plastic fantastic, del 2

Och här kommer andra delen i plastälsklingarnas tio-i-topp:

5: plats - turkosa ikeastolen Urban.

4: plats - Miso pretty-duschkräm Deep Sea Body Wash. Sanslöst dyr och doftar lite skumt. Men jättefin flaska. Fakeasiatisk estetik à la Pittsfield, MA, USA.

3:e plats - rosa älsklingsbarbapappa med blombukett, fått av syster när hon var till Schweiz.

2:a plats - thailändskt duschmunsycke i rött och rosa, med en liten röd propeller som går runt, runt. Ett fantastiskt fynd, kostade just ingenting och roar mig hur länge som helst. Hoppas nån gång få nån kran eller slang där den skulle passa.

1:a plats - vit äppeldator.

plastic fantastic, del 1

Jag gillar plast. I synnerhet sådan plast som ser lite billig och skör och 60-talsaktigt solblekt ut. Jag har förstått att det här är en passion som många inte förstår och som nästan ingen delar. Så därför har jag sammanställt min tio-i-topp lista över plast som man blir glad av. Här kommer placeringarna 10-6.


10:e plats - Innocent smoothieflaska från England, komplett med gloria och allt.

9:e plats - Blommig vinyldoftande uppblåsbar fisk, snodd på en inredningsmässa i Stockholm.

8:e plats - Halvgenomskinlig, turkos korg för tvättmedel och annat. Tillverkad i Asien, köpt på Sparhallen i Mariehamn för 1 euro.

7:e plats - Väska med flower-power Bambimotiv och fint rosa foder. Köpt i London.

6:e plats - Mangaflicka med attityd.

om pingvinbabysar

Var och såg la marche de l'empereur på bio. Den var bra, men den otäckaste film jag sett. Jag gråter aldrig åt film men nu grät jag mest hela tiden och oavsett vad som hände: över de som gick vilse och aldrig kom fram till övervintringsstället, över de som fumlade och tappade sitt ägg så det frös och sprack sönder, över papporna som blåste omkull i vinterstormen och tappade sina ägg, mamman som blev uppäten av sälen, ungen som dog när mamma inte hann fram i tid, ungarna som frös ihjäl i sin första storm och mamman som blev så ledsen, babypingvinen som togs av rovfågeln etc., etc. För att inte tala om när jag grät av att det var rörande: när lilla pingvinen äntligen kläcktes, när pappan som stått tre månader i snön spydde upp sin sista mat innan han gav sig av på sin 20 dagars promenad tillbaka till havet, när mamman kom tillbaka från havet och hittade sin unge och sedan igen när pappan kom tillbaka till sin lilla familj och slutligen när pubertetspingvinerna kom ut till öppet vatten.. It was one of those days.


När filmen var slut var jag också helt slut.

vinprovning 2

För att testa hur pass användningsbart vårt formulär är, så beslöt vi oss för att testa en flaska till:

Typ: alkopop (underkategori: drickor med små , ganska fula djur på)
Namn: Bacardi Breezer, Ruby Grapefruit
Design: Trist flaska, fin röd färg på drickan, fladdermöss är inte så speciellt fina
Smak: Söt, ganska som grapefruktslimo
Omdöme: helt ok, men lämnar konstig bismak
+ färgen är smashing
- inte så dryg, tar slut direkt

Formuläret verkar funka helt ok, va?

vinprovning

N. fick idén att vi borde starta någon slags vindatabas för att hålla reda på vilka viner vi egentligen gillar och ska börja köpa. Så det gjorde vi. Här är resultatet från vårt första försök:

Typ: vitt (underkategori: viner med små , söta djur på)
Namn: Gray Fox
Design: stilig gul-mossgrön flaska med mycket fin rävflicka
Smak: stark!
Omdöme: njaaa så där
+ drygt: räcker för 2 dar
- 2 av 2 personer fick huvudvärk (och då drack vi inte ens hela flaskan...)

dagens älskling!

Detta är min absoluta darling just nu: www.last.fm. Inte fullt lika wow-känsla som då i den gråa forntid när jag först upptäckte spraydio och via den en massa ny cool musik, men nära.

Ingen mer lyckohäst!

Neeej! Läste just på ÅU att de har tagit bort lyckohästen från gågatan! Hur kan man plocka bort en lyckohäst? Varför gör ni så? För er som inte är insatta kan jag ju berätta att lyckohästen var en metallskulptur som då alltså föreställde en häst (duh!) och som förde tur med sig åt alla som rör vid den. Nu har nån tagit bort den för någon har "skadat sig" på den. Men please, det finns inget som inte någon skulle lyckas skada sig på, folk är så hopplösa. Och jag kan ju bara inte tro att den skulle utgöra något väldigt stor hot för åbobornas säkerhet?

