C'mon let's pretend...

kalas! paket!

2011-12-07T10:19:00.000+02:00

Vi är i full fart med att förbereda vårt första barnkalas. Och när jag känner hur prestationsångesten smyger sig på trots att barnet själv inte bryr sig och det bara är den närmaste släkten som är bjudna, hur ska det då bli sedan när dagiskompisar kommer och man ska konkurrera med alla möjliga riddar- och cirkuskalas? Huu. Nu blir det ett old school kalaskalas. Och min brainstorming hittills har lett mig fram till: fruktsallad. Kalaskalas med en stark prägel av sjuttiotal, med andra ord. Det blir nog årets tema. Kan det bli mycket festligare än konserverad ananas?

förvirrade tankar om föräldraskap och (o)mognad

2011-12-06T09:53:00.001+02:00

Angående den här diskussionen hos esmes mamma:

Eftersom jag var med alla mått mätt "gammal" när jag blev mamma åt min ettåring, så har jag också fått min beskärda del av mer eller mindre uttalade antydningar om att "när (om) du blir förälder så kommer du att förstå", men liksom också esmes mamma så måste jag säga att de där stora insikterna till största delen har uteblivit. Jag är precis samma person och precis lika mycket mogen eller omogen som jag var innan lilla hon kom. Jag älskar henne massor och jag har ju tvingats bli "vuxnare" på ett rent administrativt/praktiskt plan: vi stiger upp kl. 7 oavsett om det är vardag eller helg, ser till att hon får mat och att vi är hemma efter kl. 20 på kvällarna när hon ska sova. Så livet är definitivt mer inrutat i och det är hon och hennes behov som sätter ramarna för vad vi kan göra. Sen ser jag nog antagligen betydligt mer sliten ut också, men mentalt? Nja, jag tror nog inte riktigt på den där teorin om att föräldraskap är det enda som får en att växa upp och mogna "riktigt på riktigt, så där så att det räknas även i andras ögon. Om man blir förälder som riktigt ung, dvs. i brytningstiden mellan ungdom och vuxen, tror jag absolut att det kan vara så, att man pushas att ta det där steget över till vuxenvärlden lite tidigare än man annars gjort och att kompisarna som blir kvar kan kännas som yngre och mer omogna, men efter tjugofem, trettio? Jag har aldrig riktigt förstått det där behovet av att lyfta fram föräldrarollen på det sättet.

Sedan tänker jag också mycket på fina, fina Annika, som drabbats av nåt så ofattbart skrämmande och hemskt och som ändå orkar både skriva och engagera sig i andra och jag hoppas så att hon blir frisk och i framtiden får möjligheten att vara någons mamma. Dels för att det är något som jag verkligen unnar alla som vill det och dels för att det känns som att just hon skulle vara så himla bra på det.

1 december

2011-12-01T21:37:00.001+02:00

Long time no see (och är inte DET ett bisarrt uttryck om man tänker efter? Och så blir jag tvungen att googla angående dess ursprung, och så blev vi lite klokare igen en gång), men det jag egentligen tänkte berätta var att december innebär ny Doriskalender. Som Doris själv skulle säga: Klicka, klicka för allt i världen!

Passing the blame

2011-08-16T21:50:00.000+03:00

Idag var det dags för åttamånaderskontroll, allt gick bra förutom att hon nu verkligen inte tänkte befatta sig med och pincettgreppa några småpärlor på nåt löjligt snöre, hon skulle stirra på tanter. Allvarligt och lite misstänksamt satt hon där och vägrade släppa vare sig läkare eller rådistant med blicken. Annars gick hon fogligt med på alla dumheter de ville hon skulle göra och lät sig mätas och klämmas på (och naken dessutom!? The indignity!) Och sen, kom den oundvikliga standardfrasen som upprepas varje gång vi är där: jaa..., hon tycks ta efter mamma när det gäller längden... Det är tydligen det vedertagna och artiga sättet att påpeka att hon är en seriöst kort brud. Och att det är mitt fel.

- Men, men, men (vill jag alltid påpeka), jag kanske ser kort ut NU, men jag var en lång och reslig baby! Faktiskt. När jag berättade om det här för Agnes mommo, så instämde hon med eftertryck : Nänä, det är nog inte ditt fel, du var ju jättelång som baby, det där är nog mosters fel. Hon först var en kort baby!

Jag måste komma ihåg att påpeka det nästa gång vi är där.

det här är inte ett försök till omvändelse

2011-08-10T08:16:00.005+03:00

En vän skrev om sin ambivalens inför moderskapet och jag började fundera. För jag var likadan och hade ganska samma invändningar då, förr nångång. Vad var det som fick mig att ändra mig? För det gjorde jag ju, bevisligen. Jag var nämligen heller aldrig någon som dök med huvudet före ner i alla vagnar och ooh:ade och om nån ville att jag skulle hålla deras baby så blev jag snarast rädd. Hundvalpar och kattungar var söta, babysar var mest konstiga och kladdiga. Möjligtvis kunde jag tänka mig en söt och trevlig treåring, men ett spädbarn? Njae. Noll babylängtan tills jag var långt över trettio. Eller ja, jag funderade väl över det och förstod på ett rent intellektuellt plan att någon biologisk klocka tickade, men jag kände aldrig något sug på det viset. Jag såg skrikiga och trotsiga och kladdiga ungar på stan och försökte föreställa mig att jag skulle få en sån överräckt att ta hand om och liksom ryggade tillbaka inför hela tanken: vad skulle jag göra med en sån, liksom? Inte nära min ryamatta, tack. Plus att jag var livrädd för hela processen kring att föda barn. Alltså verkligen skräckslagen.

För på nåt sätt såg jag bara de mest odrägliga barnen och försökte tänka in dem i min lägenhet och insåg liksom inte att det där mjukglasskladdet inte kommer ensamt utan att det är en hel liten person man får. En tidvis ganska kladdig person, men ändå. Och fast den har sin egen distinkta personlighet redan från början så är den också väldigt anpassningsbar och är gjord för smälta in i den familj den kommer till. Det är precis som när husdjurslösa personer inte fattar hur man kan ha katt för man blir ju så bunden och de klöser på möbler och tar fåglar och sprätter kattsand omkring sig och hårar ner. Det verkar ju inte heller rationellt och vettigt.

För mig tror jag sist och slutligen att det var något slags socialt "tryck" lika mycket som biologiskt som sist och slutligen fick mig att ändra mig. Vårt umgänge var väldigt länge helt förvånansvärt barnfritt (och är det i viss mån än idag), så barn var inget jag hamnade att ta ställning till så särskilt ofta, jämfört med om mina vänner alla ha fått barn vid 22. Men plötsligt startade nån slags liten babyboom, visserligen utspridd över flera år, men ändå. Och det verkade... roligt? Eller åtminstone som något jag inte ville gå igenom livet utan att testa. Jag kunde fortsättningsvis inte se mig som vare sig gravid eller med en baby, utan jag fokuserade fortsättningsvis mest på min potentiella treåring (simringar, pärlplattor, målarböcker!).

Nu är jag mest förvånad... över hur mycket jag verkligen tycker om att ha just en baby. Att hon är liten men så enormt kaxig och oförstörd. Hon tycker själv att hon är den sötaste och coolaste och spexigaste babyn i hela världen och det är så fantastiskt.

åhå

2011-08-09T10:17:00.002+03:00

Kolla, kolla - jag har en blogg? Tyvärr har den (och dess ägare?) lite tappat sin riktning här i livet, men åtminstone håller jag på och uppdaterar länklistan. På sistone har det mer varit så att jag läst alla bloggar i världen utom just de jag länkar till, väldigt ostrukturerat och slafsigt. Och vissa i listan har jag skandalöst nog helt glömt bort, fast jag till och med vill läsa. Men sedan då - hur får jag den här såkallade ponnybloggen att bli nån slags mammablogg? För det verkar ju liksom inte bli någon ponny här, och vilda bebin är all around så hon är svår att hålla utanför. Jag känner mig ärligt talat inte tillräckligt smal & snygg & modemedveten för att ha en mammablogg. Det blir sunkmammabloggen liksom. Så sorgligt.

letters from agnes

2011-03-18T13:57:00.002+02:00

I fortsatt väntan på inspiration pågår ett annat litet bloggexperiment här.

(Och lokalpatriotism i all ära, men ratata är en prövning, säger jag er...Huh.)

undecided

2011-01-27T19:18:00.003+02:00

ibland blir jag så inspirerad av alla er andra som orkar blogga och fota och byta headers och templates och så tänker jag att jag borde vara likadan och eftersom jag dessutom fick en superfancy kamera i julklapp så borde jag också orka fota min brand new:a baby och mina frukostar (som intas på stående fot under tidig eftermiddag och verkligen inte ser mycket ut på världen) och annat sådant som bloggare plägar fota och bara blogga om nånting, vad som helst, men sen blir det ändå inte av. För att jag inte kan bestämma mig om jag ska flytta bloggen nånstans eller stänga ner den, köpa en strömsladd till datorn eller en ny dator och ja typ nånting alls. Helt fullständigt oförmögen att fatta några som helst beslut nu.

bakslag

2011-01-09T14:02:00.006+02:00

Någon ynka dag efter min hemkomst från bb så jublade jag triumferande på facebook över att jag varit UTE PÅ STAN och i pre-preggokläder no less! Det jublades tillbaka och nån tyckte att jag sku skämmas lite över att redan då få på mig vanliga kläder. Sedan tyckte ödet att jag nog verkade lite överdrivet kaxig, så jag överansträngde mig och fick så ont att jag knappt ens kunde stå och än mindre röra mig mellan butikshyllor och nu flera veckor efter får jag fortfarande inte på mig några fler av mina kläder än precis den där ena, ynka kjolen (fast i övrigt mår jag bra igen).

Eftersom jag mest har häckat i soffan bland halvtomma tuttflaskor och drivor av hushållspapper så har det inte känts som något stort problem, men nu börjar det onekligen gå mig på nerverna. Jag kan ju inte ha bara ETT PLAGG* som jag kan bege mig ut bland folk i! Är det inte lite väl mycket Utvandrarna över det? Nå, vänta lite medans jag drar på mig stadskjolen så kan vi åka sen. Och nej, jag vägrar befatta mig med några graviditetsrelaterade plagg whatsoever. Och mjukisbyxor av alla de slag är också bara acceptabla på barnvagspromenader i skymning och snöstorm. Jag behöver nya kläder, som inte skulle vara preggokläder, men ändå lite förlåtande, som man säger på tantspråk. Kläder som inte ställer några överdrivna krav på en midja, men som man ändå ser förhållandevis stylish ut i. Jag vet inte var man köper sånt och särskilt inte mitt i eftersviterna av nyårsrean, men jag känner hur huvudvärken kryper sig på bara jag skriver det här...

- My dear sir, would you bring me another one of those drinks, please?

* Däremot har jag aldrig i mitt liv ägt så många par dyra och icke-noppiga strumpisar som nu. Varje gång jag kommer till stan och misslyckas med uppgiften att på under tio minuter (eller innan baby A. sätter igång med sin helt bedårande liggdans som betyder att snaaaart vaknar jag) köpa nåt nytt ute-bland-folk-plagg, så kompenserar jag med att åtminstone rafsa åt mig ett par strumpbyxor. Jag är övertygad om att det är något slags because I'm worth it-tänkande som slår lite snett där...

ineffektiv

2011-01-04T19:41:00.004+02:00

Om livet med en tre-och-en-halvveckors har lärt mig något så är det att jag inte fattar hur bloggmorsorna funkar. De som verkar lyckas ha normala liv och gå på stan och bygga och inreda egnahemshus och svänga ihop middagar som de dessutom bjuder in gäster till och babyn är snäll och glad och hänger med lite där på sidan om. Jag är så djupt imponerad av sånt att jag inte vet vart jag ska ta vägen!

Här äter vi frukost i skift nån gång efter tolv fast vi varit uppe sen fem eller sju, blir stressade om vi har dejt med rådis före halv ett och känner oss verkligt lyckade om vi lyckas få middag på bordet före klockan nio på kvällen. Tiden däremellan gör två vuxna precis just ingenting förutom att servera mat åt baby, byta blöjor, tvätta och hänga upp babys ständiga tvättberg och försöka hålla baby tyst och glad och nöjd och gärna få henne att sova nån timme nattetid så att nån annan också får göra det. Åtminstone föreställer jag mig att grannarna skulle uppskatta att få lite lugn och ro.

Tv-soffan och dess näromgivning ser oftast ut som om kriget just tog en sväng förbi, jag har inte bäddat sängen på jag vet inte när och efter fem minuter på stan kallsvettas jag av stress över att baby a) ska börja panikskrika eller b) folk ska hosta på henne så hon blir jättesjuk.

