Doris 2008

Efter mycket möda och stort besvär och allt det där vanliga borde årets julkalender som vanligt finnas här.

(Ja, och gästboken blev vi tvungna att helt ta bort för annars hinner ingen med något annat än att rensa bort reklam för diverse potensmedel!)

Mamma messar

När ens mamma sms:ar från Barcelona mitt i natten för att meddela att hon är lyckligt framme och på hotellet nu och det är trevligt och att de har ätit middag med Albert, så inser man att man inte har en aning om huruvida Albert är en människa eller t.ex. en ny liten björn till hennes enorma samling, för den enda Albert man känner till är en död hund. Och sen vaknar man på morgonen och undrar att var det verkligen Alfredo han hette, för det låter ju mest som en animerad italiensk Disneykock, så man kollar meddelandet igen, inser att man inte har en aning om varifrån ens undermedevetande plockade Alfredo och besluter sig för att Albert kanske ändå är en business associate, för en ny spansk björn borde väl ändå snarare heta Mañuel eller Rodriguez*?

*Och Rodriguez förstås efter den olycksaliga mexikan som föll offer för Robbie's manodepressiva apa. Of course.

Statusmeddelande

Maria is totally stressed out över självpåtagna dumma jultraditioner i form av frottékaninsjulsagor.

Stupid, stupid. Igår innan jag skulle somna låg jag och tänkte på hur tur det är att jag inte skriver böcker för alla mina personer har just och jämt ett utmärkande karaktärdrag var, och det känns som lite på mindre sidan.

- Du menar att om man går in i kalendern som en ye-esbox:are så kommer man ur den som en ye-esbox:are?

Japp . Så är det.

and by the way, it wasn't curiosity that killed the kitty-umbrella

Helgen bestod av förkylning & snörvel, minutiös storstädning, glögg & praliner, nattlig snöstormspromenad, impulsshopping av ny mobiltelefon (i nyansen "kermitgrön"; eftersom min gamla tydligen allmänt ansågs som en relik från förra årtusendet*), övrig blandad shopping - dock ingen mössa, vilket hade behövts för den ovan nämnda snöstormspromenixen, 2 av förra julens storfilmer (jag säger inte att jag är snabb eller att jag har koll), varav jag gillade den jag inte trodde jag skulle tycka om och tvärtom, några julklappsfunderingar samt ganska mycket julkalenderangst (och t.o.m. eventuellt lite text).

Var helt vild i elektronikaffärerna, inte nog med att jag hittade inte bara en utan flera tänkbara telefoner - jag ville av någon outgrundlig anledning plötsligt HA ALLT: ny genomskinlig dammsugare (ehum?), ny tvättmaskin och Wii Fit-spel. Allt var blankt och fint och lyste. När jag dessutom stod och kikade intresserad på CD-spelare, blev så N. både glatt överraskad och samtidigt lite osäker och illa till mods. Han tag i mej och nästan ledde mig mot dörren.

- Tittar DU på cd-spelare? Åhå. Nu ska vi nog gå.

Jag hade inte ens hjärta att erkänna att anledningen till att jag hade tittat extra noga var att jag inte riktigt var säker på vad det var som jag såg framför mig. Så nä, nån cd-spelare behöver vi nog inte köpa, men åtminstone har min nya telefon ett pluppspel med hulatjej, en dansande krabba och 99 luftballoons i electronicaversion. Och så matchar den både min tröja och mina äppelmynthon.



* man vet att man alldeles tveklöst behöver en ny senast när man skäms för att kolla mess bland Åbos samlade språkvårdstanter.

modeblogg?

Igår köpte jag något så exotiskt som en tröja. Och det var inte ens någon cool och dyr märkeströja, utan en helt vanlig basictröja från HM. Jag var tveksam, för dels kändes det väldigt retro på nåt sätt och dels så var den randig (randigt= jättefint på alla andra, konstigt och utklätt på mig). Hela ordet känns lite gammaldags och främmande. Idag har jag den på mig och tycker att det känns som det mest geniala plagg någon har fått för sig att uppfinna. Jag brukar ju annars framhålla koftan som det enda tänkbara plagget vintertid (och ofta även sommartid), men nu älskar jag min nya tröja: den är mjuk och följsam och jätteskön, och inte alls för varm som jag trodde den skulle bli. Den är alldeles lämpligt varm och utan något extra skärp eller knappar eller något som fladdrar och trasslar sig. Jag kan inte fatta att jag har levt utan detta plagg i alla dessa år. Så nu känner jag mig lätt nyfrälst och samtidigt nästan lite indignerad: har folk använt tröjor hela den här tiden och liksom inte sagt nåt? Är det snällt?

