Waiting for Santa Claus/Christmas Blues

introducing the band

F. undrade igår hur i hela friden vi "kom undan" med att fota Doris & co. ute på flygfältet? Det intressanta var att jag själv inte ens hade reflekterat över frågan innan hon ställde den. Jag och N. har under sex års tid fotat Doris över hela stan och ingen har hittills kommenterat det, ifrågasatt oss eller ens stannat upp. Någon har lett, någon har svängt på huvudet när de har passerat, men det är allt. Jag antar att det säger en del om det land vi bor i, eller så är det helt enkelt som så ofta annars: så länge man ser van ut och som om man har all anledning i världen att vara på ett visst ställe så kommer man undan med vad som helst.

För mej är speciellt stadsbilderna en väldigt stor del av grejen med Doris äventyr. De är jobbiga och stökiga och ofta skulle man såå mycket hellre stanna hemma och dricka glögg än att kasta sig ut på stan igen för att man halv 9 på kvällen inser att shit, vi har ingen bild tills morgondagens lucka, men utan N:s fina Dorisbilder skulle jag nog inte orka skriva hela kalendern.

julrosdilemma, part II

Genom en kommentar till ett inlägg på en annan blogg hamnade jag på en Flickr-sida (puh!) med denna bild:

Eugène Grasset "La Belle Jardinière" 1896 Décembre

Ser ni? Julrosor igen! Inte bara blommande, utan rent av metershöga! Mot en fond av lätt och fluffig pudersnö och lite urnor på ett broräcke. Min stackars julros kommer snart att få komplex.

julrosdilemma

Hej från trädgårdsrutan. Igår köpte jag en julros. Den är väldigt liten och klen och tämligen ynklig på det hela taget, men den blommar (tja, eller, den visar i vilket fall som helst tecken på att kunna börja blomma) i svagt grönvitt. Nu vet jag bara inte riktigt vart jag ska göra av den för att den ska trivas. Tills vidare slängde jag den ovanpå en torr barrväxt på trappan, blir det månne bra så?

I våras fick jag nämligen en likadan planta av min faster, den planterade jag ut i rabatten och den föll pladask för grupptrycket och blommade precis som alla andra i juli-augusti någon gång. Sedan dess har den inte synts till. Jag kan inte riktigt klandra den heller: liksom + 5 och permamörker? Hur det överhuvudtaget kan tänkas stimulera någon växt till blomning övergår mitt förstånd. Hjälp? Vad ska man göra? Den gillar inte att bo inne och accepterar bara "pieni pakkanen" men i övrigt då? Sol? Vill den ha sånt? Har den behov av att "utnyd dagslys"? Jag kan verkligen inte lova att det blir något med den saken. Blomma utomhus i december känns som en så alltigenom dålig idé, men ingen blir gladare än jag om det känns så att den vill försöka.

Ungefär så här, men ändå inte riktigt.

Blomtanten ger mig för övrigt djup pysselangst nu: hon har åtminstone 7 lyktor varav en i storleksklassen enorm, granris över hela trappan, mossa och kransar och jag vet inte allt. Det är som taget ur tidningen Lantliv eller något: väldigt stämningsfullt. Mest av allt vill jag ta mitt fårskinn och kura ihop mig och bo på hennes trappa. Hon brukar sätta ut äpplen också så jag skulle t.o.m. få mat. Jag är lite som julrosen: såvida det inte blir mer än pieni pakkanen skulle jag troligtvis klara mig alldeles bra.

skumt.

Jag är lite rädd för min blogg nu. Den lämnar trackback-länkar hos andra människor utan att fråga mig. Det är konstigt, men jag vill bara påpeka att det är min blogg som är attention seeking och inte jag. Om det är någon som blir lurad hit i misstag för att ni förväntar er insiktsfulla kommentarer om något ämne som någon annan bloggat om och ni sedan blir gruvligt besvikna så kan jag bara beklaga.

I övrigt har det inte hänt så mycket idag, jag har köpt två väldigt snygga japanska kalligrafipennor: en grågrön och en mörkt vinröd. Nu önskar jag mig bara en väldigt snygg handstil to go with. Och så har jag köpt vaniljstång. Vaniljstång måste vara med det dyrast man kan köpa: en förtorkad liten skrutt för 6,20 euro? Visserligen är den då både luomu och fair trade-odlad av vänliga och glada indier på något berg, men ändå? Jag behöver den för att koka min egen risifrutti med körsbärssås som jag hittad recept på i en tidning. Jag har lite mindre än  tre år på mig att slutföra detta projekt innan vaniljen blir gammal. Det känns lite snävt, men får lov att gå på något sätt.

no dagslys here

Ett av danska Boligmagasinets stora inredningsteman för denna månad är inte mindre än:

Udnyt dagslyset

Jaa. Let's! Är den någon som sett till nåt dagslys på sistone? Här i Åbo är bara snäppet mindre mörkt nu när klockan är kvart över 11 på förmiddagen än det var sju i morse när jag steg upp. Jag förväntar mig en liten peak där mellan lunch och halv två ungefär, innan det blir nermörkt igen. Hurra. Jag borde bara hinna hem där emellan och sätta lite krysantemer i en vas i mitt stora fina lyxhus (ja, jag skojade bara, nej, jag är inte bitter).