Hur GÖR alla andra? Hur är era babysar så snälla och fogliga att de bara hänger med som nån liten käck accessoar?

världens finaste firar 3 och så är det visst nytt år igen också

2010-12-31T12:25:00.003+02:00

Ifjol den här tiden sammanfattade jag 2009 med att det på det hela taget varit ett rätt crappy år när inget minnesvärt hände och sen började 2010 och jag bloggade typ... ingenting på hela året. Nu sitter jag här med en brand new treveckorstjej som somnat i framstupa sidoläge iförd min egen gamla svamppyjamas och med intorkad mjölk i hela pannluddet och är bra mycket nöjdare med mitt liv än hon som var jag för ett år sen. Och då är jag inte ens nån babyperson! Åtminstone trodde jag aldrig att jag var det.

Doris

2010-12-01T09:17:00.002+02:00

Någon slags Doris-kalender, the 2010-edition, finns på det vanliga stället, dvs. här. Jag tror att det kanske blir en lightversion, med förbehåll för alla möjliga eventuella pauser, uppehåll och plötsliga slut. Visserligen brukar julen alltid hänga lite löst för Doris men i år kan det nog komma att bli ännu mer så än vanligt. Hon är inte alls nöjd.

ledig

2010-11-09T11:42:00.003+02:00

Babyn vittvättar sin första maskin (på sparkdräktsprogrammet, naturligtvis) och jag har lite långtråkigt. Jag betvivlar starkt att jag har saker så att det räcker för fem veckors tvättande och strykande och då har jag ändå en hel del.

Också i övrigt börjar vi bli ganska välutrustade: vi har vagn som man både kan sitta...

och sova i (Hunden demonstrerar här bägge funktionerna med samma glada humör)

...samt en kombinerad bilstol och sån där grej som tyska turister sitter i på badsemestern.

Dessutom har vi ännu mera kläder och filtar och trasor och flaskor och krafs. Täcken och filtar och påslakan i all världens olika dimensioner, dock inga som passar ihop. Och en babybjörn-sele som babyn fått ärva av Siv & co (tack!) och Gulliver-spjälis från ikea (nej, det bidde ingen dansk design-säng, det är mycket, mycket tragiskt). Och inom loppet av bara tre dagar gick babyn dessutom från att säkerställa sin Very First (and second) Rabbit till att inkassera även kanin nummer tre-sex.

Rent materiellt börjar vi känna oss ganska redo.

oh crap!

2010-10-21T10:06:00.002+03:00

Inte nog med att den ansvarsfulla modern-to-be totalt GLÖMT BORT att förlossningsförberedelsen flyttats fram en vecka och alltså börjar ta-daa: idag och inte nästa torsdag. Vi är dessutom sjuka och extremt smittspridande bägge två. Någon slags finsk föreläsningsserie på samma tema som hölls för över en månad sen glömde vi också bort att gå på. Det börjar kännas som någon slags mental blockering det här. Baby kommer att få lov att stanna där den är, jag ser ingen annan lösning.

den stora citrondöden 2010

2010-10-05T16:45:00.002+03:00

Hjärtskärande är vad det är. Jag blir alldeles beklämd av det karakteristiska lilla hårda ploppet mot parketten. Bara två kvar nu, jag önskar nästan att de också lossnar så snart som möjligt så att jag kan andas ut sedan.

loppis igen

2010-09-28T11:36:00.002+03:00

... och jag var väldigt peppad där ett tag tills vi började bära in stora kassar med allehanda bråte och tröjor senast burna år 1991 ur förrådet. Hur är det ens möjligt att något plagg har hängt med så länge? Det var då jag blev en aningens aning modfälld, för det känns inte så särdeles inspirerande att för sjunde gången prismärka om och rada fram samma högar med "svarta finbyxor". Vad är det för fel på folk, behöver ingen svarta finbyxor längre? Lämpar sig för exempelvis arbetsintervjuer till jobb där det inte är så noga.

En stor bubblare är för övrigt kategorin "misslyckade preggoplagg", finns i så gott som alla vedertagna storlekar och modeller. Inget passar, allt är misslyckat och så gott som oanvänt. Om man är snabb kan man få en pocketbok eller liten möbel på köpet.

Men tänk på barnen i Afrika!

2010-09-24T15:51:00.000+03:00

Vi väntar på leverans av Fpa:s moderskapsförpackning och jag har surfat runt lite på olika forum för att försöka utröna hur länge det ungefär kan tänkas ta från det att man fått inlämnat sin ansökan. Nå, det hittar jag ingen info om och det är ju inte på nåt sätt brådskande heller, men jag är helt fascinerad över diskussionstonen på t.ex. kaksplus och suomi24. Man blir ju alldeles rädd: kritisera någon beståndsdel i mammalådan är nog det sista man ska göra, för om nån stackare vågar sig på det då griper omedelbart minst trettio personer in för att upplysa henne om hur SATANS JÄVLA OTACKSAM hon är (fast på finska då) och HUR MAN TÄCKS?! och HUR KAN MAN INTE FÖRSTÅ ATT FINLAND ÄR VÄRLDENS BÄSTA LAND ATT BO I?!?

Nu har jag ju visserligen bestämt mig för att ta den där lådan jag också, så jag inser att jag därigenom diskvalificerat mig från att ha en åsikt, men ärligt talat: känns inte mammalådan som en märklig krigstida relik? Det vilar en air av marthor och kyrkligt engagerade tanter i svarta hucklen och en oduglig slashas till far som supit upp lönen från bruket/kolgruvan redan innan klockan åtta på lördagskvällen kring hela den där mammalådan. De stora barnen hungrar och har trasiga skor och bleka nyförlösta moran ligger i den dragiga kammaren och tyar inte, och voilà: mammalådan saves the day! Tanken att inga spädisar ska behöva frysa ihjäl under sitt första halvår är ju i och för sig väldigt fin, men hela idén att packa ihop en laddning med grådaskiga unisexplagg känns som att den bygger på ett fattigdomssamhälle som lyckligtvis inte är så värst utbrett längre. Det känns helt enkelt inte som någon särskilt modern biståndsform.

Och sen blir jag nästan lite provocerad av allt prat om vilken fantastiskt UNIK och FANTASTISK förmån det här är och hur PRIVILIGIERADE vi är här i Finland, för INGEN ANNANSTANS får man en mammalåda, minsann! Men varför är just mammalådan så fantastisk: det finns ju många andra former av bidrag och understöd också (studiestöd, bostadsbidrag, arbetslöshetsunderstöd, socialbidrag) som är nog så betydelsefulla och har ett mycket högre monetärt värde som folk tar emot utan att reflektera över att de förväntas gå runt och vara aktivt tacksamma och inte framföra några som helst åsikter om systemet. Varför är just mammalådan så helig? Är det för att det är grejer istället för pengar: att det känns mera som en personlig present till just mig och mitt barn?

För visserligen kan det vara alldeles sant att mammalådan är unik för Finland, men åtminstone jag skulle gärna byta ut hela mammalådan mot det föräldraledighetssystem som de har i Sverige, t.ex.

skåp

2010-09-23T23:37:00.001+03:00

Nåja, här är det nu, in all of its ljusblåa glory. Dock har vi inte tänkt att det ska stå så där på snedden mitt i vardagsrummet. Jag vet inte riktigt VAR det ska stå, men inte där. Det torkar nu det sista och sen får HUNDEN och hans vänner flytta in på allvar och babyn bara vänta på mera krääsä.

...

2010-09-23T14:58:00.004+03:00

Nånstans tackar jag ändå försynen som har gett hispiga mig en relativt lätt och smärtfri graviditet så här långt: speciellt tydligt blir det när jag läser om hur Linn har det och inser att så kan det också vara. Usch. Kosmisk styrka till henne och duktiga envisa babyn som kämpar så duktigt! Själv läste jag två(!) förlossningsböcker på raken igår kväll och blev alldeles skakig bara av det rent teoretiska lidandet. Däremot tyckte jag att det var väldigt lustigt och särdeles förutseende av N. att ha kastat ner Trotsboken också i samma beställning. Ni ser, vi går systematiskt till väga här hos oss och har inte för avsikt att bli överrumplade av nån ostyrslig två-åring. Då blåser pappa dammet av trotsboken och vi är startklara på fem röda sekunder.

life with a supreme being

2010-09-22T14:49:00.002+03:00

Undrar ibland om det är sunt att vänta en halv dag för att få komma till och tvätta ett sängöverkast bara för att man inte vill väcka sin sovande katt? Det är inte direkt som hon inte skulle få ihop sina timmar ändå.

syster

2010-09-21T20:08:00.001+03:00

bloggar igen. Jee, jee. Nya bloggen finns här!

rådis

2010-09-21T08:57:00.002+03:00

Jag tror det blev rätt oavgjort mellan mig och rådgivningen idag: lyckades uttrycka mitt missnöje med hur vi bollas mellan nya människor precis vareviga gång och bli av med nån slags oanmäld sjukskötarpraktikant som plötsligt bara dök upp ur ingenstans (fjärde nya sjukskötaren på lika många besök), men sen å andra sidan så var läkaren helt fenomenalt ointresserad av de krämpor och symptom jag försökte beskriva.

- Jaja, men annars är allt bra då?, envisades hon innan hon demonstrativt vände sig till N. och undrade hur HAN hade mått då.

skrotupplag

2010-09-20T08:43:00.003+03:00

Ursäkta mitt ständiga tjat över vår platsbrist men igår möblerade vi om hela dagen. Målet var att få in en hel massa funktioner - vuxensovrum, gästrum, kiddierum, bibliotek/arbetsrum och lagerlokal för semiantika möbler - i två ganska små sovrum och det går på sin höjd halvbra. Idéer som presenterats och förkastats hittills: vi skrotar vår 1,60:s säng och går ner på 1,20, vi skippar kontoret* "för jag ska ju ändå inte jobba" och N. tar med bordsdatorn till jobbet och bildbehandlar där, vi hänger babyn att sväva i en sån där indianvagga (alltså en sån här eller kanske ännu hellre en sån?) i taket samt för minst hälften av alla möblerna till Purmo, limbot där alla möbler väntar på nästa reinkarnation.

Sånt som vi ännu funderar över: vägghängt skötbord? Funkar det? Kommer gipsväggen ner? Borde man ha ett vanligt istället och i så fall, var ska det stå? Måste man alls ha ett skötbord? Kan man få en färdigt rumsren baby? Och varför har Brio världens sämsta webbsidor som det inte ens går att länka ordentligt till? Och vart i hela friden har Manhattan slarvat vår bokning?

* fast ordet "kontor" är kanske aningen vilseledande, det handlar alltså om ett ganska litet skrivbord, en lådhurts och en stol.

baby wants

2010-09-18T22:07:00.003+03:00

Babyn, som ämnar blir ett Mycket Bortskämt Barn, vill ha i princip allt från det danska märket sebra. Allra helst vill den ha en sån här mycket fancy spjälis:

...som man kan ta bort sidorna på och dra ut till 1, 50 lång när man blir större. Den vill också gärna ha sådana där färgglada små kubhyllor att sätta på väggen.

Mer sannolikt är väl att det kanske blir en virkad nallebjörnsskallra. Och nån mer prisvärd tråksäng, från typ ikea.

dagens look, typ

2010-09-16T20:51:00.004+03:00

Det är ständigt nya nederlag för allt vad mode och stil och värdighet heter nu. Idag blev jag tvungen att klippa upp mina strumpisar i linningen. Resultat blev över förväntan bra! Både babyn och jag kunde andas lite lättare och kunde ta lite vitchoko-blåbärsgodis till. Vi upplever en viss tidspress nu ifall vi eventuellt hamnar i godisförbud på tisdag.

det tar sig!

2010-09-15T19:33:00.003+03:00

Min personliga slipcentral jobbar kvällarna igenom med det eländiga skåpet som sakta men säkert börjar anta en lovande fulfuru-nyans. Sen kommer han in hålögd och hostande och grönblek nån gång efter mörkrets inbrott och jag berömmer och skäms och lovar att vi aldrig mer ska köpa några loppismöbler, åtminstone inte på ett bra tag och särskilt ingenting fernissat, och försäkrar att babyn kommer att vilja ha det alltid, alltid. Oavsett vad den sen kanske i sin ungdomliga enfald inbillar sig att den vill ha nåt nytt och modernt från ikea så tar jag självmant på mig att vara den som guilt-trippar babyn helt skamlöst med inlevelsefulla anekdoter om hur det var: hur mamma satt i soffan och jäste med en bok och hur pappa slipade fingeravtrycken helt suddiga och ådrog sig dammlunga för att babyn skulle ha nånstans att förvara sin hund.

hormonal much?

2010-09-13T11:40:00.003+03:00

Jaha. Vad ska jag skriva om? Ni får så väldigt gärna komma med förslag för det enda jag tänker på är: 91 dagar kvar, 91 dagar kvar, 91 dagar kvar. Och dels vet jag inte om jag vill skriva nån mammablogg och dels tycker jag att 91 dagar är fruktansvärt många dagar och jag kommer att bli galen om det är det enda jag tänker på. (Hör ni det Manhattan: jag behöver min loppisplats. Förströelse och distraktion. Nu!)