Nu kommer vi alla att ha otur och vara olyckliga i alla våra dar och kom inte sen och säg att jag inte varnade er... Och et lönar sig inte att börja klaga sen för jag kommer ändå bara att skaka på huvudet och säga See, I told you so.

konstiga ord

...vars betydelse man aldrig riktigt ägnat någon närmare tanke innan man hamnar att översätta dem från engelska:

Katgut (kirurgisk tråd) = cat-gut (oh, fyfyfy!, säger Milla)
Pärlemor = mother-of-pearl (men, men whatabout pappapärla då?)

Jag har tråkigt idag igen. Det kanske märks.

almost famous

My buddy Google har äntligen hittat hit! Yes. Det var på tiden. Nu kan ni alltså googla mig, om det är så att ni känt någon sådan dragning.

tvnostalgi

Sen är det faktum att vi fortfarande är utan tv också oväntat tärande. Nu när jag inte har möjlighet, vill jag bara se på tv hela tiden, hela tiden och på lilla tv:n är det som om det bara skulle gå att få in MTV, jag tror det är den enda kanalen, och det kommer bara bloody jackass oavbrutet. På vilket vis är det roligt med alla dessa idioter som kör små konstiga vagnar nerför trappor. Så totalt meningslöst. Sedan såg vi faktiskt en musikvideo också. Båda två, sittandes andäktigt på golvet som två hänryckta amish people. Det var nästan samma förundrade känsla som präglade 1984 när begreppet musikvideo kom till den lilla landsbygdsorten. Men i det här fallet var det snarare en känsla av, finns MTV ännu? Kommer inte ihåg vilken låt eller vilken artist för det var ingen jag kände till. Det är så här det är att bli gammal. Sen kom det jackassrepriser igen.

Jag vill kunna se på dvdboxarna, ju! Med program jag redan har sett åtminstone en gång redan... Ja! Nu när jag fick min oförklarliga längtan efter plyschbyxor kanaliserad till ett par bruna frottebyxor istället, så är avsaknaden av boxarna egentligen allt som fortsättningvis håller mig slapp och sladdrig (eller åtminstone vill jag tro det så ingen sarkasm eller skepticism nu, tack!). Min mor som var med när nämnda byxor införskaffade konstaterade med en viss återhållen förvåning i rösten att "precis sådana här byxor hade du när du var tre". Precis. Ett par små, gula plyschshorts och en fiskarhatt i grönt denimtyg nu bara så kommer det att vara precis som att ha hamnat i en time warp tillbaka till Maria, sommaren 1975. Då var jag smal och i bra form och i princip allt som sändes på tv var bra.

stress

Det har hänt så mycket konstigt och jag har så mycket att fundera på att jag är alldeles stirrig och för okoncentrerad för att vare sig blogga eller fatta några avgörande beslut om min karriär och framtid. Mest går det runt, runt och jag känner mig mest som vargarna. Det blir för mycket och snurrar i huvudet och knyter sig i magen och benen och alla andra kroppsdelar bara kollapsar. Like this.



Och helst vill man bara sitta alldeles blixtstilla och koncentrerad medan folk berättar sorgliga historier för en så man får tillbaka något slags perspektiv på tillvaron.

when you wish upon a star..

Det sägs att det är roligare att motionera om man har fina kläder att göra det i och även om man inte är fullständigt övertygad om sanningshalten i ovannämnda påstående, så ska man ju närma sig nya saker med ett öppet sinne och bla bla... Så jag ägnade lunchrasten åt att prova sportbyxor i plysch på Zara. Nästan allt var slut eller fanns bara i storlek XL, det enda som eventuellt var tänkbart var ett par djupt mossgröna. På rea. Och jag gick i rekordfart från att tänka, "grönt njaa", till att inse att grönt nog egentligen is it. Jag hade redan visualiserat mig själv som smal, vältränad och med superkondis och just då tack vare just dessa byxor. Bliss!

Men sen provade jag. Och de var tighta, åtsittande, supersmala. Såna som jeans ska vara nu. Men i mossgrön plysch. Jag såg ut som Benjamin Syrsa! Och om ni nångång liknat er själva vid en tecknad insekt, så vet ni hur det känns. It's not a pleasant experience, and it's not beautiful. Åtsittande gröna plyschbyxor borde vara förbjudet på alla som är äldre än tre, såvida man inte spelar huvudrollen i någon lokal amatörteaters uppsättning av Robin Hood.

