Till och med sådan mat jag egentligen tycker om (citymarkets pastasallad, t.ex., smakar surt och konstigt och allt är saltgurka och pastan är inte kokt och min kotikeittiö "vegepizza" visar sig bestå av bacon och helt okryddad kyckling och jag är så säker på att den kommer att vara hemsk att jag inte orkar sätta på ugnen utan mikrar den och osten blir så där genomskinlig och tappar all styrsel och bara kletar sig fast på tallriken).

Min snälla mat sviker mig och brödet har vitt mögel som gömmer sig bland mjölet för att inte synas.

Plötsligt blir det väldigt tydligt varför jag var så smal när jag var singel, det berodde aldrig på att jag gick överallt och att jag som studerande inte hade några pengar till kulinariska utsvävningar, det beror på att all mat är så himla äcklig när man måste äta den ensam.

Simon och Thomas

Men liksom, mja, hur jag än vänder och vrider på det så gillade jag inte riktigt det nya Sveriges fulaste hus-konceptet och det gör mig lite ledsen, för jag tycker i vanliga fall att de är väldig roliga.

Men nu kändes allt bara fel: a) gårdagens hus var knappast på långt när fulast i Sverige, det var krimskrams-bohemiskt överbelamrat men sist och slutligen ganska trivsamt, b) det blev verkligen inte speciellt mycket bättre när det var fixat (säg hej till tapeternas motsvarighet till halmgrisen!), c) fina, snälla Dick var borta och d) med honom den varma, skämtsamma stämningen. Det var för mycket gliringar om alltings ghastliness och för mycket "guud, vad bra vi är", det var liksom det enda som hände, det var väldigt lite konkret byggande och inredande man såg, förutom lite tillspexat fumlande med "världens fulaste öppna spis" (but of course!), det hände liksom ingenting, programmet gick inte framåt utan upprepade sig bara. Allt var bara konstigt och på tok för utdraget med tanke på att ingen verkade göra nåt.

Och VEM behöver en vedkorg i "chesterfieldstil" som nån knåpat ihop av faner och skoputsningsfärg. Är det det som definierar god smak, liksom? Ghastly!, säger jag bara.

Sen kan man ju inte låta bli att undra vad som hände med parets böcker? Jag blir så trött på att inredare aldrig tillåter folk att ha böcker såvida de inte spraymålas vita eller får hål borrade i sig och träs upp artistiskt på en pinne. Varför är det aldrig okej med helt vanliga böcker, att läsa i?

meddelande till mamma, åsa, och andra ev. intresserade

Ok, här är vårt nya tamburgolv, in all of its 2,5 m2 and glory. Som bäst skruvas skåpen fast. Sen fattas bara skåpdörrar (blir blanka och vita), färg på ytterdörren (ännu inte bestämd), lister, hyllor, klädstång, förvaringsboxar, lampa och, naturligtvis, stuckatur! Håller ni inte med om att detta är ett rum som bara skriker efter stuckatur? Och nån lampa. Samt någon slags kitschiga skåpknoppar som utmanar sambons sinne för estetik.

Blir det bra så, tror ni?

resumé & return of the fruktflicka

Rörd av när det börjar:s efterlysning gör jag en kort resumé över de senaste veckorna: jag har fått nytt, smashing hallgolv (ja mamma, det blir bild sen), lagt alla mina pengar på förvaaaring (och samtidigt tagit ännu ett steg in i vuxenvärlden: Jag har mina kläder bakom dörrar! Bara två år efter inflyttning! Wow!), jag har äpplen överallt och plommon lite var stans (läsare bosatta i Åboregionen ombedes höra av sig om ni vill ha lite frukt) och hela trappan full med skrot. Jag tittar på the wire, igen, och orkar inte ta itu mer röran som utgör mitt liv. Jag kokar bara äppelmos, det är den enda huslighet jag befattar mig med. Jag tjatar om en större bostad för min fruktförvaring. N. tycker jag påminner skrämmande mycket om hans mor. Jag har äppelmosbrännblåsor på fingrarna och N. tycker att jag ska stiga bort från spisen, nu genast, och att vi har all äppelmos vi någonsin behöver. Jag mumlar något osammanhängande och sneglar mot min fallfrukt. Jag har trätt in i totalt eftersaftningsmode (för de oinvigda kan jag ju meddela att "eftersaft" är en term för det allra sista ynkliga man får om man kokar t.ex. vinbärsskrottar en extra gång, efter att de redan är saftade en gång).