Och till alla som harklar sig och känner hur "slappna av och njuut av graviditeten" pockar på och vill fram. Det är ingen vits! Jag lovar er. Jag är ingen avslappnad person, har aldrig varit. Kommer sannolikt inte att bli nu heller. Alldeles särskilt inte nu. Och jo, jag är jätteglad över att det verkar som att vi kommer att få en ny liten kort människa, men - ärligt talat - är själva processen så himla njutningsfull egentligen? Är det inte mest en enda lång, oviss transportsträcka och ändlös/andlös väntan på att man ska bli sig själv igen, utan andfåddhet och yrsel och halsbränna och höftont och ryggont och karpaltunnelsyndrom och sjölejonsmidighet, men med en baby på utsidan? Är det inte det som är hela grejen? Jag vägrar liksom att tro att det är DETHÄR som är grejn.

Jag förstår inte heller vad det är som jag ska "passa på" med, förutom typ sova då, för allt jag kan tänkas vilja göra är antingen förbjudet, extremt omständigt eller ses åtminstone på med ett starkt ogillande. Det gör mig så olycklig.

Jag hör inte heller till dem som med stor tillförsikt ser fram emot förlossningen som någon höjdarupplevelse direkt, tror inte på kaskelotsång eller någon typ av new age-flum överhuvudtaget och har noll kontakt med min inre urmoder. Är helt cynisk och hemsk och vill bara ha min baby och att allt ska vara som vanligt igen. Och nu vågar jag knappt skriva det här, för jag har minsann också varit inne på familjeliv och lärt mig att INGET blir som vanligt igen, någonsin, och babyn kommer inte att sova på flera ÅR och allt kommer sannolikt att bli jättehemskt och sen separerar vi till följd av alltings jävlighet och det är just därför som jag borde ha njutit och passat på nu.

Känner mig stressad.

Babys shopping

2010-09-11T16:48:00.006+03:00

Det här är sannolikt olidligt intressant för alla utom den innersta kretsen, I know, I know. But here we go:

Babyns Stockholmsbodys, som den inhandlade på Åhléns i maj när den helt inkognito var och hälsade på tant Zingo: en grön-turkos katvig att ha på växten, en gulrandig grej och en grodprins. Ingen garderob känns riktigt komplett utan en grodprins!

HUNDEN är ju en gammal bekant redan! Här poserar den med någon basic ugglebody och nåt slags slända. Ganska basic sådär på det hela taget, men det kan ju inte vara fest jämt.

Pyjamasar: panda och tassavtryck. Och två par dinosauriestrumpor. Inte så jättespännande det heller, men förhoppningsvis praktiskt? Jag har ingen aning.

Två stycken basicbodys i lila och turkost, från HM, och ett par s.k. Lill-Bosse-byxor i brun sammet. Ett par till väntar hos mommos.

Byxorna är sån där ganska tight fit och med hög midja, hälsar Ernst. Men snygga, förvisso.

Babyn har varit i Nice och kom hem med 2-pack kaninbodys från älskade Monoprix, en tämligen exklusiv kattdräkt i sammet med trampdynor, La Petite Vache och så Sophie då.

Väldigt fina lila kattpåslakan, ytterligare en body (grön och ribbstickad) samt en rosa haklapp i frotté.

Ingen större risk för dregel och klott här, hälsar Pricken. Dock var knäppena skittrånga och näst intill omöjliga att få fast och upp, så en viss strypningsrisk känns som att den föreligger, vilket förstås är mindre bra. Pricken drog en suck av lättnad när den var av. Glasögonen är varken babyns eller Prickens, utan s.k. fotorekvisita.

Storshopping på Lindex: ett par randiga hängselbyxor, rävbody, ugglemössa och en slags fleecejacka, fast i väldigt lurvig plysch och försedd med öron. Samt en kanintröja från Zara. Om babyn visar sig börja trivas med en godsägarlook så tänker den köpa alla sina kläder på Zara! Inte att just kanintröjan är särskilt representativ för den stilen, men ändå: för godsägarlook gå till Zara.

Sist men inte minst: lejonhalare i ljusgrönt manchestertyg. Kan byggas om till någon slags sovpåse, vilket gjorde ett djupt intryck på pappa. Samt en grå Pingufilt.

nästan som makaronilåda

2010-09-09T08:56:00.002+03:00

Sagt igår:

- Åh, det finns liksom så mycket av dig överallt nu...

- Ehum, jaha, men alltså tack liksom?!

- Nej, nej, men det är BRA, jag tycker ju om dig, det är bra att att det finns mycket... det är sådär som med makaronilåda, att man blir glad om det finns en STOR form...

trångt

2010-09-03T09:06:00.002+03:00

Tycker att jag går i en ständig väntan på besked om loppisplats. Jag kan inte riktigt fatta att jag köper så mycket saker (tydligen?) och att jag alltid är så naivt förhoppningsfull om att andra människor intresserat ska kasta sig över mina ratade "fynd". Min tilltro till loppis känns nästan lite osund. Nu är det värre än vanligt, det senaste halvåret har jag gått igenom ovanligt mycket kläder och hela vår "walk in closet" (= trånga skrubb) är ett enda rangligt och deprimerande klädberg. Det enda sättet att hantera situationen är att stå en bra bit bort och liksom kasta in saker och samtidigt hoppas att inget annat kommer ut istället, och det gör mig lite deprimerad.

Jag läser annonser om gamla övergivna folkskolor som är till salu nånstans långt ute på landsbygden och tänker ååh, men en sån? 450 kvadratmeter och ribbstolar känns som precis vad vi behöver. Nånstans där man inte hela tiden måste flytta på saker för att kunna komma fram och stå på tårna på en stol och lyfta ut sjutton pytsar för att hitta en kakform (jepp, min årliga bakning gick av stapeln i tisdags). Jag är så trött på att bo trångt, jag vill ha en slöjdsal och inre frid.

night

2010-08-27T11:32:00.001+03:00

Utrensning/bortges!

2010-08-24T20:19:00.003+03:00

Vill nån ha någon av följande böcker:

Babes in Beijing - Rachel Dewoskin
Drömmar ur snö - Anna Jansson
All together dead - Charlaine Harris
Hembiträdet - Marie Hermansson
Break no bones - Kathy Reichs
Labyrintti - Kate Mosse
Poikani Kevin - Lionel Shriver
Tiden det tar - Hanne Orstavik
Ursinne -Salman Rushdie

Avhämtas i Åbo, leverans till ev. andra platser i den mån jag eventuellt nån gång i framtiden kommer dit.

spooky

2010-08-23T13:46:00.002+03:00

För ett par dagar sedan, när väggarna verkligen trängde sig på, pratade vi på skoj om hur det skulle vara om vi kunde flytta tillbaka till vår förra lägenhet i stan. Längtansfullt drömde vi oss tillbaka till utrymme och kvadratmetrar och högre takhöjd, hjälpkök och intressantare promenadvägar.

Så idag fick vi höra att vår gamla lägenhet blir tom! Gah! Nu är det knappast något vi kommer att göra... men timingen?!

Kosthåll

2010-08-18T16:32:00.002+03:00

Frukost: ca 1 dl apelsinyoghurt, en överbliven varm smörgås, 4 pyttesmå tomater.

Mellanmål: lite hårda franska karameller

Lunch: halv burk ärtsoppa, en näve chips från mammas födelsedag

Mellanmål: två assietter röda vinbär

Förhoppningar på middag: Strawberry Delight-smoothie, räkröra, bröd och choklad med Lontoon Rae-godis.

Inga LCHF-priser till mig idag, tippar jag?

Fernissa

2010-08-18T08:44:00.002+03:00

Hyllfärgen var inte alls nån snäll och lättslipad vilken-som -helst-färg, utan fernissa. Fernissa är så gott som omöjligt att sandpappra. Bara så att ni vet.

Just say no, liksom.

mera skåp

2010-08-17T09:47:00.008+03:00

Igår var jag ute på Eurokirppis vid Länsikeskus och "fyndade" en slags bokhylla: skåp nere och tre hyllplan och stor och stadig som jag vet inte vad i gedigen fulfuru och med flagnande färg i nyansen "mörkt ädelträ" (visste ni att det finns färg som ser ut som femtiotalsfejkträ? Alltså inte bets eller nån slags laminat eller plast, utan FÄRG? Det visste inte jag). Där står den och väntar på att sambon och valfri stackare till vän ska baxade den i någon bil och frakta hem den och att ovan nämnda hårt prövade sambo ska slipa den, sandpappra, måla med grundfärg och någon trevlig nyans som jag pekar ut. Kanske ljusblå? Och sen ska jag pipa "blev den inte FIIIN?" Och han ska stå bredvid och nicka och se ut som han genuint håller med, medan han undrar hur det gick med stilrent och avskalat. Och det kommer att bli så himla bra.

Sedan flyttar giraffen Sophie in.

Det gör även hunden Hunden med sin magiska monokel.

2010-05-18T14:50:00.004+03:00

Hej, jag har inte skrivit här på så länge att jag nästan inte kom ihåg hur man gör. Och det säger jag inte för att vara melodramatisk, utan jag satt verkligen med firefox öppet en lång stund och bara stirrade på den där rutan och tänkte: "hhmm, vad kan man skriva in där för att ta sig till sin blogg och kunna skriva i den". Typ så. But it's all coming back to me now, så nu ska det nog gå bra.

Jag har varit upptagen med allt möjligt nu under våren, eller "upptagen" låter för businessaktigt kanske, men i vilket fall som helst allt för distraherad för att skriva. Nu kanske jag vågar mig på ett litet försök igen, men jag lärt mig av min katt och lovar inget. Vi får se hur det blir helt enkelt.

---

Ps. Har ni märkt att det verkligen BLEV sommar trots allt? Jag tycker det är helt fantastiskt. Jag har blödande, söndertrasade hälar och blodiga skor och jag tycker allt är så himla bra. Snart är arbetsdagen slut och då ska jag hasa ett par hundra meter till torget och köpa jordgubbar. Sen får vi se hur jag tar mig därifrån. I morse hann jag gå från Domkyrkan till Divaani innan jag fick skavsår, och det är ju trots allt en promenad på flera hundra meter...

---

Ps 2. Jag har nyss varit i Stockholm så nu vill jag flytta till Sverige igen. Nån som har nåt tips på vad jag ska göra där, förutom att dricka gott svenskt mineralvatten? Danmark går också bra. Eller så någonstans tropiskt, typ söderhavsö, fast då är sannolikheten stor att jag bara bränner mig så det kanske är lika så bra att jag hoppar över det.

---

Ps 3. Och när jag kom tillbaka till stan igen så var det söndag och klockan var bara lite över sju och staden var solig och varm och alldeles och träden var skirt gröna och nån enstaka tulpan stack upp här och där och då blev jag sådär melankolisk som jag bara blir av sommar i stan (i motsats till sommar ute i förorten eller på landet som inte alls ger de där bittersweet-känslorna), jag vet inte vad det är, men jag tror att det är nära besläktat med den känsla som får folk att redan nu hotfullt börja mässa om att snart, snart är det midsommar, snart svänger det...

need to get out more

2010-03-04T19:51:00.004+02:00

Men se här: jag har BÅDE varit på lokal OCH haft kameran med! Att båda dessa villor uppfylls samtidigt inträffar cirka en gång per decennium (så nu är 10-talet överstökat, puh...). Jag fick mat och rödvin!

Och det är allt som krävs för att jag ska börja göra funny faces.

N. var också med men intog en mer avspänd och seriös attityd. (Trots mat! Och rödvin! På LOKAL!)

Och Gunilli var för ovanlighetens skull på besök i stan - yee!

the joys of the radhusliv

2010-02-25T17:43:00.006+02:00

Hej - det är tänkbart att jag alldeles har slutat blogga, väldigt ofta ser det inte bättre ut. Alldeles extra tydligt är det att jag inte kan blogga vid minusgrader, det är som om att när jag en gång väl har etablerat att det är kallt och skitkallt och snöigt och blåsigt och på alla sätt rent av för överjävligt, så har jag liksom inget mer att säga... Allt är redan sagt, det finns inget att tillägga. Men kolla nu, nu utlovas det plusgrad och jag är helt oresonligt spänd och förväntansfull inför utsikten till snöblandat regn! Det är lite sjukligt, jag vet.

