Thursday, February 28, 2008

kort update

Hej. Det har inte blivit så mycket bloggat för att a) jag känt mig lite apatisk och b) min laptop ännu är sönder. Jag är ännu i chock över att den kunde gå sönder för att jag la ner den i soffan. Det känns som rent trots från dess sida.

I övrigt fortgår projektet för hemmets förbättrande med oförminskad kraft. Vi innehar nu även ett särdeles vuxet soffbord (som man kan ha eh, saker på) samt en utekvast. Hurra! Så sen när vintern behagar anlända där kring vappen då är jag åtminstone beredd. Man kan ju int' plåma i knästrumpor!

Jag ser väldigt fram emot min första radhusvår: på söndag är det mars så då får man börja så frön helt legally och om bara några veckor är det påsk och då måste jag verkligen vara redo med godis ifall att det kommer några såna där virvon varvon-barn. För jag minns ju hur mycket man hatade sådana vuxna som inte hade något godis att ge en och det är jag inte beredd att utsätta mig för. Lite orolig är jag bara om jag ska komma ihåg att stå där redo med mitt godis redan på söndagen före påsk, jag har ännu inte vant mig riktigt vid det konceptet. Vi skötte vårt tiggade på påsklördagen och det är ju en dag som är ganska svår att glömma... Och vad är den korrekta reaktionen? Vad säger man? Är det okej med "glad påsk" bara eller finns det något speciellt formulär för att uttrycka tacksamhet för virvning? Jag är såå helt oinsatt i den här traditionen... Hemma räcker det med att man tränger sig in i farstun och står och ser uppfodrande ut, sedan mutas man med godis för att man ska gå igen. Det har fungerat i generationer.

Kissen har också firat våren genom att vara på rymmen två gånger på en halv vecka: första gånger slet hon sönder selen på två ställen för att ge sig av över leråkern för att kika lite på några skatbon. Andra gången var hon ute och slogs med en annan katt iförd sitt pink diva-halsband med fejkdiamanter. Utmärkande för hennes rymningar är att hon i allmänhet hittas ganska lätt, det är bara att lyssna var det verkar vara mest commotion och skränande på gång, sannolikheten är rätt stor att det är hennes party.

3 kommentarer:

Anonymous said...

kommer aldrig att glömma när H. och jag "i misstag" öppnade dörren just en sån söndag och blev helt förskräckta. desperat försökte vi hitta lite choklad, men det slutade med att vi gav några småslantar. så genomskinligt. dessutom gav de små liven en söt dekorerad påskkvist så att man verkligen skulle känna sig dålig för att man inte hade supergodis att erbjuda.

Fairy G said...

Diamanter? Pink Diva? Det sitter en katt grön av avund här bredvid och skriker...

maria said...

Hannis: Jag minns från när jag själv var liten en man i kanske 30-års åldern som inte verkade ha en aning om vad som förväntades. Han stod bara och tittade nervöst på oss och vi väntade... och väntade och det blev bara mer och awkward tills han slutligen sa: "ska jag ta ett foto på er?" och så rusade han efter kameran och tog en bild och såg väldigt lättad ut. Så då gav vi upp och gick - och tyckte han var världens mest egendomliga vuxna människa vi träffat i flera månader efteråt...