Vårt problem är att vi har en hel massa sådana här. Så vi beordrades ut på kollektiv tvångsräfsning. Motvilligt morrande och i fula mjukisbyxor och skor vi aldrig trivts i.
Vissa satt fortfarande fast i sina träd. Det är jobbigt. Då blir man tvungen att klättra upp och hämta ner dom, ett efter ett. Det är väldigt tidskrävande, men man får vältränade vadmuskler (sannolikt).
Vinbären var gnälliga dramaqueens och muttrade saker i stil med att: life as we know is so last season och ingen älskar oss!- Nå jo, så är det antagligen, svarade jag.
Den lilla gula penséen var däremot kaxig no end, last one standing i ett övergivet lerfält. Man tycker att det kunde kännas ensamt, men nej, det gick bra, han hade ärligt talat aldrig mycket till övers för de andra penséerna.
Utanför tomten börjar trollskogen. Där behöver man inte räfsa och det är lika så skönt.
För där finns allt möjligt konstigt, som oidentifierbart vitt ludd. Jag drar gränsen vid luddräfsning. Faktiskt.
Och när vi kom in efter fyra timmars räfsande märkte vi till vår stora bestörtning att guldfisken just hade dött!
0 kommentarer:
Post a Comment