excusez-moi...

men är det någon mer än jag som tycker att 11 000 kronor är ett överpris för att måla sina kylskåpsluckor så att de ser ut som rostfritt stål?

tips mottages

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: jag behöver en ny stil. Jag är trött på alla HM-toppar som man knappt ens vill ha när man ser dem i butiken. Men sen tar man dem ändå, för det är det som finns och som man tycker man har råd med och man vill ha något nytt. För man tror att det blir roligare då och det blir det visserligen ibland, men oftast blev man bara ägare till ytterligare en märklig topp som inte riktigt passar med något annat man har.

Jag tror jag vill ha någon slags tidlös glamourstil, men ändå tuff. Något som åldras med stil och som jag kan ha i trädgården sedan när jag är en excentrisk tant som bara pratar med tagetesarna och igelkottarna. Och som ännu då har ett visst skimmer över sig och andas en svunnen storhet.

Lite Brideshead revisited, lite rocknroll och lite skogsälva. Och som tål kattklor och inte är för fladdrigt.

Hjälp mig. Vad borde jag köpa?

tidningsjunkie

Linda Skugge är riktigt ordentligt rolig igen, för första gången sedan typ 1995 då hon var överlägset roligast hela tiden... Hon målar upp ett framtidsscenario som känns skrämmande nära. Jag är ett år äldre än henne och känner mig redan träffad: barfota - jo, ibland, speciellt på sommaren; linne - jo, basplagg no 1; dyra jeans - ja tack, gärna; allt det där brukar jag vara och ha, nu är det bara lådvinet det gäller att akta sig för. Annars kan det hända att man blir sån här, och det verkar minst sagt ganska vidrigt. Lådvinsbegäret och ordningsmanin driven till sin spets och man får en liten skotsk by som framstår som lika avslappnad och naturlig som den pastelliga villaidyllen i Edward Scissorhands.

Själv gillar jag som vanligt Linna bäst. Hon är så cool. Alltid när de här mediadebatterna - oavsett ämne - för länge sedan urartat till att mest bestå av diverse personangrepp och tjafs, och honsa och hansa och jagbara, så dyker hennes inlägg i frågan upp och hon sätter alltid fingret på någon helt ny synvinkel som alla andra förbisett och säger "hey, kan vi inte diskutera det här istället" och man tänker: Ja!, precis, just det, så är det ju.

Och slutligen, gorillababyn mår uppenbarligen bättre. Skönt.

ny vårlook

Hjälp, vad det finns mycket fula bloggtemplates i världen, jag häpnar.

defeated

Jag förlorar, det går långsamt men obevekligt. Resultatet kommer att bli det samma hur mycket jag än spottar och fräser och kämpar emot. Vilket jag gör.

En ful nylonfrisbee.

När vi istället kunde ha fått en stor happybouncy badboll med somrig nyplastlukt. Snyft.

Mary Ellen Mark

... sen så var söndagen även en dag för kulturella utsvävningar, vilket var bra mycket intressantare.

Såg den amerikanska fotografen Mary Ellen Marks fotoutställning i Salo. Tyvärr finns den inte längre kvar där, annars skulle jag uppmana alla att åka dit och se den. Vackra, men ofta också obehagliga svartvita bilder på bl.a. tvillingpar, amerikansk fattigdom samt enstaka kändisar och floridapensionärer.

Och hjälp, vad hennes Johnny Deppbild skulle pigga upp hemma hos oss!

Jag har varit på trädgårdmässan "Trädgårdens Vår". Den var tråkig. Det fanns ett par miljarder blomlökar, ganska många salladskrukor, sådana där muik-fiskar (vad-de-nu-heter-på-svenska?) och just inget mer. Och så delade de ut smakprov på nutrilett. Så konstigt.

Inga trädgårdsmöbler. Inga roliga stenar och buskar. Inga fina krukor och burkar. Inga fancy små dammar med vattenfall och fontäner. Inga spottande grodor och sedesamt blyga david-statyer. Inga studsmattor, gungor eller broar att gå över sin lilla damm på. Nada. Inte ens något litet asiatiskt lusthus.

En sån fantasilös vår det kommer att bli för trädgården! Bara en massa, massa dahlior och tulpaner och sen inget mer? Hur hög glamfaktor är det på det?