Och imorgon är det fredag, och då har husbolagets busybodies bestämt att vi ska ha snöröjningstalko på taket - på en fredag kväll! Det är då man tänker att det där att bo i lägenhet inne i stan nog inte var så dumt ändå.

rastlös

2010-02-01T10:29:00.002+02:00

Har placerat mig själv på någon slags permanent stand-by i väntan på att världen ska bli varmare och på det hela taget en mera dräglig plats. Igår var vädret det varmaste det har varit på månader: bara - 2. Småfåglarna dök upp igen, jag har inte sett dem på evigheter och trodde att alla var döda, Viiru låg kollapsad på magen i en snödriva (har inte sett honom på evigheter, trodde att han...) och jag klädde mig i tyllkjol och målade alla naglar i knallgult. Vår egen katt var ute på gården en lång stund, visserligen utplacerad på en varm pinnstol och inga tassar vidrörde någonsin det motbjudande vita - men ändå: ute. Alla bjöd vi till bäst vi kunde och ändå var det minus 11 i morse igen.

Tar den här s.k. Riktiga Vintern (TM) någonsin slut?

"mjaha...

2010-01-20T13:36:00.002+02:00

lite trallvänliga franska poppojkar kanske är vad som krävs för att få igång den här dagen?" (sade hon smått desperat när klockan redan hunnit bli 16.05)

- gör någonting? det är klart att den gör någonting!

2010-01-20T12:54:00.004+02:00

Jag brukar försöka jobba hemifrån en dag i veckan och vissa dagar går det alldeles strålande, inte så att jag direkt faller i trans och jobbar koncentrerat från den sekund N. smäller igen dörren bakom sig tills han kommer hem igen där kring femtiden, men ändå. Jag jobbar, jag är koncentrerad och får lika mycket gjort på en dag som under två-tre halvbra dagar på kontoret.

Men så ibland så har jag såna här dagar, när jag inte får någonting gjort och hemmet bara distraherar mig. Jag snurrar runt och plockar upp en kopp och får syn på en tråd på golvet och sätter ner koppen bredvid tv:n och plockar upp den istället, slänger tråden, glömmer koppen på diskbänken, inser jag kanske borde torka vardagsrumsbordet men kommer av mig och börjar vika ihop en tröja innan jag börjar tänka att kanske borde tröjan inte alls vikas utan tvättas och så sätter jag tröjan i tvätten och ser någon blomma som behöver vattnas och sen nån till jäkla kopp. Och det är vissnande krukväxter och muggar och tröjor överallt och jag blir till en väldigt ineffektiv evighetsmaskin.

koreaklänning och sportande

2010-01-14T09:24:00.003+02:00

Den koreanska klänningen gjorde storstilad entré med kurirtransport direkt till dörren så tidigt på morgonen att jag inte ens var påkädd. Den var förpackad i fyra lager superseg asiatisk plast och det mest energiska tejp jag någonsin mött. Men den passade! Och var fin! Och jag fick ett armband med som present (och är uppenbarligen väldigt lättköpt på så sätt att jag helt snällt låter mig imponeras).

Däremot är jag lite tveksam till om jag är vuxen nog att ha en klänning med vit krage som ska kemtvättas à 21,45 per gång. Min inre student kvider upprört att det är nästan halva klänningspriset(!) för en ynka tvätt och jag som är så oförsiktig, medan mitt mogna, yrkesarbetande jag strängt väser att vi är vuxna nu och vill vi ha klänningar i andra material än sån där otäck stretchjersey så är det kemtvätt som gäller och det får vi finna oss i.

Och veckans andra obsession: Linnas träningsskola. I love it, jag gillar det där rent teoretiska greppet. Det påminner mig om Kalle Ankas (eller var det möjligen knattarnas?) simskola som gick som serie i min yngsta fasters gamla Kalle Anka-tidningar från det tidiga 70-talet. Teoretiskt sportande tilltalade mig redan då, att slippa plaska runt +12 gradigt vatten utan att lära sig crawla enbart genom att kika på lite tecknade figurer. Nu lärde jag mig i.of.s. aldrig att crawla riktigt heller, men ändå.

vardagen börjar/älska asien

2010-01-07T09:41:00.006+02:00

Trots att jag började jobba lite smått redan i måndags så försöker jag dra ut på jullovskänslan in i det sista och intalar mig själv att det verkliga allvaret och vardagen inte börjar riktigt ännu, utan sen, kanske först på måndag. Då är det slut med att sitta i soffan och dega framför gamla Buffy och Charmed-avsnitt precis all ens vakna tid, utan då är det dags för hm, storverk, typ. Fast å andra sidan har vi redan inlett misären genom ett beslut att låta januari bli en sprit- och godisfri månad. Fast jag omförhandlade villkoren i sista stund och har ätit chokladkonfekt fram till och med den tredje, så utan godis har jag bara varit i tre dagar, men åh vad jag kommer att sakna mitt bubbly och mitt lösgods (yes, intas helst tillsammans).

Och på tal om att bo någonstans där vinterliv är en prestation: jag väntar på en Wednesday Addams-klänning från sydkorea och någon sänder mig så fluffiga och poetiska mejl och är alldeles utom sig av sorg och bedrövelse över att this trouble will not happen between us. Mitt paket har tydligen "been delayed by heavy snowfall" och att det har snöat så mycket att posten inte tagit emot några paket. Och man tänker att ojdå, visst har det ju snöat, men kom igen, sååå mycket? Och sedan fortsätter det med: " Anyway we can't say any word to you. Because we know your mind." Och det är så fint, att de känner mig så bra, men samtidigt låter det väldigt mycket som såndär låtsaspoesi som slumpgenereras fram för att ta potensmedelsreklam genom spam-filter. Men så goglar jag lite och se här! De skojar inte. De pratar inte om mitt postkontor, de pratar om att deras post har säckat ihop och inte tar emot inkommande uppdrag.

Och jag känner nästan att jag borde trösta: det är absolut ingen brådska. Skicka när ni hinner, när vägarna är framkomliga och körsbärsträden blommar. Jag borde ändå gå ner tio kilo först, så det är absolut ingen stress för min del.

Månadens projekt: rensa ur min bokhylla. Uff.

Kyla

2010-01-05T18:26:00.003+02:00

Det är så kallt, så kallt, så där att huden spricker sönder och man borde klä på sig ordentligt, men det gör man inte för man har inga sådana kläder som är bekväma, utan hellre fryser man än att man sitter på jobbet en hel dag och svettas med rörelseförmågan hos en michelingubbe (och nu blev jag tvungen att googla, för jag förstår inte vad det är som han har på sig för slags ehum, svepning? Vad är det där vita? Är han en överviktig modern mumie?).

Jag upphör aldrig att förvånas över hur det kan vara skitkallt i dagar och veckor och att allt ändå försiggår precis som vanligt. Parkeringshus är fulla med bilar och man tänker hur har de inte vett att hålla sig hemma? På gården sitter ungar i snödrivor och deras mamma står bredvid och är pigg och glad och pillar på sina skidor och pensionärstanterna tassar på av och an och byter ljus i lyktorna, i luddiga crocs på sina ishala betongtrappor, de är lårbenshalsfrakturer waiting to happen och jag går förbi och förstår inte att de är ute när de inte behöver och att när jag är pensionär så blir det nog inga lyktor, tough shit. Men de är pigga och glada de också. Jag känner mig som en bortbyting. Jag är varken pigg eller glad och jag tål inte den här isande kylan och tanken på att man ändå förväntas prestera och bete sig precis som vanligt. Jag vill bo i ett sådant där land där det utlyses undantagstillstånd när det blir kallare än minus fem och mer än sju centimeter snö på marken och där det följaktligen är helt okej att stanna hemma från jobb och skola. Jag vill att man får credd och beröm och tapperhetsmedaljer för att man trots allt stiger upp och öppnar ytterdörren. Jag vill ha lite erkänsla för hur fullkomligt onaturligt det är att bete sig så.

2009

2009-12-31T12:05:00.003+02:00

Jag tänker inte göra någon överblick över decenniet som gått och inte någon årsbästa-lista heller. Hela -00-talet känns konstigt vagt och karaktärslöst och 2009 var helt enkelt inget vidare bra år, sådär som helhet. Jag har nog inte haft ett så ledset och ångestfyllt år sedan tja... 1999, och undrar nu om det är någon slags trend, att jag kanske inte är så värst förenlig med år som slutar på nior?

I vilket fall som helst så är jag redo för att testa 2010 nu.

mera jullov

2009-12-30T13:29:00.003+02:00

Vi har firat jul i nästan en vecka nu, med mysbelysning och aldrig sinande godisförråd och oförargliga matinéfilmer och Anna Pihl på dvd. Det var trevligt.

Men sen, se här, detta är vad alldeles överlånga jullov i kombination med tantfavoriten päronkonjak kan göra med en:

Mitt i allt finner man sig själv virkandes s.k. mormorsrutor, som hemma hos oss mer är kända som farmorsrutor. Mommo handarbetade ordentligt, med tunna trådar i vuxna, mer subtila färgnyanser, medan fammo var den som var benägen att råmsa på med skrikiga ullstumpar. Eftersom jag aldrig annars stickar så ägde jag ju inga restgarner, så jag blev tvungen att köpa tio nystan fullprisgarn på mellanrean. Mamma har redan en kubik garn garn, så hon köpte bara sju nya ("ni gör verkligen allt ordentligt när ni en gång börjar på", var pappas enda kommentar när han ombads beundra). Jo.

Och i de ivriga efterforskningarna efter en virknål begravde vi dessutom systerns nyckelknippa under mitt förra handarbetesprojekt, en halvfärdig tröja som jag påbörjade under påsklovet när jag gick i tvåan i gymnasiet. Och där blev den kvar, i säkert förvar, när systern åkte.

Nu är jag tillbaka i stan igen och tittar på allt mitt garn, som ligger nerpressat i en snygg tygkasse med husmorsuggletryck (för handarbetspåsen är det viktigaste, säger mamma) och försöker förstå hur jag riktigt tänkte. Jag tänker också att det är en väldig skillnad på att virka två rutor och att virka tvåhundra.

jul

2009-12-25T20:47:00.002+02:00

detaljer - i brist på både blobbar och idéer

2009-12-16T19:16:00.006+02:00

Första man på plats vid krubban förstod aldrig att han skulle ha med sig några presenter.

Lindsay har visserligen ett fint loppisäpple, men hon har inga som helst planer på att lämna det ifrån sig.

Inte ens fast man teasar med att duka upp blå pepparkakor på pandaduken...

Celeste är inte bara drottning, utan även chefsbibliotekarie. Hon gör det för upplevelsen snarare än för pengarna.

Hästen är sur på den där jobbiga bruden som aldrig slutar piruetta och ge honom lite morötter.

Kajsa har ställt sig till jul. Hon gillar bling!

Till Simons & Tomas stora förskräckelse inreder vi skamlöst med sprit. På något som nästan kan benämnas ett vitrinskåp! Till mitt försvar vill jag dock säga att vi varken äger några troll eller någon sådan där halmgris.

light blobs

2009-12-14T15:39:00.010+02:00

En av mina absoluta Flickr-favoriter är i.Anton. Jag vill också kunna ta bilder som dessa! Kan någon vänlig själ ge mig lektioner i hur man gör sådana där fina pluppar och bubblor i olika färger, för att inte tala om hjärtan? Jag är snäll och lättlärd men har kort tålamod, ett obefintligt tekniskt intresse och en simpel liten pocketkamera.

Jag brukar använda mig av datorns inbyggda bildediteringsprogram (Iphoto), poladroid - ett program man kan ladda ner gratis som gör fejkade polaroidbilder - och ett annat roligt gratisprogram som får bilderna att se ut som om de legat på en solig vind i fyrtio år, men jag kan inte göra bubblor och jag känner att mitt liv inte är riktigt komplett utan bubblor...

utdrag ur önskelista - the glam edition

2009-12-07T11:45:00.012+02:00

Eftersom det snart är jul tänkte jag att det är dags att sammanställa årets önskelista:

liten svart miu miu-klänning

lapptäckessoffa, för att det är svårt att få för många soffor (?)

trapets (alltid, alltid lika aktuellt)

guldfiskdamm (i nödfall går det med karpar också)

...och av någon outgrundlig anledning kom jag att tänka på boken om Kriktor

fågellampa från anthropologie

Sofia Coppola-vin, stört omöjligt att få tag på

Stadslägenhet i ett gulrappat hus i valfri europeisk storstad med behagligt klimat och trevliga caféer.

Tänk er mig där på dendär balkongen iförd miu-miu med Kriktorboken i ena handen och vinburk i den andra. Verkar det inte ganska trevligt? Guldfiskdammen föreställer jag mig ligger på innergården. Det är därför den inte syns.

Ps. Sen tycker jag att klassiska karuseller också är rätt fina, men en sån tar sannolikt för mycket plats - såå stor är nog inte gården.

time warp

2009-12-03T18:48:00.002+02:00

Ni vet hur rumtiden ibland kröks och är helt ur synk och då kan det gå så här: att olika aspekter av ens jag plötsligt bara kolliderar och Luke Perry har huvudrollen i en Killers-video.

Doris 2009

2009-11-30T21:15:00.001+02:00

Sorry för obefintligt uppdaterande, ville bara meddela att Doris nya julkalender finns HÄR.