I kväll anländer min syster. Jag tänkte bädda ner henne tillsammans med 27 meter listverk, ganska många par skor, tre sovsäckar, en kylväska, tio hyllplan och en over-sized halmbock. Jag ser väldigt mycket fram emot att ha henne här, jag hoppas att vi ska kunna gå ut och äta eller nåt annat roligt och när hon far tillbaka så hoppas jag att hon tar väldigt mycket frukt med sig.

söndagens flow

... var också roligt även om det var fel veckodag, mer folk, sämre väder och känslan av att det här är något smått och fint och speciellt var betydligt mindre påtaglig.

august is the cruellest month

flow

Fredags flowfestival gjorde mig lycklig, på ett alldeles specifikt sätt som ingen annan festival än After Eight's Hotter Than July och Pluto:n gjort, då för länge, länge sen. Flow kändes i själva verket som en lite tuffare storasyster till Pluto, fast med öl. Sådär så att man tänker: ja men, jaaa, precis så här ska en festival vara! Och man inser hur störd ens festivaluppfattning riktigt har blivit, det måste inte se ut som ett krigshärjat flyktingsläger, fast med mer mat. Man behöver inte sitta på sin väska och hela tiden vara beredd att rusa upp för att undfly syndafloden som uppstår när någon allmänt frånvarande hårdrocksyngling plötsligt får för sig att han behöver lätta på trycket precis där han går och står, i allmänhet mitt i ens lunch. Folk behöver inte ligga avtuppade i framstupa sidoläge. Det kan finnas bord, stolar, soffgrupper, klipp och klistra-hörna med såpbubblestation, ballonger och fiffiga dekorationer, gratis regnrockar, toalettpapper, alcogel, sopsortering och annat som tanter gillar. Och fler sorters mat än tre sorters generella festivalröror. Det känns så sofistikerat att det inte är likt nåt! Samtidigt inser jag ju att vi som går på festival och känner djup tillfredsställelse över just sopsorteringen antagligen är i en minoritet (men ändå, all dricka serverades i burkar och man betalade 1 euro extra i pant som man sen fick tillbaka när man förde in sin tomburk, det är ju superkäckt!) Och bra musik med glada artister som genuint såg ut att ha roligt. Igår bl.a. fina, coola Frida Hyvönen, Vampire Weekend (som verkade helt blown away på det där sättet som artister brukar bli när de kommer till Finland och märker att det inte är förskräckligt, att folk är helt normala och faktiskt kan deras låtar) och Ladyhawke (suddigt intryck; för sent, för kort, för närsynt). Och i morgon Fever Ray, Jenny Wilson och Lily Allen.

Mja, såhär pass tydligt och bra blir det när man inte har nån kamera med sig.

nåt att se fram emot

N. är ute i världen utan mig och dricker 6 koppar kaffe med ännu mera dopp. Sms:ade just att han träffat en 92-årig, helt klar och redig kusin till sin numera döda farmor, och att denna tant stolt förevisat honom åt alla som dykt upp med orden "Honom tycker jag om!".

Jag blir alldeles rörd och tycker det är så fint! Och tänker att det fyller mig med en väldig tillförsikt att veta att det åtminstone finns någon fördel med att vara 92 också: att det då äntligen är socialt acceptabelt att i helt nyktert tillstånd behandla främmande män som hundvalpar och klappa lite på dem och säga att de ser fina ut.

back to life, back to reality

Förra veckan var jag här:










Nu tillbringar jag igen mina dagar tillsammans med en massa skrynkliga, dubbelprintade papper och en pc från the dark ages som till råga på allt håller på att genomgå ett större inremedicinskt ingrepp så att det ligger tillbehör och lösa delar överallt, en burk övergivna gem och en krukväxt som aldrig i sitt liv mått så bra som nu, efter sex veckor utan min närvaro. Jag vet inte vad det säger om mig. Med tanke på att jag just blivit fodervärd åt två tomater och en jordgubbsampel känns det smått oroande.

dagens upptäckt!

Jag upprepar: internet är fantastiskt. Internet har gett oss Bamsekaraoke!

