lite verklighetsflykt på burk

Den senaste veckan har gått åt till att se igenom min julklappsdvd med första säsongen av O.C. När jag första gången började se den på tv så tyckte jag att det var världens lamaste serie; den kändes som om den till punkt och pricka följde någon handbok i hur man gör sin egen tv-serie, första delen, for dummies-versionen, och var inte färgerna och karaktärerna, tja, lite blaskiga. Med jämna mellanrum slängdes det in en liten småpsykopat, som blängde så där lömskt som psykopater vanligtvis gör i riktigt, riktigt dåliga eftermiddagsserier (close-up av ansiktet och darr på underläppen) och hela konceptet kändes lite trist och fel och liksom vanligt banalt. Visserligen i rika glamourmiljöer och med snygga människor, men ändå. Den var lite Melrose Place och lite Beverly Hills 90210 och Seth var en yngre version av Joel Fleishmann och allt kändes som ett hopkok av alla serier man nånsin sett, och jag var inte imponerad men tittade ändå för jag tyckte jag behövde en ny serie att följa med just då.

Men i något skede började jag plötsligt gilla allt det där förutsägbara. Man har liksom vant sig vid att tv-serier ska innebära antingen gemytligt quirkiga småstäder där alla är lite udda, men genomsnälla och alla är kompis med alla (som Gilmore Girls, Northern Exposure, Picket Fences) eller också coola flickor med övernaturliga krafter (som Charmed, Dark Angel och Buffy) och då framstår ju Seth och de andra helt plötsligt som väldigt normala och lika en själv och man kan liksom bortse från infinity pool på bakgården och att de helt osjälviskt tar in en stridsbenägen problemkid och placerar honom i sitt poolhus och han omedelbart bara smälter in och är som han aldrig skulle ha bott någon annanstans, utan kan istället fokusera på att det kanske skulle kunde vara trevligt om man själv också skulle börja äta bagels till frukost. Ok, jag inser att det här inte är någon särskilt nyskapande och insiktsfull analys men jag gillar det där med att de äter bagels. Jag gillar överhuvudtaget att man får se vad folk äter, det äts på tok för lite i många serier.

Andra orsaker att gilla O.C. förutom de blekta 70-talsfärgerna, frukostmaten och att de går i high school (för high school-serier är ju i sig den oslagbart bästa genren) är att Ryan alltid slåss och är lika dumt envis hela tiden men det är alltid for a good cause (pc-underhållningsvåld, yeah!), att det är fint väder hela tiden, att alla tjejer alltid har matchande, starka ögonskuggor och att Summer's fantastiskt kaxiga attityd och one-liners. När Anna, Seth och Summer sitter och äter lunch och Seth försöker lyfta en plastikkirurgikonversation till en nivå som han tror är för avancerad för henne genom att kasta in en referens till Picasso och hans fascination för kindben utbrister Summer något i stil med Oh really? Which hospital did he work for? Och alla stelnar till innan hon glatt fortsätter med Kidding! I know who Picasso is! I'm not that dumb - only shallow. Man önskar att fler var sådana, ytlighet är så underskattat.