Man kan inte vara ironisk när man pratar med en hund som äter kritor, det förstår nästan precis vem som helst

2009-11-11T17:43:00.004+02:00

-Miffy

Oh, fuckfuckfuck! Det börjar bli dags för julkalender igen. Jag dör ihjäl mig, kvävd av ångest och morotsflis.

Är det någon som har något uppslag på någon aspekt av julen som kan behöva räddas/förklaras/fixas till? Här är det nämligen rätt ont om den varan!

à la recherche du temps perdu

2009-11-10T13:15:00.003+02:00

Jag vet inte om det är åldern (extra aktuellt med åldersnoja dessa tider) men det är lätt att bli nostalgisk när man läser Sivs extremt underhållande inlägg över sjuttiotalets topp-fem farligheter för barn.

Hemma hos oss var det simkramper (bäst att vänta en hel timme om man så bara druckit ett glas saft) och gröna potatisdöden som var de stora hoten. Några berberisbuskar har vår familj veterligen aldrig haft så de har jag inte ens haft förstånd att vara rädd för, men nu vet jag bättre (rakt in i hjärtat - tänka sig!). Vindruvskärnorna var jag heller inte särskilt rädd för, men en kompis i lågstadiet var helt panikslagen. Tuggimmit spottade jag ut alldeles nyss (lakrits-/citronsmak, men vill inte ta några onödiga risker).

---

En nytillkommen, tydligen helt reell risk för dagens småbarn: kattdöden. Hjälp!, säger jag bara, det är så, så hemskt och sorgligt... Samtidigt kan jag som kattägare nästan inte förstå hur några barn alls just klarar sig undan detta öde? Det finns inga så klängiga och värmesökande djur som katter så barnvagnarna borde rimligtvis vara fulla av dem hela tiden. Den menade inget illa, den var bara kall om fötterna och så gick det så här.

2009-11-05T12:06:00.002+02:00

....de här dagarna med hemmajobb medför i allmänhet ett lite oortodoxt kosthåll.

frukost: pizzaslice (från igår)
lunch: vitchoklad, äpple och chips (choklad och chips är rester från helgens halloweenfest. Äpplet bara fanns, på äpplens vis.)

Eventuellt kunde man ha omstrukturerat den inbördes ordningen på intaget av dessa livsmedel.

Vitchoklad till frukost.

hm?

2009-11-05T11:17:00.003+02:00

Men jaa! För första gången känner jag mig lite lockad av tanken på en bloggen.fi-blogg... men sen är det ju detdär att jag inte riktigt orkar skriva: för att det som är komplicerat och intressant är just komplicerat och för att de materialistiska prylar jag t.ex. shoppar, har på mig och placerar ut i mitt hem kanske inte känns fullt så intressanta att de skulle meritera en helt egen blogg. Jag handarbetar inte ens. Inget pyssel heller, ingen scrapbooking, inget sockstickande - nada.

Så kanske jag nöjer mig med en blogg att försumma tills jag hittar något alldeles smashing tema.

åh. vill ha.

2009-10-24T20:45:00.003+03:00

Om jag var allmänt förmögen föreställer jag mig att mitt kök skulle trivas med en sån här blossom-lampa!
Eller så åtminstone ett par tre Toldbod, i blått och lila eller varför inte vitt och turkost?

Tills vidare kör vi med vår no brand-lampa på impulshoppad på -50% på Prisma.

Glamfaktor: låg.

Glamfaktor på att lampblogga en lördagskväll: också låg.

en serie tämligen ointressanta naturbilder samt en smärre tragedi

2009-10-24T19:16:00.006+03:00

Vårt problem är att vi har en hel massa sådana här. Så vi beordrades ut på kollektiv tvångsräfsning. Motvilligt morrande och i fula mjukisbyxor och skor vi aldrig trivts i.

Vissa satt fortfarande fast i sina träd. Det är jobbigt. Då blir man tvungen att klättra upp och hämta ner dom, ett efter ett. Det är väldigt tidskrävande, men man får vältränade vadmuskler (sannolikt).

Vinbären var gnälliga dramaqueens och muttrade saker i stil med att: life as we know is so last season och ingen älskar oss!

- Nå jo, så är det antagligen, svarade jag.

Den lilla gula penséen var däremot kaxig no end, last one standing i ett övergivet lerfält. Man tycker att det kunde kännas ensamt, men nej, det gick bra, han hade ärligt talat aldrig mycket till övers för de andra penséerna.

Utanför tomten börjar trollskogen. Där behöver man inte räfsa och det är lika så skönt.

För där finns allt möjligt konstigt, som oidentifierbart vitt ludd. Jag drar gränsen vid luddräfsning. Faktiskt.

Och när vi kom in efter fyra timmars räfsande märkte vi till vår stora bestörtning att guldfisken just hade dött!

testblomma

2009-10-22T20:22:00.002+03:00

now i just need me some star-shaped sunglasses

2009-10-22T15:03:00.004+03:00

Nej. Det blev ingen god smak (TM) i höst heller. Det blev en höstfuskfårpäls i polyester. Och lite stövlar.

När jag tänker på det tror jag att denna höst i själva verket är hösten att klä sig som Penny Lane i Almost Famous. Why fight it liksom? Klassisk god smak får bli nästa års problem.

dagens citat

2009-10-19T11:34:00.002+03:00

kommer från Therese Bohman:
"Denna höst ska jag anstränga mig för att ha god smak även om det är mot min natur."

Haha! En beundransvärd strävan och säkerligen värd att ta till sig för alla oss som känner oss träffade (yes, we know who vi are). Jag återkommer och berättar hur det blir med den saken sedan jag varit till HM och tittat på fuskpälsar.

2009-10-17T20:02:00.002+03:00

[och ja, anledningen till att jag så sällan bloggar: ända sen jag bytte template till detta så har det varit stört omöjligt att få texten att bete sig som jag vill. Previewen har absolut ingenting gemensamt med hur det kommer att sen ut i browsern, att gå i i html-koden har ingen effekt och allt är på det stora hela en aning frustrerande.

Radavståndet i inlägget nedan är helt fel, men det övergår mitt förstånd hur det kunde åtgärdas!]

uppdatering från hallen

2009-10-17T16:37:00.014+03:00

Sommarskor väntar på sommar och/eller party. Blomlökar på plantering, förgäves.

- inhandlat stuckatur, i nåt styroxliknande material (ja, jag skäms, men bara lite) och limträskivor att göra hyllor av. Limträskivorna var på rea p.g.a. nåt slags hulabaloo-jippo på Bauhaus, stucco:n var fullpris, förstås. Dyrast av allt var pluggarna och skruvarna. Det bär mig emot, prissättning borde bygga på någon slags rolighetsprincip. Pluggar och strumpbyxor borde vara så gott som gratis.

Detalj av stuckatur. Egen skämskudde medtages.

- vi bestämde oss för att inte lägga tillbaka innerdörren, så den står nu bredvid sängen istället. Jag vet inte om det är optimalt, men åtminstone uppfyller det kriterierna för en "personlig inredning. Jag har inte sett NÅN annan som dekorerat sitt sovrum med lösa extradörrar. Inte ens i nån tidning. Om en par veckor hoppas jag att man slutar reagera på den för jag vet inte riktigt var vi annars ska göra av den.

- vårt golvkakel såldes nu med 50 % rabatt, vilket jag tycker är lite oförskämt.

- skåpknopparna är på plats, men nyansen skiftar lite, i.o.m. att jag hamnade att köpa en ny istället för den som var lite trasig. Tyvärr var de nya lite fulare, så jag ville inte byta ut båda två trots att det gjort det enhetligare. Så nu har jag omaka knoppar och intalar mig själv att det gör mig lite bohemchic.

På bild ser de både olika stora och sneda ut, i verkligheten är de mest olika färg. Bohemchict, säger jag ju!

Det har alltså inte hänt så mycket den senaste månaden. Som alltid när vi renoverar går vi ut hårt innan vi kommer på att vi mycket hellre degar i soffan med Californication och glass.

[update, update: N. målar nu hyllplan för fullt!]

måndag/stirrig

2009-10-12T10:43:00.002+03:00

Idag var en sån där dag då N. blev tvungen att prata om Svalbard med mig redan vid frukostbordet. Tanken på Svalbard tröstar mig när vintern känns outhärdlig och eftersom han är den enda jag känner som varit där så är han min auktoritet på området (och wikipedia, förstås: medeltemperatur i juli + 4,4 grader, från slutet av oktober går solen inte alls upp...). När jag känner mej som allra ynkligast inför vintern funderar vi på Svalbard och hur de kan tänkas ha det där. Det är ofta förvånansvärt efektivt, men nu läser jag att bara det finns ca 2 800 fast bosatta på Svalbard. Det ville jag inte veta. Det känns som alldeles för få. Jag hade trott att det var många fler, jag hade önskat att det var väldigt många fler...

När jag väl steg utanför dörren hade jag hetsat upp mig så till den grad att jag nästan blev lättad över att det ju faktiskt ändå var två plusgrader. Full Svalbardssommar, hurra!

nära ögat (no pun intended, we hate those)

2009-09-28T13:22:00.003+03:00

I flera veckor har alla HM-butiker i stan varit utan både svart och mörkbrun kajal. Jag trodde inte det var möjligt. Jag och småtjejerna har stått och bligat på de tomma facken alltmer ängsligt med våra sotade pandaögon och inte fattat någonting. Svart billighetskajal känns, precis som en annan av höstens modekemikalier handspriten, som något som svårligen kan ta slut i världen. Men nu har de tydligen lagt in ett extraskift på kajalfabriken och i fredags kom det en stor leverans till stadens HM:ar. Och idag, vid lunch, köpte jag den sista svarta pennan från butiken formerly known som "Riktiga HM".

Puh, liksom.

2009-09-28T10:44:00.002+03:00

jag blir så beklämd av det här och tänker att jag har världens snällaste pappa som utan att sura eller statuera exempel när som helst skulle hämta mig och sis om vi var strandsatta någonstans mitt i natten. I synnerhet om vi bara var tjugo, men även nu.

småstaden trotsar

2009-09-23T09:45:00.004+03:00

Ni vet hur det är att bo i en småstad eller på landet - hur man har svårt att komma ifrån känslan att det riktiga livet pågår nån helt annan stans? Allt som är roligt och coolt händer långt bort där man själv inte befinner sig och det tar en evighet för nya kulturella fenomen att nå ens avkrok i världen, oavsett om det rör sig om konserter, modefenomen eller Kusmi-te. Oftast har man förstås alldeles rätt och ens kulturliv är precis så torftigt och efterblivet som man anar.

Men alltid nu och då är man i själv verket lite före sin tid, utan att nödvändigtvis ens veta om det. Igår stod jag t.ex. i stadens största bokhandel och bläddrade i Audrey Niffeneggers nya, som utkommer nästa vecka. Och det är verkligen inte första gången som det är så: om det rör sig om någon verkligt hypead skiva eller bok så är det snarare regel än undantag att den finns på ditt lokala landsortsprisma en par, tre dagar före utsatt release-datum. Vi skakar (bara liite avundjukt) på huvudet åt storstadskidsen som köar i timtal (och verkar ha så roligt!) för att komma över något vi redan har i hyllorna och vi ser det som vår rättmätiga kompensation för att vi inte får möjligheten att se världsartister live förrän ca trettio år efter deras storhetstid.

the point of no return

2009-09-21T14:55:00.006+03:00

Gaah, vad mycket folk det var överallt under gårdagens stora loppisrunda - det märks att sommarstugesäsongen börjar avta lite och att de vanliga butikerna inte får ha öppet längre (fast i går var det Åbodagen så kanske de/vissa hade öppet i alla fall?). Anyway. Söndagsstängt är ett otyg. I ren desperation över att bara sitta hemma blir man tvungen att tokshoppa på loppis istället.

N. påminner mig alltid då och då om hur jag var förr, alldeles i början min loppiskarriär - någon gång i samband med att UFF fick dåligt rykte och vi flyttade ihop två redan kompletta hem och plötsligt hade fler ljusstakar, soppskålar och glasunderlägg än någon människa klarar av att hantera. Hur triumferande glad jag var när jag proppade mina loppispengar i en liten burk och självsäkert proklamerade att jag skulle aldrig börja köpa på mig något mer skrot, nej, nej, jag ska bara sälja mina gamla avlagda grejer åt andra och själv vara karaktärsfast och smart. Haha. Sen gick det som det gick: sen dess har jag dragit hem hur mycket färgat glas som helst, vintagemjukisdjur jag tyckt synd om, udda prydnadsföremål, krimskrams i parti och minut. För nåt år sedan tog jag det första förrädiska steget och började snegla på möbler och om de möjligtvis skulle få plats i bilen eller inte. Oftast har de fått plats i bilen, det har ibland bara varit lite si och så med om de egentligen fått plats hemma. Och under hela den här slippery slope-utvecklingen så har jag rättfärdigat mig själv med att åtminstone köper jag inte kläder, för jag har alldeles fullt tillräckligt med kläder ändå utan att dra hem en massa konstig noppig lump som andra inte gillat, etc. etc. Så länge jag inte har köpt kläder har jag ändå på nåt sätt fått godkänt.