Och hur kan man få för sig att arrangera en trädgårdmäsa utan att ha lyckats få med en enda liten trädgårdstomteförsäljare?

Now people, this is what a garden looks like...

Mitt problem är nu att jag allt till trots ändå lurades att köpa sådana där blomlökar jag också (meh, detvar ju allt som fanns!), trots att jag är lite rädd för dem. När jag kom hem insåg jag genast mitt misstag och sparkade snabbt in dem i ett hörn bakom torkställningen to be dealt with later. Så nu ligger de där i sin påse och gläfser ilsket.

N. tyckte att han också behövde ha ett odlingsprojekt så han köpte frön till eukalyptusträd. Jag är mycket spänd på att få se resultatet. Det kan bli över hundra meter högt så jag tror att det kommer att pryda sin plats på balkongen.

desperate housewife

Klockan är bara halv tio och jag har dammsugit hela hemmet, är redan på min andra tvättmaskin och planerar nu resten av min förmiddag: plantera om apelsinträdet, så oleander eller göra min egen citronlikör? Observanta läsare märker genast att det är en mycket viktig ingrediens som saknas här för att göra bilden komplett: den toscanska villan! Det är ack så mycket coolare att plantera apelsintäd och göra citronlikör i den toscanska villan än i den finländska höghuslägenheten.

Varför matchar aldrig mina omgivningar med aktiviteterna? Det skulle vara så mycket mera prydligt så.

opålitligt fluff

Oj, så stora fluffiga snöflingor. Var höll ni hus i, säg, december??? Det här är ju helt fel. "Mars, april har knopp i håret" heter det ju så käckt. Ge mej några bloody knoppar nu nån gång...

dagens bubblare

...är Hartwalls Friss nya Peach-smak! Limefrissen smakade som en blaskig urvattnad sprite (och då anser de säkert att de har lyckats ganska bra, för jag antar det var det som de strävade efter). Äppelsmaken smakade bara klistrig kalktablett och var allmänt taget tämligen ryslig. Men den här verkar ganska lovande, den är som en lite tristare och bra mycket präktigare kusin till de engelska smaksatta vattnen (pesikosmakande då företrädelsevis). Så där som det brukar vara. Men man kan inte få allt antar jag och den var ändå riktigt okej.

Ja, det var ungefär det största som har hänt i min värld idag. Förutom då att jag äntligen fick med mig den flera veckor gamla nya kaffemuggen till jobbet och för första gången på tre år så hade vi varken förmiddags- eller eftermiddagskaffe. Jaha. Så jag satt för mig själv vid mitt skrivbord och drack genomskinligt bubbelvatten ur en liten fin mugg med rött mönster och mest av allt kände jag mig som om jag var på dockkalas.

practising survival skills

"Så fort hon tror att någon kommer för att äta upp henne lägger hon sig ner och låtsas vara död".

Märkliga djur de där pungråttorna.

På allmänhetens begäran

Tadaa! Introducing "den lilla pungråttan".



"Så fort han tror att någon kommer för att äta upp honom lägger han sig ner och låtsas vara död."

i sann Aagot Ljung-anda

Ja, jag vet ju inte hur mycket blommor ni orkar med och jag har ju som vanligt sått en miljon frön, för jag tänkte att det blir lämpligt så, för det får inte bli för lite & glest, men sen så började köpesplantorna också propsa på att få vara med och visa upp sig, så det bliiir lätt lite mycket, jag inser det, men jaja okejdå:

Men det var allt på temat gula blommor för idag. Nu får ni bara klara er så här, det hjälper inte ens att tjata.

babyplantorna är här!

Det har varit kallt så länge att man inte ens förväntar sig något annat. Man har alldeles slutat hoppas på en förändring utan resignerat och insett att this is it, det blir inte bättre än så här utan man är dömd till att evigt vandra runt i sin snyggt skräddade men tunna och sönderskavda vinterkappa och blåtonade händer. Tänk Anna Karenina så förstår ni ungefär. Det har ju visserligen sin egen estetik det med, men det blir ack så tröttsamt i längden...

Och sen plötsligt så dyker babyplantorna upp på bara två dagar! Det stod "gror på 7-14 dagar" på påsen och jag sådde på torsdag kväll, tänkte" syns kring påsk" och åkte bort över helgen och sen på söndag så stod de bara där helt självsäkert, som om de aldrig gjort nåt annat. Tyvärr har jag ingen bild på dem än men påsen ser ut så här:

ljusgula tagetespojkar!