Och på tal om inredning: I'm so very sorry to say, men gårdagens Simon och Tomas-projekt blev helt hideous. Really, han den där tapetkillen som alltid blir mobbad, vars namn jag nu glömt, hade ju helt rätt i att tapeten mest liknade ett julpapper. Och ett väldigt skrikigt och fult julpapper dessutom. Jag hade nog antagligen börjat gråta om det var mitt vardagsrum. De skulle ha tagit den första tapeten istället, den som de bedömde vara för tantig.

Det ironiska är att när man kollar bilderna från deras eget hem i SvD: så verkar det vara vita och gråbeigea väggar genomgående. Inte tillstymmelse till julpapperstapet nånstans? Jag ser inte ens att Dick skulle ha fått snickra ihop några mdf-grejer som sedan målats i vägverksorange? Inga jäkla svamptryck med suddiga schabloner heller. Kan ni inte bara göra det snyggt åt folk, måste det vara så mycket fånigt pyssel och crazy bara för sakens skull?

vintagejul

Någon gång långt tidigare i höstas sa mamma och jag på skämt att i år så kanske vi bara köper alla julklappar på loppis, och sen tänkte jag inte mer på det tills för någon dag sedan. Och nu, efter att ha spenderat nästan hela söndagen - eller nåja, men nästan 4 timmar blev det nog - på loppis igår och kommit hem med väskan och händerna alldeles fulla med julklappar, så är jag verkligen redo för julen: bring it on! säger jag bara. Årets julklappsskörd, the vintage collection, omfattar verkligen hela spektret, från det sparsmakade och strama till det kitschiga, från det klart användbara till det totalt bisarra. Hade jag bara hittat Bodens fästning och servettringar i japanskt päronträd så hade jag slagit till, direkt.

Det bästa var att jag hade så hejdlöst roligt hela tiden medan jag höll på att man blev tvungen att dra mig ut ur butiken. Och hur ofta kan man säga detsamma om vanlig traditionell julklappsshopping? När det gäller den påminner jag för varje år mer och mer om min far som på fullaste allvar alltid utgår från att uppgiften att hitta lämpliga klappar åt oss förr eller senare kommer att bli hans död. En fullt så melodramatisk attityd har jag kanske i och för sig inte riktigt lyckats uppbåda ännu, men det är säkert på gång, ge mig ett par decennier till bara.

Men det här var roligt, och billigt dessutom! Plus att jag nu potentiellt har möjligheten att fylla vår julafton med de mest häpnadsväckande conversation pieces! Ni hör själva, det är nästan lika mångfasetterat och fantastiskt som ett kinderägg!

(Och till min syster: jo, jag har köpt nya grejer åt er också).

Doris 2007 - the making of

Enbart för verkligt entusiastiska Dorisfans (dvs. mamma): behind the scenes-special för fjolårets julkalender:

Förutom muffins är lingoncookies det enda bakverk som Doris befattar sig med. Det allra svåraste då man bakar är att hållas sittande.

Ernst sitter alldeles ensam vid en stämningsfull Hallisfors och väntar på nåt vitt och suddigt, antagligen Miffy(?)

Ernst på lekplatsen i Studentbyn. Ingen annan var där. Ernst var besviken.

Vi stalkar vår gamla lägenhet i stan sent en natt, för ingen annanstans får man den rätta julkänslan lika bra som vårt några kvadratmeter stora "Lappland" invid sopskjulet. Det var - surprise, surprise - ingen snö där heller! Mötte ingen (thank God) och det var mörkt och öde hemma hos "oss", dock stod ett hideously fult skåp på balkongen. Det var vi inte helt nöjda med och kommer antagligen att kolla upp i år igen, bara desperationen tilltar.

Här har alla gett upp både hoppet om snö och ett vettigt slut: "men, vi lägger dem på en jävla filt på altanen och tar en bild någon gång och så får det vara bra så!"