Men nu, igår, tappade jag fotfästet helt, och i enlighet med principen att om man ska frångå alla sina principer så bör man åtminstone göra det med besked, slog jag igår till på Manhattans i särklass dyraste lump, en grå sidenklänning från Designers remix.

Nu har jag investerat i nåt slags speciellt fancy tvättmedel som ska funka på siden och hoppas verkligen, verkligen att den överlever!

patetisk

2009-09-17T19:03:00.002+03:00

Efter fyra misslyckade försök med snabbmat/halvfabrikat under två dagar, överväger jag nu den fundamentalt motsatta linjen med riktig, lagad mat imorgon. Då är det liksom också mer okej om det misslyckas. Dock har jag inte tänkt gå så långt som att följa N:s råd om att "börja med att koka din egen buljong av ett helt grishuvud"...

Och om allt misslyckas har jag garderat mig med att investera i ett säkert kort: en förpackning cream crackers, världens mest oorganiska föda.

okej, tänkte köra med sån där läsaromröstning

2009-09-16T17:37:00.003+03:00

För två år sen köpte jag en ljusslinga på Granit som jag aldrig ens tagit ur paketet, för när jag kom hem insåg jag att jag inte hade varken city-patio eller tusen och en natt-trädgård och följaktligen ingenstans att hänga upp den. Nu har jag snott den runt rören i hallen för en industrial chic-effekt à la manhattanloft (stuckaturprojektet stötte på oväntade problem, nämligen). Så -under förutsättning att elförsörjningen kan tryggas på något annat sätt än att dra en skarvsladd från gästrummet - vad tror ni? För eller emot?

Dörrlist tillkommer och hela dörren ska målas i någon annan nyans är sjukhusgråvitt.

Kalles avlägsna kusin slår till igen

2009-09-16T16:48:00.004+03:00

Alltså jag har försökt undvika att blogga om Hollywoodfruarna och jag-äter-brosk-för-hajar-består- av-brosk-och-dom-får-aldrig cancer- och ”vill mannen ha en avsugning på morgonen så får man ställa upp”-Anna Anka, men hon ger sig inte*. Och man tänker att det är en rätt krävande och jobbig gubbe hon har för fast han är 70, och de dagliga avsugningarna till trots, så kan han inte åka nånstans själv utan hon MÅSTE åka med överallt dit han ska, för annars kommer han att vara otrogen och lämna henne. När hon sen rafsat ihop sina femton Louis Vuitton-väskor för en övernattning plus barnflickor och ungar och snällt följer med för att visas upp så har de ändå skilda sovrum på hotellet och han vill inte ens umgås med henne utan hon sitter där alldeles ensam och knastrar i sig sitt room service-brosk. Och man tänker att hjälp, vad omodernt det verkar vara med livegenskap och kan lite ihoplånade diamanthalsband verkligen vara värt all the hassle?

Det andra man tänker är att skivbolagen är galna som klagar över den illegala nedladdningen. Det är inte rimligt nånstans att en farbror som haft EN hitlåt,och det på 1950-talet, fortsättningsvis svischar runt i privatjet och en hel stab med tjänstefolk. Det måste tyda på att någonting är seriöst snett.

* hon är alltså "den söta hundvalpen", får man anta.

ätstörning

2009-09-16T13:55:00.003+03:00

Jag är som en uppdaterad version av män i morfarsgenerationen, med den skillnaden att när de levde på kaffe på bit och Boströms småbröd, så lever jag när jag är ensam hemma på kaffe i jättemugg och poptarts med marshmallowfyllning.

Jag skickar meddelanden till Köpenhamn om hur jag äter möglig bröd, äcklig mat och dessutom skurit mig i fingret. Bemöts med road misstro och "har vi inte köpt halva kylskåpet fullt med snäll mat åt dig?".

Men jag framhärdar i min roll som obstinat gamling vars fru har dött och som steg för steg alienerat alla i hemtjänsten: nej, nej, det finns inget sådant som snäll mat, allt är äckligt. Till och med sådan mat jag egentligen tycker om (citymarkets pastasallad, t.ex., smakar surt och konstigt och allt är saltgurka och pastan är inte kokt och min kotikeittiö "vegepizza" visar sig bestå av bacon och helt okryddad kyckling och jag är så säker på att den kommer att vara hemsk att jag inte orkar sätta på ugnen utan mikrar den och osten blir så där genomskinlig och tappar all styrsel och bara kletar sig fast på tallriken).

Min snälla mat sviker mig och brödet har vitt mögel som gömmer sig bland mjölet för att inte synas.

Plötsligt blir det väldigt tydligt varför jag var så smal när jag var singel, det berodde aldrig på att jag gick överallt och att jag som studerande inte hade några pengar till kulinariska utsvävningar, det beror på att all mat är så himla äcklig när man måste äta den ensam.

Simon och Thomas

2009-09-15T17:48:00.004+03:00

Men liksom, mja, hur jag än vänder och vrider på det så gillade jag inte riktigt det nya Sveriges fulaste hus-konceptet och det gör mig lite ledsen, för jag tycker i vanliga fall att de är väldig roliga.

Men nu kändes allt bara fel: a) gårdagens hus var knappast på långt när fulast i Sverige, det var krimskrams-bohemiskt överbelamrat men sist och slutligen ganska trivsamt, b) det blev verkligen inte speciellt mycket bättre när det var fixat (säg hej till tapeternas motsvarighet till halmgrisen!), c) fina, snälla Dick var borta och d) med honom den varma, skämtsamma stämningen. Det var för mycket gliringar om alltings ghastliness och för mycket "guud, vad bra vi är", det var liksom det enda som hände, det var väldigt lite konkret byggande och inredande man såg, förutom lite tillspexat fumlande med "världens fulaste öppna spis" (but of course!), det hände liksom ingenting, programmet gick inte framåt utan upprepade sig bara. Allt var bara konstigt och på tok för utdraget med tanke på att ingen verkade göra nåt.

Och VEM behöver en vedkorg i "chesterfieldstil" som nån knåpat ihop av faner och skoputsningsfärg. Är det det som definierar god smak, liksom? Ghastly!, säger jag bara.

Sen kan man ju inte låta bli att undra vad som hände med parets böcker? Jag blir så trött på att inredare aldrig tillåter folk att ha böcker såvida de inte spraymålas vita eller får hål borrade i sig och träs upp artistiskt på en pinne. Varför är det aldrig okej med helt vanliga böcker, att läsa i?

meddelande till mamma, åsa, och andra ev. intresserade

2009-09-13T12:36:00.003+03:00

Ok, här är vårt nya tamburgolv, in all of its 2,5 m2 and glory. Som bäst skruvas skåpen fast. Sen fattas bara skåpdörrar (blir blanka och vita), färg på ytterdörren (ännu inte bestämd), lister, hyllor, klädstång, förvaringsboxar, lampa och, naturligtvis, stuckatur! Håller ni inte med om att detta är ett rum som bara skriker efter stuckatur? Och nån lampa. Samt någon slags kitschiga skåpknoppar som utmanar sambons sinne för estetik.

Blir det bra så, tror ni?

resumé & return of the fruktflicka

2009-09-11T10:18:00.004+03:00

Rörd av när det börjar:s efterlysning gör jag en kort resumé över de senaste veckorna: jag har fått nytt, smashing hallgolv (ja mamma, det blir bild sen), lagt alla mina pengar på förvaaaring (och samtidigt tagit ännu ett steg in i vuxenvärlden: Jag har mina kläder bakom dörrar! Bara två år efter inflyttning! Wow!), jag har äpplen överallt och plommon lite var stans (läsare bosatta i Åboregionen ombedes höra av sig om ni vill ha lite frukt) och hela trappan full med skrot. Jag tittar på the wire, igen, och orkar inte ta itu mer röran som utgör mitt liv. Jag kokar bara äppelmos, det är den enda huslighet jag befattar mig med. Jag tjatar om en större bostad för min fruktförvaring. N. tycker jag påminner skrämmande mycket om hans mor. Jag har äppelmosbrännblåsor på fingrarna och N. tycker att jag ska stiga bort från spisen, nu genast, och att vi har all äppelmos vi någonsin behöver. Jag mumlar något osammanhängande och sneglar mot min fallfrukt. Jag har trätt in i totalt eftersaftningsmode (för de oinvigda kan jag ju meddela att "eftersaft" är en term för det allra sista ynkliga man får om man kokar t.ex. vinbärsskrottar en extra gång, efter att de redan är saftade en gång).

I kväll anländer min syster. Jag tänkte bädda ner henne tillsammans med 27 meter listverk, ganska många par skor, tre sovsäckar, en kylväska, tio hyllplan och en over-sized halmbock. Jag ser väldigt mycket fram emot att ha henne här, jag hoppas att vi ska kunna gå ut och äta eller nåt annat roligt och när hon far tillbaka så hoppas jag att hon tar väldigt mycket frukt med sig.

söndagens flow

2009-08-18T18:22:00.003+03:00

... var också roligt även om det var fel veckodag, mer folk, sämre väder och känslan av att det här är något smått och fint och speciellt var betydligt mindre påtaglig.

august is the cruellest month

2009-08-15T20:20:00.004+03:00

flow

2009-08-15T17:16:00.004+03:00

Fredags flowfestival gjorde mig lycklig, på ett alldeles specifikt sätt som ingen annan festival än After Eight's Hotter Than July och Pluto:n gjort, då för länge, länge sen. Flow kändes i själva verket som en lite tuffare storasyster till Pluto, fast med öl. Sådär så att man tänker: ja men, jaaa, precis så här ska en festival vara! Och man inser hur störd ens festivaluppfattning riktigt har blivit, det måste inte se ut som ett krigshärjat flyktingsläger, fast med mer mat. Man behöver inte sitta på sin väska och hela tiden vara beredd att rusa upp för att undfly syndafloden som uppstår när någon allmänt frånvarande hårdrocksyngling plötsligt får för sig att han behöver lätta på trycket precis där han går och står, i allmänhet mitt i ens lunch. Folk behöver inte ligga avtuppade i framstupa sidoläge. Det kan finnas bord, stolar, soffgrupper, klipp och klistra-hörna med såpbubblestation, ballonger och fiffiga dekorationer, gratis regnrockar, toalettpapper, alcogel, sopsortering och annat som tanter gillar. Och fler sorters mat än tre sorters generella festivalröror. Det känns så sofistikerat att det inte är likt nåt! Samtidigt inser jag ju att vi som går på festival och känner djup tillfredsställelse över just sopsorteringen antagligen är i en minoritet (men ändå, all dricka serverades i burkar och man betalade 1 euro extra i pant som man sen fick tillbaka när man förde in sin tomburk, det är ju superkäckt!) Och bra musik med glada artister som genuint såg ut att ha roligt. Igår bl.a. fina, coola Frida Hyvönen, Vampire Weekend (som verkade helt blown away på det där sättet som artister brukar bli när de kommer till Finland och märker att det inte är förskräckligt, att folk är helt normala och faktiskt kan deras låtar) och Ladyhawke (suddigt intryck; för sent, för kort, för närsynt). Och i morgon Fever Ray, Jenny Wilson och Lily Allen.

Mja, såhär pass tydligt och bra blir det när man inte har nån kamera med sig.

nåt att se fram emot

2009-08-11T20:42:00.002+03:00

N. är ute i världen utan mig och dricker 6 koppar kaffe med ännu mera dopp. Sms:ade just att han träffat en 92-årig, helt klar och redig kusin till sin numera döda farmor, och att denna tant stolt förevisat honom åt alla som dykt upp med orden "Honom tycker jag om!".

Jag blir alldeles rörd och tycker det är så fint! Och tänker att det fyller mig med en väldig tillförsikt att veta att det åtminstone finns någon fördel med att vara 92 också: att det då äntligen är socialt acceptabelt att i helt nyktert tillstånd behandla främmande män som hundvalpar och klappa lite på dem och säga att de ser fina ut.

back to life, back to reality

2009-08-09T23:33:00.005+03:00

Förra veckan var jag här:

Nu tillbringar jag igen mina dagar tillsammans med en massa skrynkliga, dubbelprintade papper och en pc från the dark ages som till råga på allt håller på att genomgå ett större inremedicinskt ingrepp så att det ligger tillbehör och lösa delar överallt, en burk övergivna gem och en krukväxt som aldrig i sitt liv mått så bra som nu, efter sex veckor utan min närvaro. Jag vet inte vad det säger om mig. Med tanke på att jag just blivit fodervärd åt två tomater och en jordgubbsampel känns det smått oroande.

dagens upptäckt!

2009-07-31T12:53:00.003+03:00

Jag upprepar: internet är fantastiskt. Internet har gett oss Bamsekaraoke!