***

Och på tal om internet, igår kom vi (jag) upp med nästan komplett storyline för en ny tv-serie, lite så där socialrealistisk, som handlar om Bosse, 52, och Ann-Britt, 47, som gör sina egna sexfilmer och lägger upp på nätet, samt om deras inåtvända och grubblande nördson Gustav, 13, (varvid N. protesterar att en trettonåring inte KAN heta Gustav! - Non, pourquoi pas?), som Ann-Britt har tillsammans med sin bittre och alkoholiserade f.d. make Leif-Erik (ålder okänd, förtidspensionär). Leif-Erik var Ann-Britts ungdomskärlek som hon lämnade när Bosse svepte in i bilden med sin examen i elteknik och sin fasta anställning på Eriks El. Sedan dess har det bara gått utför med Leif-Erik som nu ruvar på sin gruvliga hämnd (han har hittat en av filmerna och tampas nu med det moraliska dilemmat om han borde avslöja detta för sonen eller inte). Detta är för övrigt Ann-Britts stora skräck, men hon tröstar sig med att Gustav är ett mycket välartat barn som mest sitter på sitt rum och spelar dataspel och Bosse har hursomhelst försäkrat henne om hur det inte är någon fara. Bosse i sin tur slits mellan sin dragning till fame and fortune och sina plikter gentemot sin arbetsgivare, så han pixelerar mödosamt bort El-Eriks logga från sin montörsuniform för att undgå upptäckt. Eftersom Bosse är lite tekniskt lagd, tycker han själv, sitter han gärna och petar med introtexter och zoomningseffekter och sådant på kvällarna. Det följde nämligen ett så rackarns bra program med videokameran han köpte på (insert Sveriges motsvarighet till Hobby-Hall??). Han gillar när det är lite konstnärligt, etc, etc. Konceptet är naturligtvis inte helt färdigt ännu, det behövs lite fler bifigurer, t.ex. föreställer jag mig att Bosses chef Erik (El-Erik då, i motsats till Leif-Erik) kunde ha en lite större roll, något slags romantic interest och eller social kris för sonen Gustav kunde vara bra och eventuellt kunde Ann-Britt överväga en liten romans med det nyanställda vårdbiträdet på jobbet (som då gärna kunde vara en ung man av lämplig etnisk minoritet och väldigt söt, för det skulle Bosse kunna ha issues med). Som ni ser, det är UPPLAGT för drama och förvecklingar! Jag tror det skulle kunna bli en hit!

Någon tv-kanal som vill köpa detta upplägg av mig?

Och ja, jag läser för mycket kvällstidningar. Alldeles! Figuren Leif är dessutom modellerad på en förtjusande man i femtioårsåldern som på Tammerfors järnvägsstation kände sig manad att bläddra och slå i sin röda plastadressbok för att ringa upp sitt barn på mobilen för att med hög röst förklara om hur han spytt lite här och där och hur barnets mamma "aina on ollut niitä täyshuoria". Hurra för daddy, liksom.

***

Och just fick jag mig tillsänt en aftonbladetlänk till farbröder som poserar nakna på snöskotrar följt av meddelandet "På något sätt tror jag att Bosse har branchat ut!". Och det skulle man annars kunna tro, men Bosse och Ann-Britt bor i Härnösand. Faktiskt.

***

Och sen blev jag paranoid och blev tvungen att googla Bosse och Ann-Britt för att se att det inte verkar finnas några som kunde ta åt sig.

I'm only in it for the luktsudd!

Borstar bort sexhundra miljarder björkfrön från altanen och vardagsrumsgolvet och kläder och möbler och ögonvrån och tänker - min goda österbottniska uppfostran till trots* - att björken ändå är ett jäkla överskattat träd. Björk och rönn är mina least favourite lövträd, annars gillar jag typ alla. Ju mer exotiska/långsamväxande, desto bättre. Plus för träd med stora blad. Minus för helt useless träd som bara rasslar och skräpar. I Italien hade de någon slags träd vars stammar var alldeles kamouflagemönstrade och kändes ju lite tufft, sådär som om naturen i sin tur hade härmat människans tillämpning av naturen. Fast jag inser att de (träden) sannolikt sett ut så redan från början och att det inte var något fashion statement från deras sida. Jag hade gärna demonstrerat med bilder, men det känns för svårgooglat.