Så med tanke på att jag nu varken har nya kläder eller dvdboxar så ser det kanske inte så väldigt hoppfullt ut för mitt nyfunna motionsintresse. Bah. Och ännu mer oroande är det att lösgodishobbyn är också allvarligt hotad sedan jag fick stå och skämmas ihjäl mig utan pengar när jag var på godisshopping igår. N fick komma och lösa ut mig och min prrreeecious påse. Kassafarbrorn suckade och himlade med ögonen och jag kände mig som en ansvarslös missbrukare som rymt från min förmyndare. Pinsamt. Ska man vara och handla utan plånbok borde man åtminstone köpa något vuxnare än lösgodispåse. Hädanefter ska jag inte gå till någon butik alls utan att ha jämna pengar i vanten. Så blir det!

Så, alltså, på min to do-lista: skaffa ny hobby. Omgående. Alternativt ny tv och lösare plyschbyxor. Och godis.

interlude

Jag har så tråkigt och är så omotiverad att jag för ett tag allvarligt funderade över om det kanske skulle gå att göra min jobbsituation roligare och mer stimulerande genom att ställa om spell-checken på datorn till skoltsamiska. Så ni hör att det är ganska illa. Jag vet förresten inte hur många språk som verkligen, actually finns installerade på min dator, eller om de bara hänger med där i listan som teasers? Besvikelse, om det är så att den inte finns! Men sedan ångrade jag mig nästan, för även om jag skulle lyckas svänga ihop ett rättstavat ord på något exotiskt språk så skulle jag ju ändå inte veta vad det är för ord jag just lärt mig, så den personliga nyttan är ganska låg. Jag vet inte heller om det kan anses vara en så särdeles betydelsefull kulturell gärning eller ens något vidare statement för något. Förutom att det ju då är en viss antydning om den tristess som råder.

Igår hände inget särskilt alls utom att jag tittade på första avsnittet av Veronica Mars. Introtexterna såg väldigt lovande ut och jag blev så glad, men sen var den lite så där tveksam. Den kan bli okej nog bara den kommer igång ordentligt, men det var inte love at first sight. Och nu i morse såg jag på aftonbladet att det första avsnittet nu tydligen sänts i Sverige? Konstigt. Det är femton år sedan jag flyttade ifrån sveriges television, men min interna klocka är fortfarande efter alla dessa år synkad med deras utsändningar...?

En bekant till mig berättade att hennes pappa i år stolt har införskaffat tre små vise män som komplement till deras julkrubba och hur de målmedvetet har förflyttat sig fram genom deras vardagsrum under hela julhelgen, en liten bit varje dag, för att överräcka sina presenter. När hon åkte därifrån lite efter nyår så stod de på videon. Nu vet jag ju inte hur de har det möblerat, men det låter lovande, jag hoppas att de hann ända fram till krubban tills trettondagen. Jag har verkligen hållit tummarna.

Jag gillar sådana beslutsamma föremål som har ett mål här i livet, som t.ex. vilda ponnyflockar på jakt efter oändliga stäppar med friskt grönt gräs...



Men ibland undrar man ju lite vart ens grejer riktigt tror de är på väg? Och varför?

the curse of the television?

Gårdagskvällen utvecklade sig till en sådan där kväll när man går väldigt tyst och försiktigt och pratar med låg och andäktig röst för att inte i onödan provocera de kosmiska makterna. Två timmar efter att vi hade varit helt uppskärrade på grund av den oidentifierade röklukten i vårt hem och jag skrämt slag på mamma genom att först konstatera att "det luktar rök hos oss, varför luktar det rök hos oss?" och sen tappa hela luren och allt i golvet och försvinna (jag var fem före att evakuera både mig själv och mac:en, innan vi sedan upptäckte att det "bara" var tv:n som helt stillsamt stod och småpyrde i sitt inre), så gick även digikameran sönder. Suck. Vissa kvällar blir oskäligt dyra i relation till deras direkta underhållningsvärde.

Visserligen är tv:n tydligen ökänd för att under sin livstid ha haft ihjäl ett antal videoapparater och annat, men man börjar ju ändå fundera om det är ett tecken på något som vi förbiser? Ett utbrett missnöje och vantrivsel bland underhållningselektroniken eller helt enkelt bara uppladdning inför fredagen den 13:e?

Om nåt mer prompt ska gå sönder nu så röstar jag på strykjärnet. Det är dåligt och vi behöver ändå ett nytt och de kostar inte så mycket. Tack.

som jag har letat!

N: Jaja, det ska nog vara en flicka för att gå med tuggummi under datorn i månader och inte märka nåt...