***

Och på tal om internet, igår kom vi (jag) upp med nästan komplett storyline för en ny tv-serie, lite så där socialrealistisk, som handlar om Bosse, 52, och Ann-Britt, 47, som gör sina egna sexfilmer och lägger upp på nätet, samt om deras inåtvända och grubblande nördson Gustav, 13, (varvid N. protesterar att en trettonåring inte KAN heta Gustav! - Non, pourquoi pas?), som Ann-Britt har tillsammans med sin bittre och alkoholiserade f.d. make Leif-Erik (ålder okänd, förtidspensionär). Leif-Erik var Ann-Britts ungdomskärlek som hon lämnade när Bosse svepte in i bilden med sin examen i elteknik och sin fasta anställning på Eriks El. Sedan dess har det bara gått utför med Leif-Erik som nu ruvar på sin gruvliga hämnd (han har hittat en av filmerna och tampas nu med det moraliska dilemmat om han borde avslöja detta för sonen eller inte). Detta är för övrigt Ann-Britts stora skräck, men hon tröstar sig med att Gustav är ett mycket välartat barn som mest sitter på sitt rum och spelar dataspel och Bosse har hursomhelst försäkrat henne om hur det inte är någon fara. Bosse i sin tur slits mellan sin dragning till fame and fortune och sina plikter gentemot sin arbetsgivare, så han pixelerar mödosamt bort El-Eriks logga från sin montörsuniform för att undgå upptäckt. Eftersom Bosse är lite tekniskt lagd, tycker han själv, sitter han gärna och petar med introtexter och zoomningseffekter och sådant på kvällarna. Det följde nämligen ett så rackarns bra program med videokameran han köpte på (insert Sveriges motsvarighet till Hobby-Hall??). Han gillar när det är lite konstnärligt, etc, etc. Konceptet är naturligtvis inte helt färdigt ännu, det behövs lite fler bifigurer, t.ex. föreställer jag mig att Bosses chef Erik (El-Erik då, i motsats till Leif-Erik) kunde ha en lite större roll, något slags romantic interest och eller social kris för sonen Gustav kunde vara bra och eventuellt kunde Ann-Britt överväga en liten romans med det nyanställda vårdbiträdet på jobbet (som då gärna kunde vara en ung man av lämplig etnisk minoritet och väldigt söt, för det skulle Bosse kunna ha issues med). Som ni ser, det är UPPLAGT för drama och förvecklingar! Jag tror det skulle kunna bli en hit!

Någon tv-kanal som vill köpa detta upplägg av mig?

Och ja, jag läser för mycket kvällstidningar. Alldeles! Figuren Leif är dessutom modellerad på en förtjusande man i femtioårsåldern som på Tammerfors järnvägsstation kände sig manad att bläddra och slå i sin röda plastadressbok för att ringa upp sitt barn på mobilen för att med hög röst förklara om hur han spytt lite här och där och hur barnets mamma "aina on ollut niitä täyshuoria". Hurra för daddy, liksom.

***

Och just fick jag mig tillsänt en aftonbladetlänk till farbröder som poserar nakna på snöskotrar följt av meddelandet "På något sätt tror jag att Bosse har branchat ut!". Och det skulle man annars kunna tro, men Bosse och Ann-Britt bor i Härnösand. Faktiskt.

***

Och sen blev jag paranoid och blev tvungen att googla Bosse och Ann-Britt för att se att det inte verkar finnas några som kunde ta åt sig.

I'm only in it for the luktsudd!

2009-07-30T13:49:00.004+03:00

Borstar bort sexhundra miljarder björkfrön från altanen och vardagsrumsgolvet och kläder och möbler och ögonvrån och tänker - min goda österbottniska uppfostran till trots* - att björken ändå är ett jäkla överskattat träd. Björk och rönn är mina least favourite lövträd, annars gillar jag typ alla. Ju mer exotiska/långsamväxande, desto bättre. Plus för träd med stora blad. Minus för helt useless träd som bara rasslar och skräpar. I Italien hade de någon slags träd vars stammar var alldeles kamouflagemönstrade och kändes ju lite tufft, sådär som om naturen i sin tur hade härmat människans tillämpning av naturen. Fast jag inser att de (träden) sannolikt sett ut så redan från början och att det inte var något fashion statement från deras sida. Jag hade gärna demonstrerat med bilder, men det känns för svårgooglat.

Har en dag full med pittoreska små oförklarliga incidenter som sen får sin förklaring innan jag ens hinner blogga om den: som hårvårdsprodukten som trillade över handfatskanten igår kväll och SEN BARA FÖRSVANN (Jo! Alldeles sant! För jag orkade inte plocka upp den just då utan lät den ligga och i morse när jag såg den ensamma korken och skulle plocka upp den så fanns den bara inte. Men sen återfanns den på tvättmaskinen, så tydligen har jag eller någon annan plockat ställt den där). Likaså har jag någon helt otippad lilablommande växt i min ena rabatt som jag inte förstått VAR den kommit ifrån, ända tills jag just kom ihåg att hällde jag inte ut en massa gamla utgångna fröpåsar precis just där? Ja, alltså, på det planet.

Funderar över att jag saknar hösten, inte som årstid i sig (för den lär väl fortsättningsvis dyka upp så småningom) men dess symbolvärde som back-to-school och nystart. Nu är det snarare så att 45 minuter tillbaka på jobbet och det känns som om man aldrig ens varit därifrån. Och samma gamla pennor och tjafs som förra året. Jag vill ha fina pennor i en ny fin penal (jaja, finlandism, I know) i ny skolväska och nya kompisar och ämnen och kurser och... allt som inte är samma människor och samma trötta skämt och gammalt gnäll i ny tappning och för då blir jag bara helt "Karl-Oskar, jag tyar inte längre" och vill åka vart som helst (men det gör jag inte för jag är feg och förståndig och har katt och radhuslån).

* gick en termin på dagis/barnträdgård i Nykaabi och de läste TOPELIUS högt för oss. T.o.m. kulturchockade sexårsjag anade det olämpliga i detta, men likväl.

tillägg till förra: POOLEN!

2009-07-28T18:36:00.003+03:00

N. påpekar mycket riktigt att jag ju glömt poolen och det har jag ju. Eller inte glömt, men det var svårt att hitta bilder utan simdräktsmänniskor på (och eftersom jag gillar mina människor så vill jag inte att de ska bli arga på mig för att jag bikinibloggar dem utan lov). Men här kommer poolen:

and by night...

Italien del I - Casa Fiora

2009-07-28T15:20:00.005+03:00

Här kommer nu sent omsider lite semesterbilder.

Vårt hus låg högt uppe i bergen, även om man inte riktigt ser det på den här bilden. Men efter kilometervis av smalare och smalare väg med brantare och brantare kurvor och insugna andetag och "nu stiger jag faktiskt av och går" från baksätespassagerarna, så var vi äntligen framme, mer än två timmar för tidigt. Men alla var överens, nu parkerar vi bilen och så sitter vi här veckan ut - basta!

Huset såg ut så här från framsidan...

...och vyn sedd från altanen så här:

Utsikten från köksfönstret var väldigt toscansk, komplett med galler och allt.

Gissa om vi blev nöjda över att ha våra egna druvor (fast de var inte alls mogna, jag vet inte riktigt vad de smakade som, väldigt beskt och kompakt, sådär lite som krusbärskart?)

... och det fanns en massa ödlor överallt. Happiness! Jag gillar växelvarma djur så länge de är små och inte giftiga.

Djurlivet var på det hela taget rikt och varierat. Såhär ynklig ser fladdermusen ut efter att ofrivilligt ha badat i poolen hela natten (jag trodde det var en padda som satt och häckade i utsugsventilen och skulle fiska upp den med en håv, så gissa om jag skrek på ett väldigt tjejigt vis när "paddan" både flaxade och väste åt mig. My god.)

Här är "Resident Cat on the Premises". Eller den är egentligen en av tre (eller fyra?) mer eller mindre bofasta katter, men den var den vi såg först och den jag tog till mig mest. Alla kittiesarna var så himla hungriga att de kunde ha ätit hur mycket som helst.

Här är den redan på väg bort men ångrar sig sedan...

Mad Cat Lady in training (försöker dessutom vara "italiensk", hence the dress)

Benvenuti à Casa di Mamma!

Här gillar vi att grilla! (men det var i själva verket sällan det gick så här lugnt och städat till... )

Systern släntrar lite coolt bland odlingarna, ever on the lookout for the picturesque.

... som detta då, t.ex.

Här ser systern lite ut att ha tagit anställning i linneförrådet, men det är bara som det ser ut.

(fortsättning följer...)

Bilderna är antingen mina eller N:s, dåliga bilder är sannolikt mina.

kaffe

2009-07-28T13:49:00.002+03:00

Jag undrar hur stor del av allt det kaffe som bryggs i världen som verkligen dricks upp i motsats till alla de skvättar som bara står och kallnar bortglömda.

Här hos mig: 15-35% beroende på dagsform och distraktionsgrad.

tillfälligt tonårsskap

2009-07-27T11:18:00.003+03:00

...i nygammalt tonårsrum.

Längst till vänster (vänster?, höger?, vänster?) ser man en skymt av loppissjalen (det fransiga). Men nu är jag hemma igen och det innebär bl.a. att man måste fixa sin egen lunch för det är ingen som bjuder ut hembageriets grisar och Lakkastrutar.

före och efter

2009-07-26T19:02:00.002+03:00

Årets stolta spenatskörd

illustrerar med framgång uttrycket "som en dränkt katt".

even better than that!

2009-07-22T18:22:00.003+03:00

No rest for the wicked, nu har jag varit till Vasa på loppisrunda också. Österbottens samlade lump ligger i hallen och sällan har jag så saknat min kamera!

Dagens skörd:

1 st gulgrönt vintage "stoppatäcke" med rosmönster i två olika nyanser av brunt. Så fint! ("Ni är från vettet", var faderns enda kommentar)
1 st 1970-tals kuddfordral sydd i blommigt gardinstyg i gult-brunt-orange, det är nästan helt färdigt bara innerkudde och dragkedja fattas (jag har full förståelse, det är elände att sy i dragkedjor)
Diverse kvalitetslitteratur: Vi sex på Scotland Yard (i pop-serien, fransk remake på femböckerna, gratis ur fyndlåda), Fotbollsmysteriet (Tvillingdeckarna! Hubert!) och Tre doppar blod ("en högdramatisk kriminalroman av sällsynt spännande kaliber" som inkluderar såväl det märkvärdigaste fall av försvinnande som fantastiskt vackra trillingar och ond bråd död)
1 st virkad mossgrön ullsjal, helt ny
1 st kakfat i sannolikt hälsovådligt metalliknande material, med handtag och utstansat fjärilsmönster, samt
1 st väckarklocka med RYMDMOTIV(!), sekundvisaren är någon slags tresvansad komet, tror jag, but it's all in the best possible taste, I assure you.

Jag är helt osannolikt nöjd.

N. kommenterar via sms:

Påminner mig om en sketchserie i the Fast Show där gubben skickas till mataffären för att kompletteringshandla tre saker för en fest och kommer hem med 'even better than that'; de mest *bisarra saker*. Det där är precis vad han skulle kunna ha uppgraderat till.

Däremellan simmar jag och tittar på I vår herres hage och film med Cary Grant. Jag kommer att få stora problem med att acklimatisera mig tillbaka till 2000-talet när det blir till höst.

vive l'industralisme!

2009-07-21T10:13:00.003+03:00

Ni vet den där teorin om att man ska handla second hand för att minska sitt ecological footprint? Köp begagnat och spara på jordens resurser? Nåväl, igår var jag på Storloppis i Jakobstad och hemförde följande (tyvärr har jag glömt kamerasladden hemma, så i vanlig ordning blir det inga bilder):

1 st. tavla föreställandes en "Räffamilj", inklusive någon slags duvfa, som hänger slapp och livlös i moder Räfs käft
1 st. mörkt grön glasvas, kulformad nertill och vid och vågig upptill. Bra att ha utifall att någon önskar förära mig blommor
6 st. minismå teskedar att äta glass med (ety jag inte sedan tidigare äger några dylika, ehrrm)
1 st. konstigt formad stor sked, förslagsvis lämpad för att lägga upp ovan nämnda glass i portionsskålar
1 st. litet fat i okänt, metalliknande material med druvklasar i kanten, att ha ljus på, samt
1 st. litet rött porslinsfat, med motiv av engelskt industrilandskap i bakgrunden, fabriksarbetarflicka på trappan och någon slags finare dam som kör hästdroska i förgrunden (var det allmänt att damer av högre stånd framförde sina egna hästvagnar back in the days, eller är det rentav ett feministiskt föregångarprydnadsfat?), kommande användningsändamål: tills vidare okänt.