- Blir det bra så här? Syns jag?

come with me, come with me to Helsinki

en serie lösryckta observationer att förundra sig över med anledning av mitt mycket korta besök i huvudstaden (nej, jag var inte på den festen)

- hur mycket svenska det talas i Helsingfors (okej, nu häckade vi mycket inne på Stocka, så det är kanske inte helt representativt, men ändå stor skillnad jämfört med Åbo, där jag också häckar på tok för mycket på Stocka).

- hur mycket ryska det talas.

- hur många hundar som får följa med på shopping - allt från världens lurvmonster i size XL till små fula chihuahuas och en jack russel som satt på ena skinkan och var trendriktigt klädd i röd yllejumper.

- hur stylish och välklädda, eller åtminstone extremt klädda alla är, inte bara hundarna, utan även människorna. Var och varannan såg ut att platsa på HEL LOOKS. Så är det inte i Åbo, här råder Gina tricot-tvång.*

- Vilken enorm skillnad det är på Akademen där och här, vilket man har en tendens att glömma mellan varven (köpte en massa julklappar och två coming of age-romaner med swimmingpooltema till mig själv).

- hur man alltid kommer på sig själv med att längta efter en egen karpdamm. Frågade N. om karpar är ätbara och om det helt hypotetiskt månne är okej att grunda sin egen fiskodling för hemmabruk utan tillstånd och grejer. Bemöttes med ett rått skratt. Tydligen är det så att tilltron till min förmåga att steka egenuppfödd karp är rätt svag, vilket eventuellt kan bero på ett mörtrelaterat trauma för några somrar sedan när jag skulle assistera min far med nätupptagning, han har inte bett mig sedan dess.

* stark bubblare: Soaked in Luxury, som under de senaste två månaderna har gått från ett liv i det fördolda till att nu ha börjat säljas av typ ALLA och överallt. Vad är grejen med det? Är det namnet som är så oerhört lockande, för själva produkterna känns inte så vidare lyxiga eller ens speciella?Det är så tröttsamt när alla alltid ska sälja samma saker!

50-talet strikes back

alltså, jag funderar seriöst på om jag borde köpa en Brat(z) nu fort som fan? Enligt devisen att allt som är förbjudet måste per definition vara roligt och bra och för att jag hatar att se the Desperate Housewife herself vinna.

Kan Mattel redan ha hunit raida mitt lokala Anttila?

julklappstips?

Hos Therese hittar jag den här DN-länken, som jag inte för mitt liv förstår hur jag har kunnat missa: det har givits ut en hel bok om den "synnerligt vänliga skogslämmeln" och hans släktingar!

Jag dör! Jag hade inte ens vetat att det fanns ett sådant djur som skogslämmel och nu visar det sig att det till råga på allt är ett synnerligt vänligt djur! Mina lämmelkunskaper är sorgligt bristfälliga: jag känner bara till fjällämmeln som ju mest är känd för att tjurigt marschera iväg för att kasta sig utför närmsta stup. Men det här är alltså nån annan sort? Vad är det då som gör att just skogslämmeln har en så vinnande personlighet?

Jag vet ingenting.

007

Vi var och såg nya Bondfilmen på bio, mest för att ingen av vampyrfilmerna kommit ännu och jag ville se något som inte krävde något desto vidare engagemang. Grejen med Bondfilmer är bara att om det finns några filmer som jag inte förstår så är det Bond (just about any Bond) och så vissa (= ganska många) aspekter av Mullholland Drive. Jag vet inte om det är en image som lever kvar från när jag var trotsig tonåring, eller om det helt enkelt är bristande intelligens, men det är något så sövande med agentfilmer: det är hela konceptet, så fort en attachéväska skymtar i bild så klickar det till och min hjärna switchar till Off-läge och efter en stund sitter jag där och gnäller "Men vem är han då, känner vi honom? Lyckligtvis har ju alla skurkar för säkerhets skull fått ett typiskt skurkutseende, så det är lugnt på det planet: jag fattar vem som är the baddie, bara inte vem som är vem och hur i hela friden de hänger ihop.

Anyway, det är allmänt känt att jag är helt clueless, så två minuter in i filmen lutar N. sig fram och viskar liksom på skoj "säg till sen när du behöver få något förklarat" och jag ba' "nej, det är lugnt, jag är bara här för se muskulösa män i badbyxor på beachen, jag har inget behov att förstå nåt.

Men alltså, liksom, eh... att jag blev besviken!



Min nya actiohjälte är förresten Dick, byggledare i svenska TV3:s inredningsprogram Simon & Thomas, han står alldeles lugn där mitt på golvet och vad de än ber om så svarar han bara "allt är möjligt" och sen sågar han och bygger och ser glad ut.

- Åh, wow, säger jag bara.