hope

Jaa...? Jo, nu funkar det äntligen med sladdriga små tygskor igen, så länge man bara håller sig med ett litet revir och inte drabbas av storhetsvansinne och får för sig att kliva ner från sitt trädäck.



Idag var första dagen jag kunde dricka eftermiddagskaffe ute utan vinterjacka och utan att frysa, så kanske, kanske det blir riktigt bra här ännu...? Efter kaffet pysslade jag och pensionärerna om våra respektive buskar: jag klippte ner mitt björnbär och farbrorn två lägenheter bort svepte ytterligare en presenning över Mystiska Busken, vars hela existens jag aldrig ens noterat innan den blev mumifierad för någon vecka sedan, men som måste vara något alldeles extra att döma av all uppmärksamhet och TLC den får.

Sen kunde jag inte utföra så mycket mer trädgårdsarbete för de enda andra växter som alls syntes till var träden, och någon utrustning för beskärning av träd har jag inte och även om jag hade så skulle jag ändå inte veta hur jag skulle göra. Så träden går ganska säkra. Så jag drack en kopp kaffe till och fick sedan lutheranskt dåligt samvete och gick in och hängde över datorn istället.

den åländska mördarkruppen/bunnies galore

Hej, hälsningar från sjukstugan. Världens hemskaste förkylning fortsätter att skörda sina offer. Själv är jag vacklande - än nästan frisk i flera dar och än lite småförkyld och fram och tillbaka och repeat until exhaustion, men nu är N. också sjuk och åldringspläden har åkt fram igen. Åldringspläden är röd och lite noppig och luktar syntetiskt får och får bara komma fram när man man är så pass frusen och klen att man inte riktigt klarar av att sitta själv utan stöd. Tyvärr börjar åldringspläden vara ett stående inslag i vår inredning.

What else, jag började twittra i lördags (?) och blev uttråkad och bestämde mig för att sluta efter tre minuter ungefär. Jag har två followers - syster och pojkvän - och det känns minst sagt lite ensamt och ödsligt och för att inte tala om hur i hela världen man ska få något sagt med så sorgligt få tecken! Mja, jag är skeptisk. Jag försökte just twittra min bunny-observation och hur det var så fint med tre bunniesar som hoppade på rad snett över åkern, rakt och symmetriskt efter varandra liksom i takt, och sen plötsligt svängde sig den mittersta om och tog ett litet busigt skutt mot den sista och de var så himla söta. Och just inget rymdes med, så jag blev lite ledsen. De är förresten helt vilda av våränslor idag när solen skiner igen: som mest har jag haft fem samtidigt och en rusade förbi bara en halvmeter från altandörren. Kissen och jag tycker det är så utomordentligt trivsamt. Vi är bara osäkra på twittrande är ett forum som riktigt låter skogens smådjur komma till sin fulla rätt, men vi får se.

Sen har jag på rent trots köpt uteblommor också: en pensé, en narciss och en krokus. De hann loungea på altanen i ett helt dygn och sen slog permafrosten till igen. -15,liksom? Vad för slags vårtemperatur ska det föreställa? Så nu står de i diskhon och vissnar, förstås (och här hade jag tänkt länka till ett gammalt inlägg i Marias odlarskola om hur krassliga plantor till N:s stora glädje i allmänhet tenderar hamna på diskbänken för att dra sina sista suckar, men jag kan bara inte hitta det, så ni får lov att klara er utan).

Liten iscensättning av ett exotiskt fenomen som de i utlandet kallar för "vår".

Och sedan ett par dagar tillbaka uppdaterar jag för övrigt meterologiska institutets webbsida så maniskt att förtäckta hot har uttalats om att hela sajten kanske borde filtreras bort och spärras tills jag blir tillräckligt mogen för att använda den ansvarsfullt och med eftertanke (underförstått: och det lär minsann inte bli i första taget!)

Men kolla på det här:



Ser ni flingorna??! Det enda positiva som har hänt med den här bilden de senaste tre dagarna är att den lägst utlvade nattemperaturen nu inte längre än minus 17 utan bara -13. Pensén hälsar att den skulle jubla om den bara inte nästan hade frusit ihjäl.

lysande framtidsutsikter

Bodil Malmstens blogg påminner mig alltid nu och då om insikten att ifall man bara har begåvats med ett tillräckligt överanalyserande och problematiserande sinnelag, så blir det inte bättre. Man slutar inte älta irrelvanta konstigheter. Inte ens när man är över 60. Inte ens fast man skulle bli en framgångsrik och känd författare.

