Monday, October 12, 2009

måndag/stirrig

Idag var en sån där dag då N. blev tvungen att prata om Svalbard med mig redan vid frukostbordet. Tanken på Svalbard tröstar mig när vintern känns outhärdlig och eftersom han är den enda jag känner som varit där så är han min auktoritet på området (och wikipedia, förstås: medeltemperatur i juli + 4,4 grader, från slutet av oktober går solen inte alls upp...). När jag känner mej som allra ynkligast inför vintern funderar vi på Svalbard och hur de kan tänkas ha det där. Det är ofta förvånansvärt efektivt, men nu läser jag att bara det finns ca 2 800 fast bosatta på Svalbard. Det ville jag inte veta. Det känns som alldeles för få. Jag hade trott att det var många fler, jag hade önskat att det var väldigt många fler...

När jag väl steg utanför dörren hade jag hetsat upp mig så till den grad att jag nästan blev lättad över att det ju faktiskt ändå var två plusgrader. Full Svalbardssommar, hurra!

2 kommentarer:

Peaches said...

Svalbard är ju alldeles fantastiskt. Det ligger relativt högt upp på listan över platser som jag måste besöka innan jag dör (listan är evighetslång). Tänk dig att se en isbjörn vandra förbi köksfönstret! Tänk dig norrskenet! Tänk dig snö som knarrar och glittrar som tusen miljarder diamanter i månskenet, din andedräkt står som en vit plym ur munnen, dina fingrar börja domna litegrann i dina tjocka vantar men du vet att du alldeles just får komma in i värmen när du kastar en blick upp mot himlen, och du har aldrig sett en sån vinterhimmel, det är så kallt att den skiftar i grönt. Tänk på det du!

maria said...

Jo, jag skulle gärna uppleva det. Men inte bo...) Jag skulle förgås av tanken på att andra människor har värmande sol, sommar med plusgrader, växtlighet och badbart havsvatten och jag själv bara har min romantiskt grönskiftande vinterhimmel. Antagligen skulle jag kasta mig åt nån isbjörn i ren desperation...:)