Har en dag full med pittoreska små oförklarliga incidenter som sen får sin förklaring innan jag ens hinner blogga om den: som hårvårdsprodukten som trillade över handfatskanten igår kväll och SEN BARA FÖRSVANN (Jo! Alldeles sant! För jag orkade inte plocka upp den just då utan lät den ligga och i morse när jag såg den ensamma korken och skulle plocka upp den så fanns den bara inte. Men sen återfanns den på tvättmaskinen, så tydligen har jag eller någon annan plockat ställt den där). Likaså har jag någon helt otippad lilablommande växt i min ena rabatt som jag inte förstått VAR den kommit ifrån, ända tills jag just kom ihåg att hällde jag inte ut en massa gamla utgångna fröpåsar precis just där? Ja, alltså, på det planet.

Funderar över att jag saknar hösten, inte som årstid i sig (för den lär väl fortsättningsvis dyka upp så småningom) men dess symbolvärde som back-to-school och nystart. Nu är det snarare så att 45 minuter tillbaka på jobbet och det känns som om man aldrig ens varit därifrån. Och samma gamla pennor och tjafs som förra året. Jag vill ha fina pennor i en ny fin penal (jaja, finlandism, I know) i ny skolväska och nya kompisar och ämnen och kurser och... allt som inte är samma människor och samma trötta skämt och gammalt gnäll i ny tappning och för då blir jag bara helt "Karl-Oskar, jag tyar inte längre" och vill åka vart som helst (men det gör jag inte för jag är feg och förståndig och har katt och radhuslån).

* gick en termin på dagis/barnträdgård i Nykaabi och de läste TOPELIUS högt för oss. T.o.m. kulturchockade sexårsjag anade det olämpliga i detta, men likväl.

tillägg till förra: POOLEN!

N. påpekar mycket riktigt att jag ju glömt poolen och det har jag ju. Eller inte glömt, men det var svårt att hitta bilder utan simdräktsmänniskor på (och eftersom jag gillar mina människor så vill jag inte att de ska bli arga på mig för att jag bikinibloggar dem utan lov). Men här kommer poolen:


and by night...

Italien del I - Casa Fiora

Här kommer nu sent omsider lite semesterbilder. 

Vårt hus låg högt uppe i bergen, även om man inte riktigt ser det på den här bilden. Men efter kilometervis av smalare och smalare väg med brantare och brantare kurvor och insugna andetag och "nu stiger jag faktiskt av och går" från baksätespassagerarna, så var vi äntligen framme, mer än två timmar för tidigt. Men alla var överens, nu parkerar vi bilen och så sitter vi här veckan ut - basta!


Huset såg ut så här från framsidan...


...och vyn sedd från altanen så här:


Utsikten från köksfönstret var väldigt toscansk, komplett med galler och allt.

Gissa om vi blev nöjda över att ha våra egna druvor (fast de var inte alls mogna, jag vet inte riktigt vad de smakade som, väldigt beskt och kompakt, sådär lite som krusbärskart?)

... och det fanns en massa ödlor överallt. Happiness! Jag gillar växelvarma djur så länge de är små och inte giftiga.

Djurlivet var på det hela taget rikt och varierat. Såhär ynklig ser fladdermusen ut efter att ofrivilligt ha badat i poolen hela natten (jag trodde det var en padda som satt och häckade i utsugsventilen och skulle fiska upp den med en håv, så gissa om jag skrek på ett väldigt tjejigt vis när "paddan" både flaxade och väste åt mig. My god.)  

Här är "Resident Cat on the Premises". Eller den är egentligen en av tre (eller fyra?) mer eller mindre bofasta katter, men den var den vi såg först och den jag tog till mig mest. Alla kittiesarna var så himla hungriga att de kunde ha ätit hur mycket som helst.


Här är den redan på väg bort men ångrar sig sedan...

Mad Cat Lady in training (försöker dessutom vara "italiensk", hence the dress)

Benvenuti à Casa di Mamma!

Här gillar vi att grilla! (men det var i själva verket sällan det gick så här lugnt och städat till... )


Systern släntrar lite coolt bland odlingarna, ever on the lookout for the picturesque.

... som detta då, t.ex.

Här ser systern lite ut att ha tagit anställning i linneförrådet, men det är bara som det ser ut.

(fortsättning följer...)

Bilderna är antingen mina eller N:s, dåliga bilder är sannolikt mina.