BookCrossing

Nu har jag skaffat mig ett BookCrossing-account, så nu är det bara att börja hålla utkik efter mina dubletter och minst omtyckta böcker. Om jag hittar några som jag kan skiljas från, det vill säga. Var snälla och ta hand om mina literary orphans om ni hittar dem när de ligger där ute och fryser.

time out

Hej, jag håller paus på grund av saker som händer: saker som är ledsna, hemska och okontrollerbara, som upptar största delen av min tankeverksamhet men som jag ändå inte kan skriva om. För att det inte ens är jag som primärt berörs, utan bara indirekt, handfallet. Jag återkommer när allt slutat snurra och vardagen landat lite och vi vet hur det blir.

Dirty Dancing

feast of all saints, and then some

I has da magic! I glows waay brighter than U.


Guests are terribly busy minding the gap, playing with toy elephant of royal breed and waiting to be fed.


Se här, det börjar dra ihop sig!


Everyone was there. Even The Great Pumpkin did so appear, and this year he even brought an underling.

14/11

Och så hoppas vi att vi a ) vågar titta och b) inte har för höga förväntningar och blir väldigt besvikna.

illusionen av ett kök

Jag lovade visst bilder i något skede. Ännu saknas golvlister, taklister, mittemellan-lister och lite till. Lampor, eluttag, nån skåpdörr. Och vatten. Och avlopp. Och fläkt... Jaja, you get the picture. Vi har ett slags låtsaskök, men så här ser det ut.

moving on nevertheless

Det är dåligt när man i beslutsamt pms-raseri inser att inga av möblerna i ens sovrum duger, att de är helt förskräckliga, att hela rummet är helt hemskt och att det är ett under att man alls har kunnat sova en sekund i ett så alltigenom misslyckat utrymme. Olycklig sambo springer panikslaget runt med måttband och ber till gud att inga strukturella förändringar kommer att krävas. Man baxar in allt löst i bastun för att slippa se det, släpar runt sängen ett par varv i rummet trots att man vet att den är för stor för att ha någon annanstans än där den stod från början och man förbannar garderoberna och alla kläderna. Det är skitjobbigt, men efter någon timme så ser allt ut ungefär som när man började förutom att det är tomt på möbler och böcker och tidningar ligger i sneda högar på golvet (eftersom möblerna står i bastun and all that...). I linje med ens personliga inredningshistoria sneglar man på bastubänken och överväger dess användbarhet i inredningssyfte, tills man inser att man inte är en trotsig tonåring längre utan att man ju faktiskt är vuxen och jobbar och får lön. Et voilà, man kastar sig iväg till möbelaffärer med pengarna i högsta hugg, men det finns inget att köpa för allt är lika fult som det man hade från början.

Man surar i sitt tomma sovrum och vet inte alls hur man vill ha det.

(Ja, och nej, köket är inte klart än.)

Dagens who ever would have thought?

Sf-klubben i Åbo misstänks ha gjort sig skyldig till "förmedling av alkoholhaltigt ämne"
http://www.vasabladet.fi/story.aspx?storyID=29377

Åhå. Tänka sig!

Sf-klubben och Åbopolisen är säkert båda lika förvånade över att detta fall aktualiserats.

I make my own fun

Det värsta är sega och långsamma dagar då just inget spännande händer och man saknar all tillstymmelse till motivation utan man surfar runt lite överallt och så går man in och besvarar någon kommentar på bloggen. Sen när man gjort det så kollar man rent slentrianmässigt mejlen för att se om det kommit något roligt där och jo!, det har det och man blir riktigt upprymd en hundradels sekund innan man inser att det är ens egen bloggkommentar från alldeles nyss.

tillfälligt avbrott

Jag saknar rinnande vatten! Och avlopp! Och internet! Och min SodaStream! Allt är ur bruk. Mitt liv börjar så sakteliga anta skepnaden av u-landsmisär. Allt vanligt hushållsarbete har försummats i en evighet. Jag tittade i strykkorgen igår: där ligger grejer från Italienresan, och en klänning som jag inte kom ihåg att jag hade. Den har en jävla massa veck och liksom semipuffiga ärmar. Den har legat och skrynklat sig sedan början av augusti. Hur stryker man sånt? Jag knycklade ner den igen, allra underst. Jag kan bara stryka fyrkantiga saker och även då bränner jag mej och får parketten att slå lös från golvet av att jag ångar och sprutar vatten. Om inte N. kan fixa den åt mej så blir jag antagligen tvungen att sälja den på loppis åt någon som kan stryka eller står på god fot med en vänlig tvättinrättning. Nästan allt annat strök jag - även icke fyrkantiga saker och sånt som inte var mitt. Sen var jag martyr en stund.