Utmärkta saker allihopa, men ersätter de någon form av annan shopping? Sådär som att "Hurra, nu slipper jag köpa en ny pryl som hyllar den industriella revolutionen"? Nja, tveksamt, väl.

N., senare, i telefonluren:
- Inte för att lägga någon form av laddning i den här frågan, men ska vi ha allt det här hemma, eller?

vemod och semesterabborre

2009-07-20T13:57:00.004+03:00

Åh, jag är ännu lite exalterad över gårdagens abborre. Det var det godaste jag har ätit på mycket länge, med mos, pestoyoghurt med räkor och någon slags ugnsgrönsaker. Inklusive gurka! Jag har aldrig tidigare betraktat vanlig simpel gurka som en potentiell ugnsgrönsak. Men det gick bra, så där ser man.

I sju timmar harvade vi runt i allt mindre och allt avlägsnare sydösterbottniska byar och tittade på hus i olika stadier av förfall, där det kanske, sannolikt, någon gång bott någon släkting eller annan udda mostertant som annars haft någon tillräckligt exotisk vana för att leva kvar i det kollektiva minnet. La blommor på farfars och faster J:s gravar. Hörde historier om Vivan, hund åt min farmors far, som sprang bakom hästkärror och jagade och sorterade upp sorkar. Såg också svenska Österbottens största insjö (jag missförstod, och trodde det var Finlands största, ända tills syster fundersamt påpekade att var det ändå inte lite konstigt och vad har hänt med Päijänne och dom andra?). Vi åt glass från en kiosk där man borde ha beställt smakbit. Tänkte testa någon ny Tuplaglass, men den hade de tillfälligtvis förlagt så jag tog Caffe Latte-smak istället. Det var gott, men abborren slog allt.

back to the roots?

2009-07-18T20:05:00.006+03:00

Igår roade vi oss med att köra hem till mina föräldrar på gps:en. Det blev the scenic route, kan man säga. "Men här kommer ju ett riktigt STORT samhälle!" utbrast N. när vi kurvade in genom byn Komossa. Antal invånare 140 pers, antal synliga hus cirka 7. Jag hoppas Komossaborna är stolta, för jag är säker på att det inte är varje dag som deras hemby beskrivs i just termerna "riktigt stort". När vi kom så långt som till Kimo var allt så pittoreskt att han var beredd att packa våra tillhörigheter och köpa hus på stubinen. Vi såg ett ledigt. Det var till salu. Jag visade var min kusin bor och min sambo fick något drömskt i blicken: "Tänk att bo så där! De har så nära till allt: skolan och ....".

Jag bara "Jaa?, nära till skolan... och till vaddå?". För skolhuset är visserligen deras närmaste granne men i övrigt ligger precis allt i världen minst sju kilometer eller längre bort.

Och nu sitter jag i mitt barndomskök och systern är fullt upptagen med att surfa efter begivenheter på sin nya telefon och Verner Rasmus porslinsmuseum ligger tydligen bara 22 km bort. Så att. Nära till allt.

A garden, before someone peed on the parsley

2009-06-30T21:40:00.006+03:00

Jag och min trädgård känner oss lite varma och sladdriga; så där som att det är för varmt för att vi riktigt ska komma till vår rätt men här kommer några bilder:

My pride and joy: björnbärsungarna! Jag kan inte vänta på att mina björnbär ska bli färdiga!

Klematisen på framsidan var tydligen vit. Ingen kunde vara mer förvånad än jag. Jag var säker på att den skulle vara blå. Eller möjligen röd. Men vit går också bra. Jag är inte svår av mig.

Köksträdgården - innan den blev skändad och vandaliserad. Och nej, den är inte stor, that's the beauty of it.

Och så Blümchen, den Fjärde (tror jag). Har blommat som en dåre hela vintern så tar det lite lugnt nu. Ingen vits att hålla på och konkurrera med alla andra.

Löjtnanten har varit vild hela halva försommaren men börjar nu vara nere på sina allra sista hjärtan...

Grytdjur är skygga.

♥ din närbutik

2009-06-25T12:26:00.005+03:00

Jag tror aldrig att jag har hört svenska talas i vår lokala förortsbutik (förutom sådant som mitt eventuella sällskap kan tänkas ha sagt direkt riktat till mig).

Däremot hör man många andra språk som man inte förstår det minsta av. Det är mycket spännande. Igår när jag balanserades en flaska flytande vittvättmedel (p.g.a. ohejdat kaffegurgel, se nedan) var på väg ut, var det en kvinna som plötsligt hävde ur sig en lång och mycket arg harang på vad som kändes som max. 20 cm:s avstånd från mitt ena öra. Jag hajade till och tittade förvånat på henne för att utröna om jag virrat på och tänkt krocka med henne.

Men hon tittade förbi mig och när jag svängde på huvudet såg jag att det var hennes 12-13-årige son som fick sig en åthutning. Den tjurige tonårssonen satt nerhasad med armarna i kors över bröstet på stolen för iranska pappor. I min lokala förortsbutik finns en eller två stolar strategiskt placerade alldeles innanför dörren. Där brukar män härstammande från mellanöstern med barsk uppsyn sitta och vänta på att få eskortera sin kvinna hem efter matuppköpen. (Iranska/Kurdiska pappor don't do groceries, enligt min erfarenhet; de väntar - under tyst protest). Där satt killen, mamman och hennes kompis/syster och en skara mindre barn var på väg in i affären. Hon var arg och uppfordrande, han rörde sig inte ur fläcken.

- Vad tror du hon säger? Hon låter jättearg. "Kom nu j***la lata skitunge och hjälp mig att skuffa vagnen"?

- Nää. Jag tror mer på: "Kom med nu och välj ut vilken yoghurt du vill ha så att du int' sitter där i morgon sen och tjurar och int' ska ha nånting."

Vilket är ytterligare ett exempel på varför han skulle vara en så mycket bättre förälder än jag. Skulle jag ha en tjurig tonårsson skulle jag bara köpa FRUKTBOMB helahela tiden!

procrastination

2009-06-25T10:16:00.004+03:00

Jag har nytt shampoo: Cutrin ginger& grapefruit nånting, ett lite "finare" frisörsshampoo från Wiklunds fyndlåda. Av flaskan av döma utlovades fluffigt och allmänt sommarfräscht hår. Problemet bara med alla citrusdoftande hår- och hudvårdsprodukter (något som jag i regel inser alldeles för sent) är de något olyckliga associationerna: som i det här fallet den gnagade känslan av att just ha gnuggat skalpen med Ajax. Fluffighetsgraden är tämligen konstant. Visst kan man säkert kalla det "volym", risigt är annars också en bra term. It's all semantics, liksom.

***

Kör alla vita kläder på constant repeat i tvättmaskinen, fast med olika tvättmedel och i olika temperaturer, eftersom vi uppenbarligen ägnade hela midsommarhelgen åt att spilla, dregla, hosta kaffe över oss själva. Det känns hemskt onödigt. Det ska vi sluta med.

***

Alltid när jag öppnar kylskåpsdörren blir jag lika perplex över att hitta ett 20-pack av vauhtihirmun jordgubbs-hallontrip. Trots att jag inte druckit trip på år och dag. Självsuggestion är such a powerful thing. Syster och jag diskuterade "aptripar" på facebook igår. Minns nån annan? Randiga tripliknande burkar med olika djur på: apa, elefant och kanske någon slags björn...? Burkarna var jättesnygga, man kunde klippa upp och skölja ur dem och använda dem till ingenting. Vi älskade aptrip i en sommar eller två, men de försvann nog från marknaden ganska snabbt. Blev tvungen att slå upp "hirmu" och det betyder "monster, vidunder". Jag har svårt med såna där ord (jag i och för sig haft svårt med de flesta finska ord, men just den där typens ord är tydligen extra knepiga. När vi flyttade hit fick jag lära mig att vi har en "hormi" i garderoben. Jag tyckte det lät jätteroligt, men det tog en evighet för mig att lära mig vad det nu riktigt var som den kallades, oftast drog jag till med just hirmu eller hörmi eller något liknade. Enda orsaken till att alls prata om vår hormi är att skrubben är jätteliten och den förbaskade hormin omöjliggör all form av vettig möblering. Och på gamla fänko hade de bild på en "hörpi". Den var jättesöt! Ja, hum. Jobba lite kanske? Eller ens gå ut och äta lunch i solen? Ja, jag tror det.

smelly car, smelly cat, what are they feeding you?

2009-06-25T10:00:00.005+03:00

Igår kväll, strax innan jag skulle somna.

- Vad är det som luktar bränt?!?

Han: Men är det inte hennes mat då?

Jag: Neh, det luktar bränt gummi, tycker jag.

Han (redan uppe och sniffar alla sladdar och apparater): Jag tror det är kattmat. Jag la alldeles just upp ny mat och hon var och åt lite.

Jag (sniffar lite prövande i riktning mot kissen): Jo, du har rätt, det är kattmat. Fast det luktar bränt gummi.

Han: Jo. Stackarn!

Kissen avbryter sig i sin kvällstoalett och ger oss en förnärmad blick: pfff, bränt gummi, det hade hon kunnat säga hela tiden om någon bara brytt sig om att fråga.

semesterbok?

2009-06-25T09:04:00.002+03:00

I avdelningen aktuella i-landsproblem: jag behöver en semesterbok!

Det är inte det lättaste, inser jag när jag står på Akademen och ser på när personalen skyfflar upp lådvis med obskyr fantasy och Stieg Larsson. Det är det enda som kommer in, varenda gång: millennium-trilogin på sju språk. Hur gör man om man vill läsa något annat? Om man behöver en bok som - förstås! - är bra, men gärna relativt lättläst (jag följer devisen att sådant som är för tråkigt hemma vill jag knappast läsa på semestern heller), samtidigt vill jag inte ha någon förutsägbar chic lit/romance bok eller fantasy. Helst inte deckare heller, men där är jag villig att göra undantag. Den ska vara tillräckligt tjock (alternativt inte fullt sååå bra) så att jag klarar mig på en bok i nästan två veckor (???) och den måste vara lätt, dvs. inga inbundna eller ens storpocketar duger (det är ryanairs fel med deras dumma 15 kilosbegränsning, se hela MR Ugly-problematiken här nedan). Den får avslutningsvis gärna vara en sån som jag utan betänkligheter kan lämna efter mig om resväskan annars blir överfull med inlagda körsbär.

Jag inser att om det här var en kontaktannons skulle jag förbli singel.

Desperately seeking syster Sara?

2009-06-24T15:32:00.003+03:00

Gick igenom länkarna i Google reader och när jag klickade på länken märkte jag till min förskräckelse att hela Azizwal Baby Love är borttagen! Alldeles finito & gone.

Ååh, så synd.

packningsbestyr

2009-06-23T20:55:00.003+03:00

Ägnar mig åt en av mina favorithobbyer: att skapa prydliga hopar med kläder som eventuellt får följa med på italienresan. Funderar över om jag verkligen kan ta med shorts och toppar jag hade på fjolårets resa (för 60 miljoner italienare minns mig och min semestergarderob från veckan jag tillbringade där förra sommaren och bara väntar på att peka finger och förfasa sig över att jag understår mig att bära samma kläder som då. La bella figura, you know. Gaah!) Så jag plockar och vänder och vrider och shoppar och förundrar mig över hur mycket kläder jag har och så shoppar jag lite till, för säkerhets skull. Och så psykar jag N. med menande frågor om hans klädsel och han ser helt frågande ut och förstår inte. Och jag undrar om jag borde förklara att första gången jag reste till italien med familjen sommaren 1985, så stod kaffefiltren och engångsbesticken och väntade på diskbänken i nyinköpta Tiimarikorgar redan i slutet av maj. Färdiga väntande hopar = pedantlycka!

Sen, i sinom tid, när jag äntligen har sorterat mina hopar klart så tänker jag packa ner dem i min nya resväska, Mr Ugly (förmånligt pris, lätt vikt och överträffas i fulhet enbart av sin broder Mr Uglier), och där kommer allt sen att skrynkla och korva sig och kräva ständig ompackning minst en gång om dagen, hela semestern igenom.

Stress.

Ja, och så har jag fallit för frestelsen att köpa "bekväma skor". Igår var en sån dag när jag svischade mitt kort fram och tillbaka över halva stan och brände en halv förmögenhet på praktiska men fula saker, däribland präktiga tyska (!) tantsandaler, no less. Jag gråter lite inombords och förbannar dem eftersom de lik förbannat klämmer på tårna och ger mig skavsår. Vis av skadan har jag idag bara köpt opraktiska men fabulous grejer som jag belåtet hopar upp.

berries for bears.

2009-06-15T11:57:00.002+03:00

Om min mamma råkar läsa det här så är detta tillfället då pappa lämpligen kan kallas till datorn och man kan förklara för honom att så här ska ett björnbär se ut.

Sen regnar och stormar det hela tiden så några bär får vi knappast. Men ändå: alla de små vita plupparna är outslagna blomknoppar.