J: Varför säger du så? Hur då att det måste vara en flicka? För att det var jordgubbssmak?

ojdå

Vår tv brann nyss. Den har nog inte varit i så här flitig användning på flera år och nu blev den tydligen fed up på hela Newport Beach. Jag har tittat sönder tv:n!

bittersweet

Om det finns nån som har behov av att känna sig lite melankolisk och ledsen eller bara av mörkögda änglapojkar med floppyhår så kan man gå hit och se på en liten film.

introducing the new & improved me

Jag har reformerat mig och ska nu bli en sportig och muskulös person. Haha! Nä, riktigt sant. Eftersom den nya jag också känner en djup motvilja mot all slags sport, så är tanken nu att jag måste jumppa famför tv:n för att jag alls ska umgås med mina dvd-boxar timtals varje kväll. Straffet är liksom inbyggt i själva aktiviteten - lutheranskt så det förslår! Själva träningen går väl sådär: jag har upptäckt en okänd muskel i vänster skinka som är oväntat duktig, men armhävningar kommer nog aldrig att bli min grej. Tv-tittandet går ännu sämre, det blir lätt något stressande och fladdrigt och jag kan se tre avsnitt på raken utan att minnas just något alls av vad som hänt.

Jag har ännu ett par, tre O.C.-avsnitt kvar och hela första säsongen av Charmed att jumppa mig igenom, sedan får vi se. Hade också tänkt skaffa mig 3:e säsongen av Six feet under, men jag brukar ändå vara ett psykiskt vrak efter att ha sett fler än två avsnitt i rad av den serien, så om jag dessutom anstränger mig fysiskt kan det hända att jag alldeles kollapsar och det är ju lite dåligt. För klen för tv? Hur förklarar man det på akuten?

lite verklighetsflykt på burk

Den senaste veckan har gått åt till att se igenom min julklappsdvd med första säsongen av O.C. När jag första gången började se den på tv så tyckte jag att det var världens lamaste serie; den kändes som om den till punkt och pricka följde någon handbok i hur man gör sin egen tv-serie, första delen, for dummies-versionen, och var inte färgerna och karaktärerna, tja, lite blaskiga. Med jämna mellanrum slängdes det in en liten småpsykopat, som blängde så där lömskt som psykopater vanligtvis gör i riktigt, riktigt dåliga eftermiddagsserier (close-up av ansiktet och darr på underläppen) och hela konceptet kändes lite trist och fel och liksom vanligt banalt. Visserligen i rika glamourmiljöer och med snygga människor, men ändå. Den var lite Melrose Place och lite Beverly Hills 90210 och Seth var en yngre version av Joel Fleishmann och allt kändes som ett hopkok av alla serier man nånsin sett, och jag var inte imponerad men tittade ändå för jag tyckte jag behövde en ny serie att följa med just då.

Men i något skede började jag plötsligt gilla allt det där förutsägbara. Man har liksom vant sig vid att tv-serier ska innebära antingen gemytligt quirkiga småstäder där alla är lite udda, men genomsnälla och alla är kompis med alla (som Gilmore Girls, Northern Exposure, Picket Fences) eller också coola flickor med övernaturliga krafter (som Charmed, Dark Angel och Buffy) och då framstår ju Seth och de andra helt plötsligt som väldigt normala och lika en själv och man kan liksom bortse från infinity pool på bakgården och att de helt osjälviskt tar in en stridsbenägen problemkid och placerar honom i sitt poolhus och han omedelbart bara smälter in och är som han aldrig skulle ha bott någon annanstans, utan kan istället fokusera på att det kanske skulle kunde vara trevligt om man själv också skulle börja äta bagels till frukost. Ok, jag inser att det här inte är någon särskilt nyskapande och insiktsfull analys men jag gillar det där med att de äter bagels. Jag gillar överhuvudtaget att man får se vad folk äter, det äts på tok för lite i många serier.

Andra orsaker att gilla O.C. förutom de blekta 70-talsfärgerna, frukostmaten och att de går i high school (för high school-serier är ju i sig den oslagbart bästa genren) är att Ryan alltid slåss och är lika dumt envis hela tiden men det är alltid for a good cause (pc-underhållningsvåld, yeah!), att det är fint väder hela tiden, att alla tjejer alltid har matchande, starka ögonskuggor och att Summer's fantastiskt kaxiga attityd och one-liners. När Anna, Seth och Summer sitter och äter lunch och Seth försöker lyfta en plastikkirurgikonversation till en nivå som han tror är för avancerad för henne genom att kasta in en referens till Picasso och hans fascination för kindben utbrister Summer något i stil med Oh really? Which hospital did he work for? Och alla stelnar till innan hon glatt fortsätter med Kidding! I know who Picasso is! I'm not that dumb - only shallow. Man önskar att fler var sådana, ytlighet är så underskattat.