Det största problemet med att inte ha ett fungerande kök är inte att det är knepigt att laga mat, jag ligger gärna på knä i ett hörn och mikrar färdig pasta på papperstallrikar (Stockmanns ost- och spenatpasta är jättegod!) utan att det försämrar min livskvalitet nåt nämnvärt. Inte heller den bristande tillgången till vatten: Kissen är starkt misstänkt för att ha druckit ur toaletten igår och hon verkar också tämligen oberörd. Det värsta är när man sjutton gånger om dan står där med sin skvätt någonting som man vill hälla ut och bara har en hibiskus att tillgå. Skvättar är min grej. Jag dricker aldrig upp något, utan det blir alltid en cm eller så över av allt: vatten, kaffe, juice. Jag vet inte varför det blir så, det är ingen medveten image eller "spara så man har"-tanke, utan det bara blir så att jag glömmer koppar och glas efter mej. Och sen står jag där med upphittade halva koppar kallt kaffe eller tre munnar juice med valfri insekt som jag vill bli av med. Men har inget avlopp och blir helt handlingsförlamad och stirrig och tömmer allt i hibiskusen. Jag borde enbart och uteslutande dricka vin, för då blir det på något mirakulöst vis aldrig några skvättar över.

kylskåpspoesi

Jag är lite svag för mina nya vänner som skriver till mig och vill att jag registrerar mig för online casino. De mejlar mig dagligen, flera gånger om dagen (de är t.o.m. värre än Seiska), men alltid under olika namn. Nu senast var det någon som kallar sig Macrostie Lohmann, som sände mig följande fullkomligt fascinerande lilla dikt (tog mig friheten att editera och sätta in lite radbyten)

Peculiarity

no one will be able to resist fire achieved.
with the inward consciousness of strength
away, had not entirely disappeared
- to unite these there ain't a many like her, sobbed alice
when captain paton to please her uncle,
and because.

Det är väldigt mycket Twin Peaks över det hela och analys av poesi var verkligen aldrig riktigt min grej. But I like it. Och jag väntar med spänning på en fortsättning. För nu tycker jag att det blev lite oklart vem Captain Paton riktigt är och hur han hänger ihop med Alices morbror? Och allra mest funderar jag över kopplingen mellan stycket ovan och rubriken Teddy Bears Abandoned in Remote Woods. Vem är hon? Hon är helt unik, det framgår tydligt, och det är bara hon som kan ena alla, det står ju också helt klart. Jag hoppas innerligt att Captain Paton hittar henne för annars blir morbrodern förbannad och björnarna fryser ihjäl i skogen.

Skynda, skynda, please.

småjobbig post

Någon - jag föreställer mig en vänligt inställd mediemogul med pipskägg - har bestämt att just jag ska få Seiska! Tidningen som är den ultimata skvallerbibeln för den vudna adhd-befolkningen med grava läs- och skrivsvårigheter och som huvudsakligen består av bilder på okända kändisar, deras dejter samt wannabe-kändisars nakna silikonbröst och så står det lite bildtext till med gul text på chockrosa bakgrund.

Den är uppenbarligen en veckotidning, men utkommer hela tiden. Var och varannan dag ligger det ett nytt nummer i brevlådan och jag blir tvungen att skämmas hela vägen till ytterdörren. För tänk om någon granne ser mig och tror att jag inte bara köper en sån tidning utan actually PRENUMERERAR, dit ryker all semblance of cred och värdighet i ett enda svep. Väl innanför hemmets trygga väggar läser vi Seiska för brinnkära livet. Förra numret innehöll en "gissa kändisarnas bröst"-tävling, där man skulle passa ihop rätt dekolletage med rätt kändis. N. tyckte det var en mycket fyndig tävling men kunde ingenting. Jag tyckte det var lite ynkligt och hävdar att en höggravid Angelina Jolie i den gröna Oscarsklänningen måste man för fasen känna igen, åtminstone! Förra numret engagerade vi oss djupt i ett litet hästdjur med randiga ben som påstods vara en korsning mellan åsna och zebra. Den bor här ganska nära, så nästa sommar kanske vi kan hälsa på: jag tar med ponnyknäcke! Numret före det handlade mest om en flashande BigBrother-deltagare som till råga på allt röstats ut innan tidningen ens kommit. Hennes största dröm var, surprise, surprise, att bli playboymodell.