älskar kvällstidningar!

Kvällstidningar är jätteroliga. På expressen idag erbjuds vi följa med gorillafödsel med deras sms-tjänst. Oj, säger jag. Behövs en sån tjänst? Finns det en efterfrågan? Vem behöver och vill ha 1-7 uppdateringsmeddelanden i veckan om hur en gorillafödsel framskrider? Är det sådana som av nån anledning hamnar att resa bort från civilisationen och bredbandsuppkopplingen som beställer eller vem är det som är så olidiligt nyfiken på gorillaungar att de inte kan vänta på att expressen själva förser oss med senaste nytt som att "nu duger bara apelsiner" eller "nu mullrar magen" utan prompt måste få infon first hand i telefonen? Snälla berätta, jag är så himla nyfiken.

mer om min syster, böcker, öar och krokodiler

Min syster har hamnat i ofrivillig exil på en liten, liten ö. Lite som greven av Monte Christo kanske, fast det vet jag inte säkert för jag kom aldrig någon vart i den boken, fast alla gammelfastrar och mostrar i min släkt hade den som favoritbok och trugade den till höger och vänster. Och det var ännu på den tiden när jag läste i princip allt som kom i min väg oavsett hur tråkigt det var och lärde mig snabb skumläsning till perfektion. Om det är något som jag är bra på så är det att läsa snabbt och slarvigt och jag tror att det beror på alla erbarmligt sega moderniserade klassiker (urk) och det lokala bibliotekets utbud av 70-talistungdomsböcker där huvudpersonen i regel både fick en allvarlig sjukdom och blev gravid samt tog hand om en småalkoholiserad mamma/kompis och deltog i ett par, tre demonstrationståg. Gud, ingen skulle tvinga på vuxna så dåliga och deprimerande böcker. Om det verkligen var så det var på sjuttiotalet så är jag glad att jag var så liten att det mesta elände utom Storpotäten gick mig förbi utan att jag förstod vad det var som hände. Anyway, jag misstänker starkt att tanterna egentligen kanske inte gillade boken utan hade sett någon miniserie (åtminstone vet jag for a fact att de gillade Törnfåglarna p.g.a. fader Vad-han-nu-hette). Så jag vet inget om boken utom att jag tror att den handlar om en greve och en ö. Kanske. Men min syster bor på i vilket fall som helst på en ö, mycket motvilligt, och vi brukar hälsa på ibland.

Alltid när vi kommer till åland så är allt precis likadant som senaste gång. Vi tar en runda på stan och tittar på a) lokalt konsthantverk och b) billig asiatisk plast och sen brukar vi gå till ett ställe med en fancy taklampa och begrunda folklivet. Det är tryggt med rutiner. Så gjorde vi även denna gång, men med dålig framgång. Konsthantverket var riktigt fint men lite för dyrt och plasten var inte tillräckligt billig (det var nåt italienskt tjafs - det ska vara asiatiskt! säger jag ju. Sån där som är lite genomskinlig och av varierande tjocklek. Sån som fanns här på 1950-60 talen. Ska det vara så svårt?) . Lampan fanns kvar men den såg lite dammig ut. Vi beställde drinkar av typen "helst lite syrlig" och "fruktigt röd" och sen när alla andra hade förfestat färdigt och stod och väntade på taxin som skulle ta dem till stan så gick vi hem och skulle se på krokodiltv.

Tyvärr handlade det om fåglar så vi kunde inte titta för att inte bli förkylda. Besvikelse. Om jag åker till åland förväntar jag mig krokodiler. Det är något fascinerande med så fula djur som dessutom verkar vara dumma som spån. Hur har de kunnat klara sig genom evolutionen? När jag var liten hade jag en gummikrokodil (??? varför? vem har gett mig en sån?). Den luktade mystiskt och saknade all personlighet. Jag förstod aldrig vad man förväntades göra med den. Den passade varken in med mjukisdjuren eller småbilarna, möjligtvis kunde den stå och väsa utanför dockhuset med sina sladdriga käftar, men den var dålig på det också. Vad jag minns fångade den aldrig någon och det var lite svagt med tanke på att åtminstone dockpappan var ganska gravt invalidiserad.

