söndagens flow

... var också roligt även om det var fel veckodag, mer folk, sämre väder och känslan av att det här är något smått och fint och speciellt var betydligt mindre påtaglig.

august is the cruellest month

flow

Fredags flowfestival gjorde mig lycklig, på ett alldeles specifikt sätt som ingen annan festival än After Eight's Hotter Than July och Pluto:n gjort, då för länge, länge sen. Flow kändes i själva verket som en lite tuffare storasyster till Pluto, fast med öl. Sådär så att man tänker: ja men, jaaa, precis så här ska en festival vara! Och man inser hur störd ens festivaluppfattning riktigt har blivit, det måste inte se ut som ett krigshärjat flyktingsläger, fast med mer mat. Man behöver inte sitta på sin väska och hela tiden vara beredd att rusa upp för att undfly syndafloden som uppstår när någon allmänt frånvarande hårdrocksyngling plötsligt får för sig att han behöver lätta på trycket precis där han går och står, i allmänhet mitt i ens lunch. Folk behöver inte ligga avtuppade i framstupa sidoläge. Det kan finnas bord, stolar, soffgrupper, klipp och klistra-hörna med såpbubblestation, ballonger och fiffiga dekorationer, gratis regnrockar, toalettpapper, alcogel, sopsortering och annat som tanter gillar. Och fler sorters mat än tre sorters generella festivalröror. Det känns så sofistikerat att det inte är likt nåt! Samtidigt inser jag ju att vi som går på festival och känner djup tillfredsställelse över just sopsorteringen antagligen är i en minoritet (men ändå, all dricka serverades i burkar och man betalade 1 euro extra i pant som man sen fick tillbaka när man förde in sin tomburk, det är ju superkäckt!) Och bra musik med glada artister som genuint såg ut att ha roligt. Igår bl.a. fina, coola Frida Hyvönen, Vampire Weekend (som verkade helt blown away på det där sättet som artister brukar bli när de kommer till Finland och märker att det inte är förskräckligt, att folk är helt normala och faktiskt kan deras låtar) och Ladyhawke (suddigt intryck; för sent, för kort, för närsynt). Och i morgon Fever Ray, Jenny Wilson och Lily Allen.

Mja, såhär pass tydligt och bra blir det när man inte har nån kamera med sig.

nåt att se fram emot

N. är ute i världen utan mig och dricker 6 koppar kaffe med ännu mera dopp. Sms:ade just att han träffat en 92-årig, helt klar och redig kusin till sin numera döda farmor, och att denna tant stolt förevisat honom åt alla som dykt upp med orden "Honom tycker jag om!".

Jag blir alldeles rörd och tycker det är så fint! Och tänker att det fyller mig med en väldig tillförsikt att veta att det åtminstone finns någon fördel med att vara 92 också: att det då äntligen är socialt acceptabelt att i helt nyktert tillstånd behandla främmande män som hundvalpar och klappa lite på dem och säga att de ser fina ut.

back to life, back to reality

Förra veckan var jag här:










Nu tillbringar jag igen mina dagar tillsammans med en massa skrynkliga, dubbelprintade papper och en pc från the dark ages som till råga på allt håller på att genomgå ett större inremedicinskt ingrepp så att det ligger tillbehör och lösa delar överallt, en burk övergivna gem och en krukväxt som aldrig i sitt liv mått så bra som nu, efter sex veckor utan min närvaro. Jag vet inte vad det säger om mig. Med tanke på att jag just blivit fodervärd åt två tomater och en jordgubbsampel känns det smått oroande.