Nu senast låg fokus ganska naturligt på tragedin i Kauhajoki: de psykologiska förklaringsmodellerna haglade och det finns tydligen inte en käft inom flera kilometers radie som de inte skulle ha pratat med, däribland en anonym "kamrat" från högstadietiden som sa att [...] stack ut redan då, han hade ingen flickvän men en gång sprang han runt och hotade några flickor med en käpp. Och bevisligen var ju det här en störd kille som man i efterhand lätt kan konstatera att det gick snett för i något skede, men ändå, är inte det här att göra det väl enkelt för sig i sitt amatörpsykologiserande? I min högstadieskola, som inte ligger så väldigt långt därifrån, var detta mer eller mindre standardbeteende, och för de flesta tror jag livet ordnade upp sig riktigt bra ändå.

Och jag vill ju inte vara otacksam när nu någon en gång har bemödat sig om att jag ska få en present, helt gratis, men vilken genomusel tidning. Ni får sluta skicka nu, jag kommer nog inte att beställa. Inte ens fast jag tack vare er nu vet att miljonääri-Jussi-Funi är förlovad med en simhoppare och ni teasar mig med zebroider.

Stackare som hamnat i dåligt sällskap.

om och om igen

Jaha, men kan vi börja ändra vapenlagarna så småningom? Och satsa på psykvård och göra något mer konkret än att oj:a och voj:a och förfasa oss? Det hjälper inget, allt bara faller i glömska tills det händer igen. Vilket det ju kommer att göra.

Lisa - än en gång

Jag ♥ Lisa Magnusson. Hon är min absoluta favoritkrönikör just nu. Hon har en fullkomligt orädd attityd, är sjukt rolig och skriver argt och underhållande om allt mellan himmel och jord, medan alla andra kvinnliga krönikörer verkar ha gått ner sig totalt i hemmafruträsket och mest bloggar bilder på sitt potatismos.

teknik

N. tycker jag är lite tråkig för att jag inte intresserar mig för teknik. - Kan du inte vara med som din syster? undrar han alltid när saken kommer på tal.

Både min sambo och min syster älskar sina prylar som går på batterier. De brukar bond:a över teknik och plättar. Jag är oftast ganska likgiltig. Men så ibland plingar det till lite i mitt centrum för teknikuppskattning och så får jag för mig att jag vill ha något: nu senast en dvd-spelare (jag vet inte vad det är för märke, eller vad den gör som skiljer den från alla andra dvd-spelare) men den är liksom champagnefärgad. Det räcker för mig, jag tycker den är så fin! Jag har inte sett den i verkligheten utan i en tidning och jag är helt övertygad om att vi skulle bli bästa vänner.

- Är den dyr, tror du? kastar jag ur mig lite nonchalant, för att jag tror att det kanske händelsevis är en bra sak. Naiv som jag är så tror jag att han ska bli helt till sig, för han har hatat vår nuvarande dvd-spelare allt sedan den kom. I flera år nu har han progagerat för hur vi verkligen borde köpa en ny, för att den vi har kommer att gå sönder när som helst. Men den bara håller och håller. Vår nuvarande dvd är verkligen allt annat än dyr, vi har vunnit den på lotteri. Jag älskar den just för att vi fick den helt slumpmässigt, den känns som en present, och visserligen är den inte bra, men med lite övertalning och trixande spelar den ändå upp det mesta. Så när vår cd-spelare gick sönder för något år sedan lyckades jag argumentera emot att vi skulle köpa en ny, för man kan ju ändå spela cd-skivor i dvd-spelaren om det skulle behövas.

Men nu, när jag har hittat en mojäng jag gillar och som dessutom högst antagligen är tillräckligt dyr för att vara accepterad även i nördkretsar, så då står han ändå och lusläser Giganttibladen.

- Vad kikar du på?! Står du där och kikar på nåt billigt skit?
- Jo.

You just can't win.