Oh shit.

inställd vår

Men... vad är det här för skit? Jag jobbar hemma idag och jag blev utlovad strålande sol! Jag trodde att det skulle bli ett konkret problem att favoritutemöbeln har ruttnat bort och blivit slängd så att jag inte har något bekvämt att sitta på. Kissen och jag hade nämligen planerat loungea på altanen med kaffe och talgoxar och solsken på våra skabbiga och dammiga vinterkroppar, och istället kommer det bara Mer Jävla Snö?

Tack, men det räcker nu.

swimming pool, del II

Apropå förfallna swimmingpooler så gick det en tjej i min lågstadieklass som hade precis just en sån hemma på gården. Hennes pappa var någon slags chef på fabriken på den lilla ort där vi bodde och aldrig hemma vad det verkade (det fanns inte så hemskt många olika fabriker där, därav den bestämda formen). Mamman i familjen var mestadels hemmafru, tror jag, och de hade något så exotiskt som en inneboende barnflicka. Barnen spelade piano, i stan, det hela var väldigt posh. Familjen bodde i ett stort gammalt hus som var en blandning mellan Madickens Junibacken, huset i Den hemliga historien och något ur en Tim Burton-film. Det kändes som om det fanns hur många rum och dörrar som helst och det var ett fantastiskt ställe för kurragömmaktiga lekar. Alltid när jag var där var jag lite rädd för att gå vilse och inte hitta tillbaka, det var jag aldrig hemma hos någon av mina andra klasskompisar. Trots att det var ett fint och pampigt hus var det samtidigt ganska förfallet och hade redan då en air av att ha sett bättre dagar, men jag tyckte alltid det var helt fantastiskt fint. Gården var stor och lite vildvuxen och hade både en liten gångbro över en bäck (alla var överens om att en alldeles egen bro var något av det mest lyxiga man kunde ha!) och en sprucken tom pol med mossa och löv och murkna pinnar, där någon stackars mus alltid hade trillat ner och brutit nacken. Jag vet inte när den där poolen ursprungligen hade anlagts och om den någonsin var i användning under den tid de bodde där, det kändes inte så. Det kändes inte som en pool som det någonsin simmats i, utan mer som om någon entusiastiskt hade börjat bygga den och sen tröttnat halvvägs och bara låtit allt vara. Men jag tyckte det var fullkomligt fantastiskt att den bara fanns där, med sin spruckna turkosmålade betong.

För kanske tio år sen åkte jag förbi där senast och då stod huset helt tomt och övergivet och såg helt fallfärdigt ut och mycket, mycket mindre än jag kom ihåg det. Det kändes lite vemodigt. Jag har faktiskt ingen aning om huset ännu finns kvar och om någon bor i det?

Fever Ray

Jag är fullkomligt besatt av förfallna swimmingpooler med ruttnande löv och potentiella urtidsdjur som sannolikt dyker upp ur ingenstans och slukar en spårlöst. Och så gillar jag Karin Dreijer väldigt mycket också.



When I Grow Up

fever to tell

Jag är hemma. Jag är sjuk. Jag är hemma och sjuk för jag vet inte hur mångte dan och min värld är så väldigt, väldigt liten. På nätterna hostar jag och på dagarna jobbar jag lite på halvfart och flyttar runt muggar med skvättar av kaffe/te/varm saft/finrexin/ingefärsbrygder och allt som jag desperat häller i mig för att hosta lite mindre. Needless to say så hjälper inget, förstås. Det finns inget i världen som får mig att hosta mindre. Men det går ändå åt en hel del muggar. Jag är så dödligt trött på att dricka varmt, jag känner mig alldeles konstig av allt varmvatten och klagar över hur jag alldeles säkert kommer att få njursvikt med den här farten: "det är faaarligt att dricka tokmycket vatten" väser jag ömkligt mellan hostningarna (för så är det, för man dör knall och fall, det har jag läst på nån svensk kvällstidning... ).

Min sannolikt annalkande njursvikt är nästan det enda intressanta i mitt liv just nu. Och är det inte fascinerande hur världen har förändrats: förr kunde man gladeligen vara ute och dricka öl hela nätterna och inte reflektera en sekund över faran för njursvikt, nu dricker jag tre muggar te och är helt övertygad om att den fruktade VATTENDÖDEN står alldeles om knuten.

Kissen hälsar att hon tror det är krupp. Men det tror hon i och för sig ofta och gärna, om allt möjligt.