Vart jag vill komma? Jag vet inte riktigt. Jag antar att hela detta inlägg kunde sammanfattas med: "Vi var på åland, det var bra men det hände inget särskilt och nu är vi hemma igen."

mera resa

Och sen kom vi till Stockholm. Jag vet att det anses vara lite av landsförräderi (eller åtminstone högst olämpligt och inte så lite suspekt av mig) men jag älskar verkligen Sverige! Så fort man stiger av båten så känns det liksom lite roligare och lättare att andas. Piggelinglädjen från när man var liten och på semester går aldrig riktigt ur och det är så skönt. Redan reklamerna i hamnen är lite roligare (för de är uttänkta och skrivna på svenska och inte översatta), och sedan fortsätter det bara: tidningarna är tjockare och kläderna är finare. Och framförallt: de färdiga smörgåsarna är både fler och godare. Det finns ingen mat som gör mig så nöjd och får mig att känna mig så busy och kontinental som färdiga smörgåsar och annat rolig plastförpackad mat.

När jag och syster var mindre och yngre och för första gången på egen hand i London så levde vi en hel vecka på smörgås och pizzaslice och små söta burkar med juice och citronmousse från Marks& Spencer. Resten av pengarna gick till cd-n och topshoptoppar och det var ett perfekt arrangemang. Och alla vet ju att London är ytterligare snäppet bättre, London är ungefär så lycklig man blir medan det ännu är kallt och ruggigt ute.

Mer plastsmörgås = mer utvecklad kultur = mer lycka, liksom.

We were very tired, we were very merry
We had gone back and forth all night on the ferry.
It was bare and bright, and smelled like a stable
But we looked into a fire, we leaned across a table,
We lay on a hill-top underneath the moon;
And the whistles kept blowing and the dawn came soon

(Recuerdo, Edna St. Vincent Millay)

Det verkar som om det aldrig varit speciellt glamoröst att åka båt, men åtminstone var det tydligen betydligt mer romantiskt förr? Nu är det bara päronkonjak i minityrflaskor till frukost och kalla fiskbiffar och en påklistrad tunn fasad av någon slags konstig, näst intill uppgiven, glättighet som nog inte lurar någon. Om man inte är som hon som med ett mycket begränsat svenskt ordförråd försökte få de två flickorna från sydösterbotten att förstå att det går att betala med båda valutorna fast hela summan slås in i kassan på en gång. De var självsäkert landsortssävliga med blandade småmynt och korgen full med åtråvärd tax free-sprit och hon såg ut som någon som var ända in i märgen trött på påstridiga kryssningsresenärer. Hennes min när hon rev sönder kassakvittot och började slå in alla varorna på nytt, grupperade enligt den valuta var och en sak skulle betalas i, var den mest stoiska och resignerade jag sett.

Jag gjorde en tappert försök att förklara situationen för den ena tjejen, men hon bara ruskade otåligt på pannluggen som ett motsträvig shetlandsponny, blängde ner på sina enkronor och svängde ryggen till. Om och om igen rabblade hon fundersamt halvt för sig själv upp olika alternativ för hur det skulle funka och hennes kompis skämdes och ville gå därifrån och det var mycket givande. Sedan när det blev min tur så tänkte jag att jag skulle vara den föredömliga resenären som bara har två varor och tillräckligt med pengar färdigt i handen. Det gick bra, men tror inte att det uppskattades så särskilt, så jag tänkte what the hell och att det är så otacksamt med socialt engagemang och så gick vi till à la carten och åt tusen sorters lax och kranade istället.

Vårdagjämning!

Då är det dags för alla att dra på sig sina nya fina vårskor!

vi hörs!

Haft mycket att göra, men samtidigt inget, verkligen inget, som kan vara av det minsta intresse för någon annan. Dessa aktiviteter har knappt ens kunnat engagera mig själv, och ens då medan det ännu var aktuellt. Och nu är alla spår av dem totalt utsuddade. jag minns ingenting et je suis desolée. Eller så inte.

Nu ikväll åker vi på en liten scandinavian tour till Stockholm och Mariehamn. Kul! Sedan när vi kommer hem igen är det förhoppningsvis vår och allt känns roligare och mer inspirerande och allmän bot och bättring utlovas.